Oscarsvinnaren Per Hallberg om Tystnad

  • 13 okt 2020
  • 5 min

Per Hallberg hemma på terassen i Malibu. // Foto: Daniel Sahlberg

Oscarsvinnaren Per Hallberg om Tystnad
Markus Wilhelmson

Per Hallberg hemma på terassen i Malibu. // Foto: Daniel Sahlberg

Lyssna på artikeln

Explosioner, däcktjut, buller och stråkar. Per Hallbergs ljudarbete i Hollywood har givit honom tre Oscar-statyetter. Nu söker han allt oftare tystnad.

På Öland, där Per Hallberg växte upp, hyrde han ut cyklar – Hallbergs hojar. Rötterna glömmer han aldrig. Lugnet och tystnaden som kontrast till larmet i Los Angeles. Ibland tränger sig det förflutna på i oväntade situationer.

Som när han i en ljudstudio bad Jack Nicholson att gång på gång ta om sina repliker. Hallberg tyckte att Nicholson hamnade fel. ”Kan du prova att göra så här i stället?” Bakom dem i en soffa halvlåg Sean Penn.

– Plötsligt snurrade det till i mitt huvud. Vänta nu. Vem är jag, en grabb från Öland, att berätta för Jack Nicholson hur han ska säga sina repliker? Jag tänkte att nu exploderar han och frågar vem i helvete jag tror att jag är.

Nicholson gjorde om – och gjorde rätt.

– Vi har jobbat tillsammans flera gånger sedan dess och ingen är mer professionell. När han jobbar finns inte utrymme för cirkuskonster och drama.

Per Hallberg kan – liksom Nicholson – skryta med att vara trefaldigt Oscarsbelönad. I Hallbergs fall för arbetet som ljuddesigner i filmerna Braveheart, The Bourne Ultimatum och Skyfall; actionfilmer som nog får kallas högljudda.

– Men jag tycker om tystnaden. Ibland används ljud i filmer som en krycka, ett hjälpmedel, för att man är rädd att publiken ska tappa intresset. Det är synd.

Ett av hans mer framgångsrika knep har varit att skruva ner volymen.

– I en scen i Black Hawk Down skulle en grupp amerikanska soldater upp och flyga. Det är egentligen ett rutinuppdrag, men just den här dagen känner de på sig att något kommer att hända. Jag skalade bort allt ljud från helikoptrarna så att det enda man hör är soldaternas andetag. Det skapade en närhet till dem, tittaren går in i soldaternas tankar och rädslor.

I det brus som Per Hallberg ständigt befinner sig – på jobbet eller på de åttafiliga motorvägarna – har han kommit på sig själv med att allt oftare söka tystnaden.

– För mig som arbetar med ljud är kanske tystnad något annat än för andra. Tystnad är inte tomt. Det finns många sorters tystnad. Tystnaden hemma på Öland innebär lugn. När jag har jobbat mycket och är uppe i varv återvänder jag gärna dit. Det tar en dag eller två, sedan är jag tillbaka i mig själv. Tystnaden jag vill ha när jag läser ett manus skiljer sig åt. Jag läser ofta på nätterna då det är helt tyst omkring mig. Då hör jag hur filmen tar form i mitt huvud.

Du är inte rädd för tystnaden?

– Nej, men jag är rädd för att förlora min hörsel. Min morfar var i stort sett blind och döv. Som barn kunde jag trots allt kommunicera lite med honom och jag frågade vilket som var värst; att inte se eller inte höra. Han svarade att synen var ingenting att förlora jämfört med hörseln. Att exempelvis inte höra om någon annan är i huset, det skapar en enorm isolering. Hörseln är det enda sinne du använder 24 timmar om dygnet. Även när du sover arbetar hörseln för att upptäcka fara.

– Kom ska du få höra, säger Per Hallberg och leder mig in i en liten biosalong med plats för åtta personer, en trappa ner på hans arbetsplats i West Hollywood.

Han visar en scen ur den film han håller på att ljudlägga. En sjuksköterska i en lång kulvert. Ett lysrör i taket som tänds och släcks med ett fräsande dån. Skosulor som klapprar mot golvet när hon ökar takten. Hon ropar: ”Hallå, vem där?”. Några sekunders tystnad. Så, plötsligt …

Smack! En hand grabbar tag i sköterskans arm. Hon skriker. Jag studsar skräckslagen upp från stolen. Per Hallberg skrattar gott:

– Bra! Jag tror vi är på rätt väg. 

Fler utvalda artiklar