”Parlivet är ett liv jag redan levt”

// Foto: Karl Nordlund

”Parlivet är ett liv jag redan levt”
Carl Cederström

// Foto: Karl Nordlund

Lyssna på artikeln

Vännerna försöker para ihop honom med olika kvinnor, men han vill varken dejta eller ha ett fast förhållande. När skribenten och docenten Carl Cederström skiljer sig klipper han också banden med tvåsamheten. I sin nya, självbiografiska bok berättar han om livet som ”guldmunk” – att frivilligt avstå från sex.

Det här är ett utdrag ur Carl Cederströms bok Guldmunken som ges ut på Albert Bonniers Förlag den 17 mars.


På en fårfäll långt in i fönstersmygen sitter jag med en välkomstdrink och blossar på en cigarett, fötterna når inte hela vägen ner till golvet.

”Herregud vad spännande, du är alltså singel nu!” utbrister akademikerhustrun från den splitternya tygsoffan och slår förtjust ihop händerna och börjar rabbla namn på tjejkompisar som om jag kastats rakt in i ett rafflande dejtingprogram. Hennes man, akademikermaken, fnissar under sin flaxiga svarta lugg, kluckar så att hunden hamnar på svaj i knäet.

De är ett utomordentligt lyckat par, två akademiker i svarta jeans som medvetet valt bort barn men i stället adopterat en minipincher med könsneutralt namn. De har varit gifta i hundra år och nu har de flyttat in i en stor tvåa på fjärde våningen på Södermalm med kakelugn. Inte mer än en månad har de bott här och ändå är varenda vrå färdiginredd, stramt och smakfullt med kalkade beigegråa väggar och frostade klotlampor.

Jag blir alldeles blyg när hon börjar lista tjejnamn, hittar inget lämpligt att svara. Vänder mig i stället ut mot kvällen, suger i mig den sista sura röken, knipsar sedan av ciggen med naglarna och ser glöden långsamt dala ner mot gatan.

Det är inte första gången det händer. Knappt har jag hunnit skilja mig förrän folk närmast tvångsmässigt ska fösa ihop mig med någon ny. Som om jag inte skulle klara mig själv en enda dag. Samma sak hände för bara ett par veckor sedan, när jag var ute en sen kväll och drack mig genom söders barer med min pomodorokompis, som också är frånskild.

Plötsligt blev hon allvarlig. Det är orättvist, sa hon. Det är så mycket lättare för män att hitta yngre kvinnor än tvärtom. Hon påstod att jag som 40-årig man kan ligga med hur många unga tjejer jag vill, men att hon, som dessutom är några år äldre, inte alls har lika lätt att hitta någon. Hon hävdade att hon kunde rulla ut en röd matta med 25-åriga tjejer till mig. Jag svarade kort att jag inte var intresserad. Mest för att jag inte trodde henne. Teorin kändes lika välvillig som osannolik. Varför skulle någonting erbjudas mig nu, som överbelånad fyrtioåring med barn och bekymmersrynkor, som aldrig erbjöds mig på den tiden jag fortfarande kunde kalla mig ung? Men jag gick aldrig in i sakfrågan, lät det absurda påståendet vittra bort i natten.

Snabbkaffe, kalla fötter, obäddade sängar, flottiga skedar, krympta ulltröjor. Så målas ungkarlens beklagansvärda lott fram i en amerikansk självhjälpsbok från 1950-talet. I boken, som riktar sig till män, står det att ingen man vid sina sinnens fulla bruk vill leva så. En man vill alltid – om han ges möjlighet – leva med en kvinna.

Att en heteroman inte klarar sig utan en kvinna är en seglivad föreställning. I en mer än 4 000 år gammal skrift från Babylonien – en av de äldsta som någonsin hittats – beskrivs den ogifte mannen som en beklagansvärd figur vars lott är att sova i en höstack. Det var en orolig pappa som författade skriften, i vilken han lägger fram sina samlade livsvisdomar till en tonårsson.

Pappans råd är detaljerade, särskilt när det gäller horisontella angelägenheter. Sonen bör undvika att ligga med slavar (hon kommer äta dig), prostituerade (hon kommer bita dig) och gifta kvinnor (ni kommer bli föremål för skvaller).

Men värst av allt, enligt den babylonske pappan, är att inte ligga med någon alls. Mannen behöver alltid, i alla väder, en kvinna vid sin sida. Annars är han förlorad: Det är illa för en hund att tappa bort sig själv, men förödande för en man.

Ungkarlen har ofta beskrivits som en olycklig sate. I nästan alla tider och kulturer har han stått lågt i rang. Bland det indiska stamfolket santalerna hade den ogifte mannen samma status som häxor och tjuvar och bar smeknamnet ingen man. Kachinfolket i Burma kallade ungkarlen för gammelpiga och beredde en särskild begravningsceremoni för honom där han förlöjligades ytterligare även efter sin död. Enligt en folktro från Fijiöarna kan ungkarlen aldrig nå paradiset efter sin död. På vägen stoppas han av guden Nangganagga, som krossar honom fullständigt. Det är inte bra att mannen är ensam, säger Gud i Första Moseboken och skyndar sig att skapa kvinnan. Var fruktsamma och föröka er, lyder påbudet.

Att avhålla sig från giftermål är enligt den judiska lagboken, Schulchan aruch, en förseelse lika grov som mord. Ogifta män över tjugo kan i domstol dömas att ta en fru. Inom islam betraktas visserligen äktenskapet som ett civilt kontrakt, men det är inte desto mindre en plikt. När profeten Muhammed råkar på en man som inte är gift, som är fullt frisk och därför inte anses ha en giltig ursäkt, säger profeten: Då är du en av djävulens bröder. Saker förhöll sig, som så ofta, annorlunda i antikens Rom. Där var tvåsamheten inte obligatorisk. Rikets förste kejsare Augustus var inte så nogräknad, låg flitigt både med män och kvinnor. Ibland för sin egen njutnings skull, ibland för att skapa allianser eller intriger. Tre gånger var han gift. Särskilt trogen var han aldrig. Det var inget han hymlade med. Så gjorde han, och så gjorde de flesta kejsare som efterträdde honom.

I sexfrågan var Augustus ovanligt vidlyftig. Sängen var en plats som med fördel kunde delas av flera. Kraschade ett äktenskap var det inte värre än att man gifte om sig. Men att inte ligga alls – där drog även kejsaren gränsen. Särskilt misstänksam var Augustus mot män som själva valt att leva i celibat. Han retade sig på oskicket så till den grad att han införde en beskattningslag för alla ogifta män i åldern 25 till 65. Den här lagen, som Augustus införde redan år 9 e.Kr., blev senare känd som ungkarlsskatten. En skatt som kunde inbegripa privilegier för de gifta (med flera barn) såväl som bestraffningar av de ogifta. Ungkarlsskatten har en lång och märklig historia. Napoleon införde en sådan i Frankrike i början av 1800-talet. Hjärnan bakom förslaget var kulturministern Jean-Étienne-Marie Portalis, som ansåg skatten nödvändig för att stävja mannens inneboende ungkarlstendenser.

Särskilt populär blev ungkarlsskatten i 1920-talets Europa. Politiker i ett flertal länder hade börjat oroa sig för de sjunkande födelsetalen. Frankrike återinförde skatten 1920. Därefter även Spanien och Jugoslavien. Ungkarlen blev nu föremål för ett enormt hat i stora delar av samhället. Inte minst från sexbarnspappan Mussolini, som ansåg att ungkarlar var lika värdelösa som döda grenar på ett träd. Mussolini införde ungkarlsskatten i Italien 1925 och passade samtidigt på att förbjuda både abort och skilsmässor. Ett upplägg som Hitler kopierade när han tog makten 1933.

Varför inte celibatör?

”Säker på att du inte vill ha mer?” frågar den unga akademikerhustrun, i färd med att ösa på mer vegansk ramensoppa, men jag hejdar henne i sista sekund. Vi lämnar kvar henne i köket med disken och går ut i vardagsrummet, vilket känns lite gubbunket, men det är så man gör i det här hemmet. Det är dealen de har, ett varannan-gång-upplägg. Ena gången lämnas han kvar i köket, så får man umgås på tu man hand med henne, tills han är klar med disken. Nästa gång är det ombytta roller. Ett slags relationellt jämställdhetsprojekt. Akademikermaken häller upp varsin konjak och jag kryper åter upp i fönstersmygen.

”När började du röka?” frågar han och sätter på något slags filmisk pianomusik från högtalaren som står inklämd på golvet mellan två tomma krukor. Inte en helt obefogad undran. Det var länge sedan jag sparkade av mig den här stinkande ovanan, långt innan vi blev vänner, för sju, kanske åtta år sedan. Ändå svarar jag med en axelryckning. Jag röker inte, inte egentligen. Det är bara något jag råkar göra nu, i ångestdimmornas tid, för att bära mig genom de årstidslånga dagarna. Sedan lämnar jag ämnet för det är inget jag vill tala om.

”Jag tycker nog faktiskt du ska passa på nu”, säger han och blåser konspiratoriskt bort den mörkbruna luggen, som om han var en djupare sanning på spåren. Musiken strömmar mjukt genom vardagsrummet, dämpad av tavelväggen och den tjocka mattan som breder ut sig över golvplankorna. Jag lutar mig ut i vårnatten, tar ett djupt bloss, han höjer rösten inifrån värmen, som om han ska förmedla ett viktigt meddelande till allmänheten.

”Alltså, passa på att träffa någon nu, innan du blir för gammal.” Jag vänder ryggen mot propagandamaskinen, som alltjämt bullrar på: ”Jag menar nu – när du fortfarande kan få någon snygg.” Akademikerhustrun står kvar med disken när jag strövar hemåt i den ljumma natten. De våta gatorna blänker i blått från gatlyktorna och på biltaken glittrar vattendropparna.

Asfalten doftar som gamla mynt. Jag leker med ordet, uttalar det tyst för mig själv — singel, singel, singel — men hur jag än betonar ordet så känns det inte spännande. Jag saknar inte det som varit, men längtar inte heller till det som väntar. Inte till ett singelliv med dejter hit och dit. En massa stök. Jag minns hur det var. Alltid samma visa. En dejt blir till flera dejter och så sitter jag plötsligt fast i något som jag inte vill, som jag egentligen inte valde men som jag lät hända. Knappt kan jag minnas hur jag hamnade där, vet inte heller hur jag ska ta mig ur det. Vågar inte säga direkt att jag inte vill, kanske för att det är en svår konst, att säga vad man vill. Att överhuvudtaget veta vad man vill. Vilja det man vill.

Inte konstigt att det finns sådana som livnär sig på just det. Wantologists, kallas de på engelska. Viljologer. Parlivet är ett liv jag redan levt och blotta tanken på att återvända dit fyller mig med skräck. Nej, singel är inget ord jag överhuvudtaget vill ta i min mun. Då föredrar jag ungkarl. Han som alltid stått lågt i kurs, kallats för gammelpiga och djävulens bror, vars existentiella värde inte uppgår till mer än en död gren på ett träd. En så kallad icke-man som låter sig hånas genom hela livet, in i döden, som förlöjligas på sin egen begravning. Nja, kanske inte ungkarl ändå. Bättre i så fall med frånskild och separerad. Benämningar som vittnar om att ett liv ändå har pågått, någon gång i det förflutna. Ord med en hårdare klang än singel. Men desto lättare att känna igen sig i, ligger bättre i munnen. Det franska celibataire ännu bättre. Eller helt enkelt celibat, på svenska. Varför inte celibatör?

”Celibatör”, hör jag mig själv viska när jag kommit ner till Hammarbyledens kaj. Jag låter ordet ligga kvar i munnen, och när jag sedan sväljer det med en klunk, brusar en varm känsla av upprymdhet genom kroppens tusentals snåriga stigar. Ett ord man kan dansa till, som flanör eller vivör, fast mer stillsamt. Är det jag? Jag ler försiktigt, nickar, som om jag nåtts av en översvallande nyhet och måste kämpa för att trycka tillbaka de sprittande känslorna. Det här ska få vara min egen lilla hemlighet. Folk kan gott sätta vilka etiketter de behagar, jag tänker inte protestera. För innerst inne vet jag vad jag är. Jag är något helt annat än en singel, en ungkarl eller en frånskild.

Så gräver jag fram det knöliga ciggpaketet ur rockfickan och sätter mig på en blöt bänk. Framför mig blänker vattnet svagt från kontorshusen på andra sidan viken.

Det gör inget, tänker jag och blåser ut röken i ett moln av stilla förväntan. Jag röker ju inte.


Fler utvalda artiklar