På jakt efter Harry Martinsons mamma

Harry Martinson blev tidigt föräldralös. Pappan dog och mamman emigrerade till Amerika, för att aldrig mera höras av. Hur påverkade det den blivande nobelpristagaren? Och framför allt: hur tänkte mamman? Vi åkte till Portland på USA:s västkust för att leta spår efter Harry Martinsons mamma Betty.

Publicerad i Vi nummer 9/2004 i samband med Harry Martinsons 100-årsdag.

Historien är bottenlöst sorglig, men vi tar den vid hornen:

När Harry Martinson skulle fylla sex år dog hans pappa i tbc. Mamman Betty Olofsson stod ensam med sju barn, fullt av skulder och en lanthandel med tynande kundkrets. Hon var dessutom gravid med en annan man. Alltihop blev för mycket för henne. En tidig morgon gick hon hemifrån, tog tåget till Göteborg, födde sitt barn, adopterade bort det och reste 1911 vidare till Portland, Oregon, där hon hade kontakter.

Hon planerade att låta barnen komma efter. Två av döttrarna fick också var sin amerikabiljett under åren som följde, men sedan blev det krig och omöjligt att resa. Bettys brev kom alltmer sällan och efter 1920 kom inga alls.

Harry var nummer fem i syskonskaran, den ende pojken. Äldsta systern, som också hade fått tbc, dog en tid efter det att mamman lämnat hemmet.

Barnen skingrades. De blev sockenbarn på de gårdar som krävde lägst ersättning för att ta emot dem.

Tänk er scenen: En sexårig pojke går ensam genom skogen till en främmande gård där han ska bo. Han bär ett knyte med strumpor, näsdukar, en halsduk och tvål som han fått av kommunen. Han är rädd och ledsen. Han är ”ett barn med träskor och mjölktänder”, skrev Harry Martinson i Nässlorna blomma, där han skildrar sin barndom. Pojken i boken och i efterföljaren Vägen ut heter Martin Tomason, men skildringen ligger väldigt nära verkligheten, har forskaren Sonja Erfurth visat.

Harry Martinson kom till snälla bönder och till elaka, han slet hårt och fick mer stryk än smekningar. Men i varje gård fanns det någon kvinna som i hans fantasi blev ställföreträdande mamma. När det blev outhärdligt på ett ställe rymde han och drev omkring på vägarna, han vände ansiktet mot regnet för att inte känna tårarna och mer än en gång var han nära att låta sig sjunka till botten i sjöar och tjärnar.

När han var fjorton kom han till Jämshögs ålderdomshem. Där fick han bada och äta sig mätt och där fanns fröken Tyra, som var vänlig mot honom. Men också hon dog, och så slutar Nässlorna blomma, med ett skrik av förtvivlan.

Ändå är det inte en helt igenom sorglig bok. Den skildrar ett maskrosbarn innan termen fanns, ett barn som sög i sig glädje och kunskap där det fanns att få – i dikeskanten efter en lång rad betor, i skolan hos lärare Staaf, i tonfallet hos en snäll piga, i drömmarna om att gå till sjöss.

I slutet av 1970-talet satt den svenske studenten Lars Nordström i Portland och läste Nässlorna blomma som avkoppling från sina studier av nordvästamerikanska författare. ”Portland”, tänkte han, ”var det hit de kom? Det borde man undersöka.” Med tiden blev Lars Nordström bofast vinodlare och översättare i Oregon. I samband med att Vi för några år sedan publicerade en novell som Lars hade översatt, berättade han att han hade spårat upp huset där Harry Martinsons mamma bodde. Hon hade planterat svenska björkar utanför.

Hon kanske längtade hem ändå. Men varför bröt hon kontakten med sina barn? Hur kunde hon överge dem?

Hennes frånvaro har färgat hela Harry Martinsons författarskap och nu när Martinson skulle ha fyllt 100 kontaktar jag Lars Nordström igen. Sedan sist har han grävt i arkiv och medlemsförteckningar, gått igenom gamla telefonkataloger och tidningslägg och så gott det går kartlagt Bettys liv i Portland. Han lovar att visa mig allt han grävt fram. Så jag reser dit.

Det fanns gott om svenskar i Oregon i början av 1900-talet. De var skogshuggare, hamnarbetare, snickare och byggnadsarbetare – de var så händiga, de där svenskarna, ansågs det. Flera av broarna över Willamettefloden i Portland har byggts av svenskar, liksom det stora stadsbiblioteket, berättar Lars.

Många av svenskarna var ungkarlar, framgår det av medlemsmatrikeln till ”Svenska sällskapet Linnea” i Portland. Ungkarlarna ville förstås gärna äta god svensk mat, vilket gav en bra utkomstmöjlighet för en driftig kvinna som Betty. Hon öppnade restaurang i den del av staden som ligger nära hamnen och annonserade i den svenskspråkiga (!) tidningen Oregon Posten.

Annonsen du ser är från 1915, och som synes har Betty nu efternamnet Johnson. Redan första året i Portland hade hon sökt sig till Svenska sällskapet Linnea och på medlemsansökan antecknade hon bredvid sitt namn ”Till äktenskap ledig.”

Hon blev medlem i Svenska kyrkan på N W Irwing Street också. ”Saliga är de som höra Guds ord och gömma det”, står det på svenska i ett av de vackra kyrkfönstren.

Det blev Herman Johnson från Sundsvall och Betty Olofsson som slog sina påsar ihop, men om de verkligen gifte sig är oklart. Lars Nordström har inte kunnat finna någon notering om giftermål mellan dem i arkiven och inte heller någon bröllopsannons i Oregon Posten.

– De kan förstås ha gift sig någon annanstans, men det är som att leta efter en nål i en höstack. Eller också tog hon bara hans efternamn för att hon skulle bli svårare att hitta om någon fordringsägare från Sverige skulle dyka upp, säger Lars Nordström.

Vi travar upp och ned på gatorna i den vackra staden och tittar på husen där Betty varit inneboende. Hon hade många adresser och Herman hade många olika jobb. Han var visst inte så lätt att ha att göra med, säger Lars.

1915 hette hon i alla fall Betty Johnson och båda döttrarna hade kommit till henne. En av dem sitter bredvid henne på annonsbilden, men vem är pojken? När kortet togs var Harry 11 år, precis som den anonyme pojken på bilden kan vara.

– Betty kan ju, medvetet eller omedvetet, ha anställt honom som någon sorts ersättare för sonen som hon lämnade i Sverige, gissar Lars Nordström.

Några år senare kunde Betty öppna kafé i det stora, lyxiga hotellet Multnornah Hotel, som invigts med stor pompa år 1905. Hon hade ingång från gatan och i oktober 1920 gjorde Oregon Posten ohöljd textreklam på första sidan för stället:

”Bettys Kaffe, som vunnit så stort och allmänt beröm af alla som smakat därpå, kan nu köpas i paketer för 50 cents per skålpund. Vi ha för vår del icke i någon restaurang i Portland smakat bättre kaffe. Drick en kopp af Bettys kaffe i Multnornah News Depot, 53rd St och ni skall säga detsamma!”

Jag har tagit in på just det hotellet. Nu heter det Embass Suites och det är fortfarande väldigt lyxigt. Hotellets stora restaurang tar nu upp det utrymme där det förut låg en rad småbutiker varav ”Bettys Kaffe” var en.

Portieren berättar att en mycket gammal hotellgäst en gång sagt att han varit springpojke åt hotellet och att han brukade slinka in på kaféet och sitta där tillsammans med gubbarna från byggena runt omkring.

Hemma i Sverige hade Harry blivit 16 år. Äntligen kunde han gå till sjöss! Mot Amerika! Men det blev bara två månader på första båten. På hösten var Harry tvungen att mönstra av, för han hade inte råd att köpa de vinterkläder som skulle behövas på Nordsjön. Men det kom flera båtar – han arbetade på 14 stycken under de kommande sju åren.

1922 kom han äntligen till Amerika, till östkusten. Därifrån telegraferade han till mamman, men hon svarade inte.

Kan det vara så att hon aldrig fick telegrammet? Eller att hon inte kunde låta en okänd son dyka upp i sitt nya liv? Hon kanske aldrig hade talat om för Herman att hon hade fyra barn till hemma i Sverige. Man vet inte, men Harry gjorde aldrig mer något försök att nå henne.

Hur kunde Harry Martinson leva med mammans svek?

Jag pratar med hans dotter Harriet i telefon:

– Han sa att han hade kommit över det och att han förlät, men jag tror aldrig att han blev klar med det. En gång när jag var liten sa han ”ska vi inte åka till Amerika?”. Men det blev inte så, vi ville göra något annat den sommaren.

– Vi frågade aldrig pappa hur han upplevde det när mamman gav sig i väg. Men hans lillasyster Lilly, som levde tills hon var 97, henne frågade vi hur det var. Hon säger att de minsta inte var så ledsna först, för de förstod inte … Det värsta för dem var att storasystern var så ledsen, hon som fick TBC och dog. Alla syskonen försökte trösta henne.

Harriet Andersson-Martinson reste till Portland förra sommaren och Lars Nordström visade henne samma hus och adresser som han visat mig.

– Jag ville göra den där resan. Det var en kluven upplevelse. Jag stod framför Bettys grav, men jag kunde inte känna att hon var min farmor. Jag kan förstå att hon var tvungen att ge sig av, hon var i en desperat situation. Och sen kom kriget, det är ju inget att säga något om. Men att hon klippte av alla band efteråt …

”Graven” finns i ett jättelikt kolumbarium, det är en urna formad som två böcker. ”Betty Johnson 1874—1946” och ”Herman Johnson 1887–1944” står det på bokryggarna.

– När Betty dog var Harry Martinson redan en berömd författare. Det är möjligt att hon visste om det eftersom vi vet att folk från hembygden har varit på hennes restaurang. Kanske var valet av urna ett tyst erkännande av den övergivne sonens plats i hennes liv, säger Lars Nordström.

Vi åker till Betty Johnsons sista bostad, den första hon ägde. Hon köpte det lilla huset i utkanten av stan för arvet efter Herman. Det var där hon planterade björkarna, men dagens ägare har sågat ner dem.

– Hon arbetade på en restaurang i närheten som hette ”The taste of Sweden”, och det gjorde hon ända till sin död, berättar Lars Nordström. Det tyder på att hon inte hade det så fett.

Betty Johnson dog 6 maj 1946, på Harry Martinsons födelsedag.

Att mamman fortsatte att finnas i Harry Martinsons tankar finns det otaliga bevis på i hans böcker. Men han förvandlade den såriga saknaden till en filosofisk livshållning, ett förlåtande, visar Staffan Söderblom i sin stora bok om Harry Martinson.

I USA är Harry Martinsons prosa märkligt okänd, trots Nobelpriset. Ett fåtal av hans böcker är översatta till engelska, men detta jubileumsår kommer essäboken Utsikt från en grästuva från 1963 i översättning av Lars Nordström och Erland Anderson. Den avslutas med dikten Gravyrlandskap, där Martinson beskriver en skymningsbild ”som vill föreställa hjärtat och tanken”. Där finns insekter och löv och fåglarna i Sörmlands lunder, men där finns

… också Hon i profil,
Hon som evigt skall sitta i kammaren,
resklädd men ändå kvar för alltid,
ändlöst återtagen i minne
behållen på ett oförgängligt blad
medan svärmarna därutanför tallöst störta uppåt ur vattnet
för att slaktas i mängd
av sin längtan och av lyktan.