På löpsedlarna såg Sara att hennes pappa mördats

  • 19 jun 2023
  • 7 min

// Foto: Olle Sporrong/Expressen/TT

På löpsedlarna såg Sara att hennes pappa mördats
Lina Norman

// Foto: Olle Sporrong/Expressen/TT

Lyssna på artikeln

Hon var elva år och på läger i Danmark när hon fick beskedet. Sara Borén Jedebäcks pappa Olle var en av poliserna som dödades i Malexander 1999. Nu har hon skrivit en bok som gett henne chansen att lära känna sin pappa.

”Jag och min kompis var på väg till bussen med våra väskor när min flöjtlärare kom och bad mig följa med honom. Jag var elva år och på musikläger i Danmark med blåsorkestern jag spelade i. Detta var sista morgonen. När flöjtläraren tog mig till ett rum där de andra musiklärarna satt förstod jag ingenting. Det var tyst och kändes allvarligt. Jag tänkte först att jag gjort något fel. Men så sa en av lärarna ’Det hände en sak i Sverige igår. Din pappa är död’.

Jag fick veta att pappa och hans kollega Robert följt efter några rånare som stannat och skjutit mot polisbilen. För mig hade det alltid varit något positivt att ha en pappa som var polis. Jag såg honom som en Kling och Klang-polis som spatserade runt på gatorna. Jag var aldrig orolig att det skulle hända honom något, jag kände mig snarare trygg med vetskapen att pappa var polis. När de sa att han var död… jag fick känslan av att vara utanför mig själv. Det var så svårt att ta in. Jag minns att jag grät jättemycket. Jag ville bara därifrån. Timmarna fram tills då vi äntligen åkte hem kändes jättelånga. Det skulle först hållas en avslutningskonsert.

På färjan till Sverige fick jag syn på löpsedlar med pappas och Roberts porträtt. Det stod bara ett ord skrivet: Mördade. Det kändes fruktansvärt overkligt att se de stora bokstäverna. Min hjärna snurrade febrilt. Hur skulle jag lyckas hålla ihop hela vägen hem? När vi till sist kom fram var jag helt slut mentalt och efter det är allt väldigt suddigt. Jag vet att jag dagen därpå skrev i min dagbok: ’Jag orkar nog inte skriva så mycket idag, pappa är död’. De följande två åren är röriga. Mycket minns jag inte alls, annat minns jag i fel ordning.

Jag bestämde mig i alla fall snabbt för att jag skulle klara mig själv. Jag ville inte vara en belastning. Jag var jätteledsen men kunde inte, eller kände inte att jag fick, vara det. Jag pratade i princip inte med någon. Jag hade en nära vän men henne tog jag avstånd från. Jag distanserade mig från mamma och min tre år äldre syster. Jag ville inte släppa in dem. Jag tror att det påverkade mitt sorgearbete mycket, att vi tre inte var på samma plats när vi fick veta vad som hänt.

Det dröjde ända till i gymnasiet innan jag träffade en vuxen jag fick förtroende för. Jag hade varit inskriven på BUP men hela tiden känt att de fattar ingenting. Kuratorn på min gymnasieskola däremot sådde ett frö – jag insåg att jag kanske inte behövde må dåligt för alltid. Hon fick mig att förstå vikten av att våga prata. Jag kände också att hon på riktigt ville veta hur jag mådde. Tyvärr blev hon gravid och var inte kvar mitt sista gymnasieår. Då rasade världen lite igen. Som vuxen försökte jag vid olika tillfällen ta hjälp men först för några år sedan mötte jag en terapeut som gjorde att jag kände som i gymnasiet, att det nog kan bli bättre.

Nu är jag på en helt annan plats i livet. Jag, min mamma och min syster har också kommit till en punkt där vi känner samhörighet och styrka i att vi har varandra. Det är jag jätteglad över. Under en period hade vi inte mycket kontakt alls. Men nu pratar vi ofta om hur det var – och om pappa. Han hålls vid liv genom att vi minns honom tillsammans. Pappa tyckte om när vi gjorde saker utomhus. Skog och vatten förknippar jag mycket med pappa.

Mina föräldrar separerade ungefär ett år innan pappa dog. En eftermiddag kom pappa förbi och frågade: ’Vill du hitta på något Sara, bara du och jag?’. Pappa var min största idol så jag svarade ja direkt. Vi åkte i väg och spelade fotbollsgolf. Det var det sista vi gjorde tillsammans. Två dagar senare var han död. Men den där eftermiddagen på åkern… jag är så glad att vi fick den stunden.

Som barn var pappa den som stod mig närmast. Jag funderar ofta på vad vi skulle haft för relation idag om han fortfarande levt. Boken jag nu skrivit – Det hände en sak i Sverige igår – har gjort att jag åtminstone som vuxen lite har lärt känna pappa. Det fanns så mycket som barnet Sara så gärna ville ha hjälp men inte kunde förmedla. Det hade jag velat säga. Nu har hon fått göra det genom boken. Många långa perioder i mitt liv har varit så onödigt mörka. Jag är glad att det gick att vända till slut.

Med boken vill jag lyfta anhörigperspektivet – och hur det är att som barn växa upp med en sån här upplevelse. Det har inte varit en lätt bok att skriva men jag har fått en annan förståelse för mig själv och min familj. Jag tänker inte ofta på de som mördade pappa. Men det känns väldigt ledsamt att det behövde bli som det blev. Att de var så starkt övertygade om att föra det här kriget mot samhället, att det var värt att avsluta andra människors liv för.”


Berättat för Lina Norman

Fler utvalda artiklar