Så blev På spåret populärt bland unga

Hur kommer det sig att klassikerna På spåret och Melodikrysset lockar allt fler unga? Kristian Luuk ger en ledtråd och på ett hipster-café på Södermalm i Stockholm hittar vi svaret.

  • 22 min
  • 18 jan 2024

SVT och SR:s långkörare fortsätter att engagera. // Foto: Meli Petersson Ellafi / Mattias Ahlm / Fredrik Jalhed / TT

Så blev På spåret populärt bland unga
Nils Niemi Boman

Lyssna på artikeln

Hur kommer det sig att klassikerna På spåret och Melodikrysset lockar allt fler unga? Kristian Luuk ger en ledtråd och på ett hipster-café på Södermalm i Stockholm hittar vi svaret.

 ”Nu är det dags att hålla käften och spetsa öronen!” 

Förutom ett litet fnitter som snabbt passerar får uppmaningen tyst på bordskamraterna. Varenda stol är upptagen på caféet Louie Louie på Södermalm i Stockholm. Klockan 10:03 hörs hurtiga toner från ett piano när Melodikryssets signaturmelodi drar igång. I ett hörn slår en man tyst ihop sina händer tre gånger i en diskret applåd. Händerna som just uttryckt kärlek till programmet tillhör inte en senior person och han är ingen evig lyssnare som löst krysset sedan Peter Granbergs, eller ens Anders Eldemans, dagar. Han är i tjugoårsåldern.

F. Scott Fitzgerald skrev sagan om Benjamin Button, en man som föds gammal och med åren blir yngre och yngre tills han till slut dör som spädbarn. Precis som Benjamin Button har På spårets tittare och Melodikryssets lyssnare åldrats baklänges. Vad som en gång varit mormorsprogram av rang är nu självklara delar av tillvaron för allt fler unga vuxna. Hur gick det till? En del av svaret ligger hos programmakarna, men en stor del har med själva generationen – och tidsandan – att göra.

På en annan del av Söder ligger en lägenhet med en stor röd soffa. Under vinterhalvåret lyser färgklicken extra, när gatan utanför mest är täckt av grått slask. Varje fredagskväll brukar samboparet Majken Davidsson, 22, och Viktor Ros Palmklint, 21, sitta i soffan för att se På spåret. Framför tv:n tassar ofta deras svarta katt förbi och ovanför hänger affischer med estetiskt tilltalande färgscheman, vilket kanske inte är orimligt eftersom Majken pluggar bild och grafisk form. På en står det ”LOVE” i ett 70-tals-motiv. En annan föreställer Klaus Nomi, en föreställning på Kungliga Operan som Viktor varit ljustekniker på. På grund av sitt jobb måste han ibland arbeta fredagskvällar vilket gör att han missar vissa sändningar, men han tycker att det går att försvara. 

”På spåret är folkbildning”, säger Majken Davidsson som tittar med sin sambo Viktor Ros Palmklint. // Foto: Meli Petersson Ellafi

– Jag måste uppleva kulturlivet för att kunna bygga på min På spåret-kunskap. Allt handlar om förberedelse. När jag är ute och jobbar preppar jag egentligen för nästa frågefilm, säger han.

För Majken gick På spåret-tittandet inte i arv, utan dök upp bland jämnåriga vänner. Någon gång under barndomen stod programmet säkert på hemma, men det var i gymnasiet som intresset väcktes. Nästan som en smitta spred sig På spåret från en vän till en annan. För Viktor är relationen till Majken faktiskt längre än den till På spåret. Hemma var det aldrig någon som kollade, men under de tre år som Viktor själv följt programmet har fler och fler i vänkretsen kommit ut som På spåret-fantaster. Förra året var paret på ett födelsedagsfirande där förfesten bestod av att alla bänkade sig framför tv:n och såg kvällens avsnitt tillsammans. 

– I vår vänkrets har folk olika nischade intressen. Tacksamt nog är därför ingenting riktigt töntigt. Vi är kanske i en bubbla med folk som är ganska lika oss, men min förhoppning är att det ändå är lättare i dag än förr att förstå att man kan ha olika intressen och nöjen, säger Majken.

Mörkret faller tidigt på vinterhalvåret och fredagar klockan åtta är det kolsvart utanför, men vid första tio poängsledtråden avger skärmen ett varmt ljus som sprider sig som en lägereld över Söderkåken. Paret brukar prestera okej, men Majken himlar med ögonen när det dyker upp ordvitsar i reseledtrådarna. Hon och Viktor är i gott sällskap. De senaste två säsongerna har programmet i snitt haft 2,8 miljoner tittare.

– Man kan nästan inte ens se På spåret som ett program, utan mer som ett kollektivt event som folk samlas kring i vinterkylan varje år, säger Kristian Luuk, programledare sedan 2009 då han efterträdde Ingvar Oldsberg.

– När det dessutom är dåliga tider som det varit nu med pandemi och krig är det skönt att i alla fall någonting är som vanligt, tillägger han.

Föryngringen av På spåret har inte skett över en natt, snarare har programmet sakta men säkert smuttat på ungdomens källa i 15 år. När Kristian Luuk och Fredrik Lindström tog över visade den interna tittarstatistiken att publiken dominerades av pensionärer. SVT-cheferna ville förnya programmet. Kristian Luuks ledord blev att göra ett program som både hans 83-åriga pappa och 26-åriga dotter tycker är spännande.

Att skräddarsy något som ska passa båda dessa generationer kan låta som en omöjlig uppgift, men uppenbarligen har På spåret lyckats få med de unga vuxna på tåget utan att lämna de äldre på perrongen. 

Programmet håller ställningarna i en tid där tittarsiffrorna för linjär tv, alltså tittande på ordinarie sändningstid, störtdyker. I dag rankas På spåret i stort sett alltid etta i samtliga åldersgrupper, däribland i åldersgruppen 15–44 år – där unga vuxna i såväl glesbygd som storstad får plats. Under programmets tidigare decennier var det främst i gruppen 65+ som man kunde lita på dominans från vecka till vecka. 

På tittartoppen har På spåret i dag oftast dubbelt så många tittare som det näst mest sedda programmet i Sverige. Den enda riktiga utmanaren för veckornas topplacering är Melodifestivalen, men en vecka 2023 slogs även den lägerelden ut av På spåret.

Från flera håll har jag hört att På spåret ses som en vuxenritual

Kristian Luuk

Genom små medel har programmet långsamt smugit i Benjamin Buttons fotspår. Tempot har skruvats upp marginellt och många deltagare har lite yngre tilltal. Den här säsongen har bland annat unga fans hejat på Sofia Dalén och Kalle Möller som Kristian Luuk först lärde känna när han gästade deras populära Youtube-serie Paradrätten. 

För det mesta har förändringarna passerat obemärkt förbi. Lite uppmärksamhet blev det dock när det ständiga husbandet Augustifamiljen försvann och ersattes av olika musikinslag.

– De äldre tittarna har inga problem att ta till sig förändringarna, så länge det inte sker för drastiskt. Jag tror att vi har skruvat på programmet så varsamt att folk inte har märkt skillnaderna. Det är först nu som man kan titta tillbaka 15 år och säga ”Oj jäklar vad annorlunda det var!”, säger Kristian Luuk.

Han märker allt tydligare att föryngringen har gett resultat.

– Från flera håll har jag hört att På spåret ses som en vuxenritual. De unga vuxna som tittar nu var inte ens födda när programmet började gå, det har alltid funnits i deras liv. Det ligger och skvalpar tills man en dag är mogen nog att själv kliva in i det. Man vill kunna säga ”Nu är jag och min sambo redo för På spåret.”

Kristian Luuk.

Om På spåret har blivit en passagerit för hemmastadda par så har Melodikrysset snarare sin yngre publik i större grupper, enligt en av programmets två programledare, Anna Charlotta Gunnarson (som du regelbundet också möter som skribent i Vi).

Om du skulle blunda och föreställa dig en Melodikrysset-lyssnare, vad är det för bild du får upp?

– Vilken härlig sak att föreställa sig! Jag får upp flera olika. Dels är det ett yngre gäng som sitter på ett café, i ett bibliotek eller hemma hos någon där man äter en lång frukost. Det andra alternativet är ett sjuttioårigt par som precis har varit ute med hunden på morgonpromenad. Och sedan har vi familjen eller kompisarna som sitter på olika håll och kopplar upp sig digitalt och lyssnar och kryssar tillsammans på distans, säger hon.

Tror du att du hade svarat likadant när du började för ett år sedan?

– Nej, då hade jag bara tänkt på det äldre paret, jag hade ingen koll på de unga gängen. Och det har bara eskalerat, de blir fler och fler och fler. Folk är helt galna i Melodikrysset.

Även om Anna Charlotta Gunnarson tidigare inte var något hängivet Melodikrysset-fan har hon kallat sig ”passivt medberoende” till en sambo som aldrig missar en sändning. När hon växte upp var programmet inte alls barntillvänt; frågor kunde gälla kupletter och namnen på orkesterledare. Det fanns nog ingen tanke om att unga skulle kunna något, enligt Anna Charlotta Gunnarson. Ändå satte sig Melodikrysset i medvetandet.

– Jag tänker att om man är född i Sverige och har varit en radiolyssnare har man hört Melodikrysset någon gång i sitt liv. Det är nästan en variant av Pavlovs hundar, när man hör signaturen känner man en trygghet inombords. 

Även om lyssnarnas mångfald är ett mål var det inte ett medvetet arbete att söka sig till den yngre publik som nu dykt upp.

– Vi tänkte inte specifikt på att det skulle vara ett föryngringsarbete, vi kunde bara inte göra programmet till något annat än vårt eget. Anders Eldeman hade sitt program och det var knutet till hans referensram. Vi har andra referensramar. P4 ville att vi skulle sätta egen prägel precis som Kristian och Fredrik gjort med På spåret. En del kommer fram och säger att de är så glada över att det poppat till sig medan andra säger ”Vad svårt det har blivit!” 

Klockan 10:03 varje lördag börjar sändningen och Anna Charlotta Gunnarson känner att programmet har blivit en sorts folkrörelse; människor morgon-kryssar på hotell, bibliotek, gruppboenden, mc-klubbar och kyrkor. Utomlands används krysset av många som ett sätt att umgås med andra svenskar. De senaste åren har ett antal caféer på olika platser i Sverige börjat med Melodikrysset-morgnar. Ett av dessa är alltså Louie Louie på Bondegatan, i hjärtat av Söder.

Även om programmet i grunden är en tävling gör de olika borden inte mycket för att konkurrera med varandra. En äldre dam som sitter vid fönstret lutar sig vid ett tillfälle över till ett yngre sällskap och frågar om de råkar veta vad ”grytkocken” heter. Det visar sig vara ”Uje”. I gengäld får de yngre hjälp att fylla i lodrätt 2, där det ska stå ”Mora Träsk”. Någon sekretesstämpel finns inte. När sändningen är över samlar de anställda in kryssen som sedan postas till Sveriges Radio.

När jag växte upp var det så att om man var tönt … då var man det.

Anna Dittlau, caféägare

Anna Dittlau och Mia Waldenstedt har drivit Louie Louie sedan 2018. Redan första året började de med Melodikrysset-morgnar. Från början var det bara några få sällskap på plats, men en dag hade så mycket folk samlats utanför att Mia Waldenstedt först trodde att det brann. Sedan dess har fullsatt blivit normen. Nu har man även satsat på På spåret-kvällar. 

– En stor del av populariteten har nog att göra med att så mycket i dag är laddat att prata om. Det blir lätt debatt med åsikter som drar åt olika håll. De här programmen blir väldigt lätta att mötas kring, säger Mia.

Mycket som var töntigt när Mia och Anna var unga, allt ifrån mormorsprogram till klädstil, har nu blivit hippt hos ungdomar. Även om det finns olika subkulturer och tankar om vad som är inne finns ingenting som är direkt ute. 

– När jag växte upp var det så att om man var tönt … då var man det. Det var inte som i serierna på tv där man hejade på en underdog som till slut kunde vinna, utan man var fast i sin roll. Både På spåret och Melodikrysset är ju rätt töntiga program egentligen där man verkligen får nörda ner sig, men det har blivit okej att tycka om töntiga saker nu, säger Anna.


Hanna Joelsson (i mitten) brukar lösa Melodikrysset på caféet Louie Louie och tog med kompisarna Evelina Fredriksson och Albin Normark. Varje vecka brukar Sveriges Radio ta emot cirka 55 000 inskickade lösningar på Melodikrysset. // Foto: Meli Petersson Ellafi

Kanske är det så att 1900-talets solidaritet förde med sig ett folkhem där alla kunde få plats, men att man bara fick vara med om man valde att passa in. Töntigt var konstigt och hörde inte hemma. Med folkhemmets fall på 80- och 90-talet fick individualismen större utrymme. Helt plötsligt var det okej att vara unik, till och med töntig. Ett tankesätt som dagens nyblivna vuxna vuxit upp med, enligt På spåret-supportern Majken Davidsson. Hon känner att rollerna har luckrats upp.

– Det här kan vara ett onyanserat perspektiv eftersom vi är så unga, men det känns som att man förut fick förhålla sig och gruppera sig mot tydligt definierade subkulturer. Nu är man mer en blandning av egna intressen och passioner. 

Viktor Ros Palmklint konstaterar att vi, på gott och ont, lever i ett individen-först samhälle.

– Det går inte att förneka. När de grundläggande stegen i behovstrappan är uppfyllda kan man spreta mer som individ och tillåta sig själv att lockas av det man själv tycker är kul, även om det avviker. Men det fungerar heller inte om vi inte hjälper varandra. Det måste nog bli ett vi igen för att samhället ska funka ordentligt, säger han.

För Anna Charlotta Gunnarson känns det inte konstigt att de två programmen fått ett uppsving nu.

– Det är grejen med det bekanta hipsterfenomenet, man trivs med att gå tillbaka till rötterna. Man gör sin egen yxa, maler sitt eget kaffe. Det är härligt med något som folk kan samlas runt och känna igen. Det finns en vurm för lägereld och trygghet i dag. 

På 80- och 90-talet fanns också en grupp unga vuxna som såg programmet, delar av den så kallade ironiska generationen, men det finns en skillnad mellan den tidigare vågen och 2020-talets unga publik. Något samlat hipsterkollektiv är svårt att tala om i dag och ironin som drev den tidigare generationen har i stora drag tappat fäste till ett mer helhjärtat och genuint tittande bland dagens unga vuxna.

Att det vurmas för en trygg lägereld, två reliker från folkhemmet, att samlas runt är kanske inte så svårt att förstå med tanke på en orolig omvärld. Klimatförändringar, krig i vårt närområde, våldsspiralen och högerextremism har lyfts fram som några skäl till den ångest som många unga vuxna ger uttryck för, enligt Folkhälsomyndigheten.

Café Louie Louie i Stockholm. // Foto: Meli Petersson Ellafi

– Även om programmen i grunden är frågesporter är det de absolut lugnaste tävlingarna som finns. Det är så otroligt mysiga program, man kan bli alldeles varm inombords, säger Viktor Ros Palmklint och fortsätter:

– Det finns en sorts trygghet i nostalgin. Man går tillbaka till det inre barnet och minns när allt kändes tryggt och bra.

– De har alltid gått samma tid varje vecka och det fortsätter i samma spår. All annan media är tillgänglig hela tiden i den digitala tidsåldern och folk ser saker vid olika tidpunkter, men de här programmen ser de flesta samtidigt. Man samlas runt dem på ett sätt som är unikt i dag, säger Majken Davidsson.

Från tv-skärmen lyser lägerelden upp den röda soffan när Kristian Luuk ställer en bekant fråga med ett löfte om ännu ett resmål innan kvällen är slut.

– Vart är vi på väg? 


Ur Tidningen Vi #1 2024.

Läs mer:

På spåret-vinnaren Cecilia Düringer: ”Bildning är inget vaccin mot dumhet”

Med familjen Unge-Hagen: ”Livspusslet går inte ihop?”

Fler utvalda artiklar

Så blev På spåret populärt bland unga