Sex romaner om tågresor, som du kan läsa på tågresor

Ledig lördag

Författare: P. C. Jersild

”Man tycker sig vara i början av en betydelsefull författarinsats”, skrev DN:s kulturchef Olof Lagercrantz när P. C. Jersilds andra bok utkom 1963. Ledig lördag är en av författarens mest säregna böcker och utspelar sig nästan uteslutande på ett tåg. Men det rör sig varken om Orientexpressen eller den transsibiriska järnvägen, utan en helt vanlig svensk tunnelbanelinje.

Den gifta personalchefen Örjan Collers tar sällskap hem med kontoristen Anita Forsman från en personalfest. En detalj gör dock resan speciell: Tåget fastnar någonstans under jorden och resenärerna blir lämnade ensamma. När Örjan och Anita försöker klara tillvaron i vagnen utvecklas romanen till ett underjordiskt kammarspel. Om pojkarna i Flugornas herre är fast på en öde ö utanför samhället, fastnar Jersilds figurer inuti det, ensamma i en modern och stilren tunnelbanevagn under det välmående 1960-talet.

Berättelser om natten

Författare: Peter Høeg

”I min stam säger vi att på järnvägarna genom Afrika åker man inte på skenor. Man åker på afrikanernas ben. Har ni något annat ord än slaveri för detta, herr general?”

Peter Høegs novellsamling från 1996 inleds med Resa in i mörkrets hjärta. Ett tåg rullar ut från stekheta Cabinda i Belgiska Kongo, året är 1929 och det är den nya tåglinjens jungfrufärd mot Katanga i Centralafrika. I kupén sitter en författare, en dansk diplomat (som egentligen vill vara matematiker), en belgisk general och den kongolesiska flickan Lueni. Den artiga stämningen förbyts snart i öppen fientlighet när resenärerna avslöjar sina värderingar och sanna jag. Och kommer resan att nå sitt mål?

Det är en berättelse om kolonialism, makt, drömmar – och att vara fast med jobbiga medresenärer i väldigt många timmar.

Den stora järnvägsbasaren

Författare: Paul Theroux

I mitten av 1970-talet åkte författaren Paul Theroux på en fyra månader lång tågresa. I dag är man glad om man tar sig från Stockholm till Nässjö på den tiden, men Theroux reste runt halva jordklotet. Resan börjar i London, går genom Europa och gör stopp i bland annat Italien och Turkiet. Ibland lämnar han knappt kupén, men oftast tar han sig in i städerna. Som i Istanbul, där han besöker den turkiska landsfadern Kemal Atatürks gamla bostad. Lägenheten har bokstavligen stannat i tiden – till och med klockorna står fast vid precis samma klockslag de stod på när den turkiska ledaren dog – vilket får Theroux att sluta sig till att moderniseringen av landet dog med Atatürk och stannade av 1938. Så fortsätter boken: Theroux åker till nya länder och städer samtidigt som läsaren får ta del av hans reflektioner och (stundtals något föråldrade) syn på världen. Han möter en ändlös massa människor: Medresenärer, tågkonduktörer, servitörer och locals. Från Turkiet följer han den så kallade hippievägen och gör stopp i bland annat Teheran och Kabul innan han når Indien. Sedan viker författaren av mot Japan innan han till sist tar den transsibiriska järnvägen tillbaka till Europa. Den stora järnvägsbasaren blev en enorm succé när den släpptes 1975 och blev en klassiker inom reselitteraturen.

På drift

Författare: Jack Kerouac

Jack Kerouacs Beatnik-bibel, som till och med kallats katekes, är sönderkramad av alla som vill bryta upp och dra, om så bara i tanken.

Men tåg? Jo, även om liftandet från New York och västerut mot Kalifornien och så småningom söderut mot Mexiko, utgör merparten av romanen så åks en hel del tåg. Sal Paradise (Kerouacs alter ego) och hans reskamrat Dean Moriarty tjuvåker i tågens godsvagnar i ett rastlöst sökande efter frihet, kärlek och berusning.

50 år efter att den första versionen av På drift (1957) kom den i originalutgåva där personerna ur beatgenerationen som Keourac hade skrivit om fick sina rätta namn. Numera slipper vi alltså spekulera om vem som är Allen Ginsberg och William Burroughs. 

Boken påstås fortfarande sälja i 100 000 exemplar om året i USA, och om sökandet efter mening i ett samhälle i ständig förändring är det som lockar, så lär inte intresset svalna. ”Så när solen går ner i Amerika”, inleder Kerouac romanens sista stycke. Han är tillbaka på östkusten och beskriver den nakna kontinenten som rullar i en enda våg över till västkusten, och alla människor som drömmer i landets väldighet. Stjärnorna är släckta och det är just innan natten sänker sig på riktigt.

Fotnot: I nyöversättningen är titeln ”På väg”.

Orientexpressen

Författare: Graham Greene

En av den brittiska författarens tidiga romaner utspelar sig på tåget mellan nederländska Oostende och Istanbul. På svenska fick den titeln Orientexpressen (vilket förstås påminner i hög grad om Agatha Christies roman – Mordet på Orientexpressen – men Greenes roman utkom två år tidigare än Christies deckare). Han var då 28 år och hade ännu inte blivit den världsförfattare han kom att bli. Greene hade släppt tre böcker, men det var Orientexpressen som blev hans genombrott. Romanen följer en grupp människor på ett tåg 1932. En övergångstid, historiskt. Greene kallar genomgående det precis nydöpta Istanbul för Konstantinopel. En affärsman är på väg till Istanbul för att ta reda på om han har blivit lurad, en dansare ska till samma stad för att börja i en ny show och en journalist kliver på i all hast, i jakt på nästa story. Karaktärerna byter kupéer, kliver på, hoppar av. Allt eftersom resan går vävs deras liv ihop.

Mordet på Orientexpressen

Författare: Agatha Christie

Enligt Guinness rekordbok är Agatha Christie världens mest lästa författare och Mordet på Orientexpressen från 1934 är så välkänd att man tror att man har läst den. Men handen på hjärtat – har du det? Boken ett utmärkt resesällskap och lite av pusseldeckarnas pusseldeckare; En klassisk whodunit där ett mord sker medan tåget har fastnat i snöoväder. Bland de misstänkta finns en rysk storfurstinna, en ungersk greve, en amerikansk affärsman – och den svenska missionären Greta Ohlsson. Persongalleriet är storslaget, internationellt och ganska knäppt – och mitt i stormens öga står i vanlig ordning den excentriske detektiven Hercule Poirot. En karaktär som för övrigt även Christie själv har beskrivit som olidlig. Mordet på Orientexpressen är dock allt annat än olidlig och perfekt för en resa som förhoppningsvis inte är lika dramatisk som den i boken.