Pandemin tvingar Stina att uppdatera självbilden

Har du någon gång lekt leken där man tar sitt andra förnamn och sin mammas efternamn som ogift?

Leken kan lekas med personer du känt i många år, vänner du tror dig kunna allt om. Eller varför inte nya, sådana som du just börjat göra dig en bild av?

Du kommer att se dina bekanta med en annan blick, jag lovar. Det kan nämligen hända de mest märkliga saker – långt mer fantastiska än att Per Jansson blir Jan Persson.

Hur blev livet för Doftny, Gerdny, Kjellny och Majny?

I hela mitt liv har jag samlat namn – varför bör jag nog ta med en psykolog – men högen av dödsannonser, insändare, tidningsurklipp växer. Varför döpte de pojkstackaren i Amerika till Mozart i förnamn? Hur blev livet för Doftny, Gerdny, Kjellny och Majny? Alla dessa namn är mumma för en människa med mycket fantasi.

Mitt eget då, det knätofsiga, jofsiga, blonda?

Jo, Jofs är ett gårdsnamn från Dalarna, liksom Jobs, Back, Lekatt och Sol. Mitt egentliga namn på pappas sida skulle vara Jofs Stina Eriksson, men när moderniteten tog sjumilasteg kändes gårdsnamnen förlegade, många gjorde vad de kunde för att kasta av sig allt som förknippades med mörka evighetsskogar, klafsande myrar, fattigdom och svält.

I dag hade jag gärna haft kvar det gamla, men mina förfäders motiv kan jag förstå och respektera. Troligen kommer Jofs av Jakob, alltså Jakobs gård, som blev Jakops på dialekt, som senare blev Jops och slutligen Jofs. Jofs gård alltså. Numera finns några få jofsar i Stockholm eftersom min pappa och hans bröder flyttade hit som väldigt unga.

Nog om det.

Corona har fått mig att grunna på den där leken igen. Den sociala distanseringen har förhindrat frisörbesök – inget konstigt med det – men utväxten prövar inte bara min fåfänga. Hela min världsbild håller på att kantra. Jag föddes som blond, var ljus hela vägen fram till första barnets födelse. Då blev jag ganska snart brunett – och jag började bleka, färga, tona, ville tillbaka till mitt jofsiga, blonda. Hårfärgen hörde till mitt namn, inbillade jag mig. Fånigt förstås, men vi människor är ganska fåniga.

Nu har corona avtäckt lager efter lager, jag är absolut inte så blond som jag har trott. Dess värre inte heller gråhårig, vilket borde passa för min ålder. Nej, mörk är jag, nästan svart är det hår som växer fram. Som min mamma ju, tänker jag, hon som trots sina 86 år fortfarande har mest svarta strån bland de gråa.

Och leken då, vad har den med det här att göra?

Om jag tar mitt andra förnamn och min mammas efternamn som ogift, vad blir jag då?

Vem blir jag?

Jo, Irene Stubenvoll, flickan med det kolsvarta håret som kom ensam till Sverige efter kriget. Omyndig, nästan utan packning, en mental ryggsäck med känslor av sorg, saknad, hemligheter, förluster men också äventyr och frihet. Äntligen frihet.

Stina blev Irene, Jofs blev Stubenvoll.

Med lekens hjälp heter jag exakt som min mamma gjorde.

Och jag är – om frisörbesöken fortsätter att utebli – snart lika mörkhårig som hon.