På besök i konstnärsvillan La casa del arbol – huset som gravitationen glömde

Mångkonstnären Fatima Nadjas liv rör sig mellan tiomilaskogar i Värmland och ett magiskt hus högst upp på en kulle i den chilenska kuststaden Viña del Mar.

Huset är nästan omöjligt att se utifrån. Från gjutjärnsgrinden vid nedre gatan ringlar en smal mosaikbelagd trappa som försvinner in i väldiga trädkronor. Ingången 50 meter högre upp ser ut som en helt vanlig dörr till ett helt vanligt hus. Men där bakom gömmer sig ett äventyr.

– Jag trodde inte mina ögon när jag kom in här första gången.

Fatima Nadja, som enligt födelseattesten heter Fatima Böker Huber von Rath, skrattar åt minnet. Dagen då hon för första gången kom till La casa del arbol (huset i trädet) var mycket speciell.

Fatima hade levt sina första år i Chile – det var där hon lärde sig gå och tala. Men det här var första gången på över 40 år som hon kom tillbaka till landet. Och det var första gången på 30 år som hon träffade sin far Carlos Böker.

– Jag var trött och lite nervös, och på vägen in från flygplatsen pladdrade jag på om vilket slags hus jag drömde om. Jag hade läst någonstans att om man drömde fram ett hus kunde man komma dit, om inte förr så när man dog. Carlos sa just ingenting. Bara körde och flinade, berättar Fatima.

– Så kom vi fram, han öppnade dörren och jag upptäckte att det hus han byggt här var just det hus jag talat om hela vägen från flygplatsen. Enda skillnaden var att här inte finns utsikt mot havet.

– Den första månaden kunde jag inte sova. Jag drabbades av ett överflöd av känslor. Grät och målade. Men det var då, under de nätterna, som jag försonades med mina minnen av smärtsamma existenser i olika tider på olika platser.

– Det var, säger Fatima, som om jag efter många irrfärder äntligen kommit hem.

Fatimas mor, konstnären Solveig Norrman, och Carlos Böker träffades i Sverige i början av 1950-talet. 1954, innan Fatima ens lärt sig gå, flyttade familjen till Carlos hemland Chile. Efter två år i Viña del Mar, där Carlos föräldrar bodde och där Solveig gick på konstskola, flyttade de tillbaka till Sverige. När Fatima var fem gick Carlos ut för att köpa bröd – och kom aldrig tillbaka.

– Ibland, säger Fatima, kan jag bli riktigt förbannad på honom för att han övergav mig.

Men när de långt senare träffades igen var det som om de aldrig varit skilda.

– Det var som att se sig i en spegel. Jag kunde prata med honom om allt. Och jag menar verkligen allt. Jag kan själv vara lite yvig av mig, och det är lätt att missförstå mig. Men pappa missförstod aldrig.

Kontakten var av det slaget att Fatima kunde känna Carlos sinnesstämning även när de befann sig i helt olika delar av huset. Och fortfarande nu, när han varit borta i åtta år, konsulterar hon honom om alla förändringar hon vill göra i huset.

När Carlos dog 2011 tog Fatima som sin uppgift att vårda hans verk. Hon delar tiden mellan huset i Gustavsberg i Värmland och La casa del arbol i Viña del Mar. Då och då kommer hennes mor Solveig ner från Sverige för att bistå henne. Men det är mest ett moraliskt stöd, för när Solveig kliver in i huset fylls hon av så ostoppbar skaparlust att det enda hon gör är att måla och brodera. Hennes senaste utställning med broderier som berättar Chiles historia hölls i Pablo Nerudas hem i Isla Negra, ett hus som är samma andas barn som La casa del arbol.

– Pappa drömde om att bli skulptör när han var ung. Och det här huset är ju som en jättelik skulptur som är i konstant förändring och som dessutom hela tiden ger anvisningar om hur det vill förändras.

– Det gäller bara, säger Fatima lite mystiskt, att lyssna väldigt noga.

Från början bestod huset, liksom alla hus i grannskapet, av ett kök, ett sovrum, ett vardagsrum och en liten uteplats. I dag består La casa del arbol av drygt ett dussin rum, salar och ateljéer som liksom rullar nedför den skarpa sluttningen i, om jag inte räknat fel, sju, kanske åtta våningsplan med mellanliggande terrasser.

Men det är inte storleken som utgör äventyret, det är arkitekturen, inredningarna, prylarna, de oväntade spiraltrapporna, de hisnande samlingarna … Carlos Böker var en samlare, och flera av husets rum är formade runt speciella samlingar, som det magiska bysantiska rummet, det kinesiska terummet eller ”segelklubben” med sina modeller av segelfartyg av alla slag.

Men det är biblioteket man först kommer in i. Det ligger högst upp och består av två våningar med en öppning i det övre rummet för att hålla kontakt med det undre. Här finns tusentals böcker, mängder av tavlor, en jättelik skivsamling (vinyler och 78-varvare), skulpturer, prylar som ingen riktigt vet vad de ska användas till eller kommer ifrån, flera sittgrupper och skrivbord. Innertaket på den övre våningen består av flera stora glasmålningar, föreställande enhörningar, påfåglar, nakna damer och en och annan drake. Där finns också en stor öppen spis.

– Den rökte in alldeles förfärligt. Men pappa brydde sig inte. Han satt här i röken och skrev, läste, samtalade och njöt av livet.
Carlos Böker var en livsnjutare som med sin höga röst talade med alla om allt och som dessutom, om klimatet tillät, gärna gick naken när han var hemma.

– Folk i höghusen på andra sidan ravinen brukade spionera i kikare på honom, skrattar Fatima.

– Fast det är klart, det kom ju damer också, som badade nakna i den romerska bassängen.

Carlos Böker var jurist, författare, journalist, filmare, lärare, översättare, teaterregissör och lite till.

– Jag tror att han hade fem doktorstitlar och talade elva språk, eller om det var fjorton. Hans cv bestod av 38 sidor.

– Men, säger Fatima, det bästa han visste var att bygga och dona med huset. Han höll ständigt på med något.

– Problemet var att han byggde uppifrån och ner och med så lätt och tunt material som möjligt. Han brukade säga att han byggde japanskt, men, konstaterar Fatima, det var mest ett sätt att dölja att han byggde med tändstickor och silikon. Bildligt talat.

När Fatima efter Carlos död kom ner från sin värmländska by insåg hon snart att uppgiften att vårda minnet av honom inte stannade vid att hålla rent och inventera. Uppgiften var i stället att rädda huset från att rasa. En kamp mot klockan.
Det första hon gjorde var att bygga en ordentlig mur mot den nedre gatan.

– Där fanns bara en tegelstensmur som var på väg att sprängas av den samlade tyngden uppifrån.

Det andra var att sätta upp ordentliga balkar och pelare som stadgade huset och lättade på trycket nedåt.
– Till skillnad mot pappa bygger jag nedifrån och upp.

Fatima ler lite snett:

– Man har ju gått i träslöjd.

Men att hitta kunniga, pålitliga och inte alltför dyra hantverkare har kostat på. Att vara kvinna och tala med utländsk brytning gör det inte lättare. När hon äntligen hittade en bra snickare blev hans fästmö så svartsjuk att han var tvungen att sluta.

Vi sitter i matsalen. Ett stort ljust rum med ett långt stadigt träbord och ett dussintal stolar som liknar vikingatroner.
– Det här är det rum jag ändrat mest, berättar Fatima. Men som jag också var räddast för att ändra, eftersom det representerade pappa mer än kanske något annat rum, med undantag för biblioteket.

– Det var ett överväldigande rum. Guld, rött och grönt och väldiga kristallkronor med stearinljus. Ordentligt kitsch. Pappa älskade att hålla hov här. Gammalt bordssilver, antika tallrikar, rader av olika kristallglas framför varje tallrik. Men … det regnade in, vinden ven genom väggarna, folk trampade genom golvet och hela rummet lutade.

– Jag var tvungen att göra om allt. Men, säger Fatima lättad, jag vet att han gillar som det blev.

Förutom att stabilisera rummet med pelare som börjar tre våningar längre ner, och som hon hittade hos en skrothandlare, består väggarna numera enbart av fönster, köpta på en marknad med rivningsprylar. Ljuset väller in.

Och hon har dragit in elektricitet så att hon inte är tvungen att vara hänvisad till stearinljus när hon själv har sina middagar, som uppnått lite av kultstatus inom regionens konstnärskretsar. Liksom sin far gillar också Fatima att hålla hov då och då.

Strax efter Carlos bortgång dog också hans två grand danois. Fatima har adopterat tre gathundar som ersättning. Här finns också tre katter, varav en är 23 år, åtta undulater och tre guldfiskar: Loy Loy, Esther Williams och Billy, som ofta simmar på rygg. Runt om huset flyger flockar av skogsduvor, och hela tiden surrar kolibrier utanför köksfönstret som om de väntade på att Fatima skulle ge dem mat. Vilket hon också gör. Falkarna som seglar lite högre upp spanar avundsjukt.

Men La casa del arbol rymmer också en mörk historia. När militären tog makten i Chile, den 11 september 1973, var Carlos tvungen att fly.

– De ringde en kväll och sa: ”Åk nu, genast, de kommer i morgon.”

– Militären tog över huset. Grannarna berättar om hur de höll fester som pågick i flera dagar med sprit, droger och prostituerade. Men hit togs också fångar som torterades och dödades. Pappa sa att 18 människor dödades här. Grannarna berättar hur de såg döda kroppar bäras ut inrullade i mattor.

Som ett sätt att hylla offren strävade Carlos efter att göra huset till en oas, en fristad för kultur, bildning och försoning – utan glömska.

Redan innan Carlos dog fanns också en ambition att förvandla huset till ett slags centrum för kulturellt utbyte mellan Sverige och Chile.

Idén föddes långt tidigare, när Solveig Norrman 1960 tog initiativ till en stödkommitté för att bistå till återuppbyggnaden efter en svår jordbävning i Chile. Många författare, konstnärer och intellektuella stöttade initiativet. Trots att Carlos försvann släppte Solveig aldrig taget om Chile.

”Tur att hjärtat har två kamrar”, brukar hon säga.

– Huset kan rymma många ateljéer, säger Fatima, måleri, sömnad, glaskonst, snickeri … Folk skulle kunna komma från Sverige för några månader och arbeta. Man skulle kunna ha gemensamt hushåll, men i övrigt skulle var och en ha sin egen vrå.

En dröm som det ofta har fantiserats om under stora måltider kring det röda träbordet.

Men att förverkliga den är svårt.

– Ibland, säger Fatima, är jag orolig över att jag inte ska hinna. Men, ler hon efter en stunds tystnad, man får vara glad åt det man har så länge man har det.