Paul Auster och Siri Hustvedt: ”Vi är fienden”

Världen håller andan inför valet i ett splittrat USA. Författarparet Paul Auster och Siri Hustvedt personifierar den ”elit” som Trumps väljare hatar. Här berättar de om oron inför vad som ska hända när rösterna är räknade. Och hur de mobiliserar.

Efter snart fyra år med Donald Trump i Vita huset är USA ett kluvet land. Det senaste årets händelser har knappast fört de olika sidorna närmare varandra. Rasistiskt motiverat polisvåld, beväpnade milisstyrkor, massiva demonstrationer i flera delstater och en västkust som plågas av skogsbränder är bara något av det som präglat rapporteringen från världens största ekonomi under 2020.

Nu riktas allas blickar återigen västerut när över 150 miljoner röstberättigade amerikaner väljer vem som ska leda landet de kommande fyra åren.

Inför valet 2016 var det få som hade räknat med att Donald Trump skulle vinna. Till och med fastighetsmogulen själv ska ha blivit tagen på sängen. När presidenteden svurits hade han inte hunnit besätta ens hälften av posterna i sin regering. I New York Times berättades det om ett glest och förvirrat team som när de fick tillträde till Vita huset inte kunde hitta lysknapparna.

Men mycket har hänt sedan dess, och presidenten har visat sig vara mer livskraftig på sin position än liberala bedömare kunde föreställa sig. Inför valet är ett av de stora debattämnena vad som händer om Trump förlorar sin makt, eftersom han redan i förskott anklagat systemet för valfusk. Vad händer om en president vägrar erkänna sig besegrad? Kan det bli dödsstöten för en redan skadad demokrati?

Sådana funderingar och farhågor är vad som fått författarparet Siri Hustvedt och Paul Auster att gå in i politisk aktivism.

– Vi har samlat flera tusen personer och samarbetar med andra grupper för att snabbt kunna organisera demonstrationer efter valet om det visar sig att röster inte blir räknade eller om det kommer propaganda om valfusk. Det här kommer inte att vara över på valnatten. Vi måste förbereda oss på att det kan ta dagar, kanske veckor, innan vi har en vinnare, säger Siri Hustvedt på telefon från parets bostad i New York.

– Jag känner mig känslomässigt utsliten, även om jag är en väldigt privilegierad person i hierarkin. Det politiska arbetet är ett sätt att bekämpa de känslorna, fortsätter hon.

Under hösten har hon och Paul Auster, tillsammans med deras dotter, sångerskan och låtskrivaren Sophie Auster, samt en handfull andra författare och intellektuella, startat kampanjen Writers Against Trump. Många prominenta namn har anslutit sig, däribland Jodi Picoult, George Saunders, Jennifer Clement och Salman Rushdie. Nu arbetar de för att koppla samman författare med aktivister i olika delstater.

Kommer ni att kunna göra någon skillnad?

– Det är för tidigt att ens ställa sig frågan. Men det är bättre än att stanna kvar i sin lilla box och känna att man vill ta livet av sig. För det är alternativet här, säger Paul Auster på sitt karaktäristiskt drastiska manér.

Få författare är så starkt förknippade med New York som Paul Auster. Hans dystra skildringar av staden i New York-trilogin anses vara banbrytande. När de skrevs i mitten av 1980-talet gjorde Trump flera av sina viktigaste fastighetsaffärer på Manhattan. Och Trump Tower sträckte sig redan mot skyn. Faktum är att Auster och Trump är nästan jämngamla. Båda produkter av samma stad. Ändå på varsin sida av den klyfta som delar landet.

Deras vägar har aldrig korsats.

– Nej, tack gode gud. Vi rör oss inte i samma kretsar. Men jag har följt honom i flera decennier, om än utan större intresse.
Paul Auster talar utförligt om presidentens bakgrund och den politiska kontext som gjorde det möjligt för honom att ta makten. Att så över huvud taget skedde kom inte som någon överraskning, säger den 73-årige författaren.

– När Brexit uppstod kände jag in i märgen att Hillary Clinton skulle förlora.

I en tv-intervju från den tiden talade Paul Auster om amerikanernas tilltro till landets institutioner. För många framstår konstitutionen, rättsstatens principer och ordnade maktskiften lika orubbliga som byggnader i granit, förklarade Paul Auster. I själva verket hade de successivt monterats ned. Redan Reagan sade under sitt installationstal 1981 att staten inte är lösningen, utan själva problemet. Det är ett arv som Trump har arbetat vidare på. Och i stället för granit, fortsatte Paul Auster, är USA:s institutioner byggda i såpa och om någon riktar sina vattenslangar mot dem, skulle de smälta ner och försvinna.

– De senaste fyra åren har jag sett vad Trump har gjort med den metaforen i åtanke. Och jag hade rätt. Trump har samarbetat väl med den republikanska högern för att montera ner vårt samhälle. De har varit effektiva. Och de har lyckats i en utsträckning som den amerikanska befolkningen inte är medveten om, säger Paul Auster, och lämnar över telefonen till hustrun.

– Siri, tar du det uppe i sovrummet? ropar han genom parets bostad i Brooklyn.

Det klickar till på linjen.

– Hallå?

Och för någon sekund hörs bådas röster i kopparledningarna där i brownstonehuset på andra sidan Atlanten.

– Alright, då lägger jag på här nere, säger Paul Auster.

Siri Hustvedt och Paul Auster bor i Park Slope, ett av de mest eftertraktade bostadsområdena i New York. Listan över konstnärer, författare och musiker som har sitt hem här kan göras lång.

Vilket inte är helt oviktigt i sammanhanget.

Att rösta demokratiskt eller republikanskt har blivit lika mycket en fråga om identitet som om åsikter i politiska frågor. Och mellan de båda lägren har en avgrund öppnat sig. En avgrund som Trump har fördjupat och använt till sin fördel, bland annat genom att peka på akademiker och konstnärer som en liten elit, en del av etablissemanget.

Som de boende i Park Slope.

– Vi är fienden, säger Paul Auster.

Så hur startar man en politisk kampanj från New Yorks intellektuella riviera utan att själva göra sig till en del av polariseringen?

– Ja, vi är lite för gamla, lite för vita, lite för mycket östkust, säger Siri Hustvedt.

Hon skrattar men blir sedan allvarlig.

– Men skulle det betyda att allt vi kan göra är att luta oss tillbaka och ge upp?

Faktum är att Writers Against Trump inte handlar om att försöka övertyga republikaner att rösta demokratiskt. Målet är att få mer vänstersinnade demokrater att över huvud taget gå och rösta. Många tycker nämligen att partiets kandidat inte är progressiv nog.

En åsikt som delas av Siri Hustvedt.

– Jag ville inte heller ha Joe Biden, jag hade önskat någon mer progressiv. Nu blev det inte så, och jag gråter inte för det. Men det var verkligen inte mitt val, säger hon.

Den norskättade författaren slog igenom internationellt med romanen Vad jag älskade 2003 och har sedan dess gett ut både romaner och flera essäsamlingar. Hennes böcker är spränglärda med ett ofta brett idéhistoriskt och vetenskapsfilosofiskt anslag. Och under intervjun pratar hon om filosoferna Hannah Arendt och Immanuel Kant för att förklara det som hon ser hända i landet.

Det handlar om multipla diskurser och parallella paradigm.

Kort sagt: fake news och världsfrånvända konspirationsteorier.

Mer fakta är inte lösningen på problemet, säger Siri Hustvedt, och skrattar till och med åt den traditionella journalistikens försök att strängt redovisa hur saker och ting förhåller sig.

– Det har ingen effekt när 40 procent av den amerikanska befolkningen har en auktoritär världsbild som vilar på rasism, misogyniFotnot: StängMisogyni betyder kvinnoförakt. och främlingsfientlighet. Det här är en rörelse. Att då ropa efter fakta förändrar inget. Fakta är något ömtåligt och bräckligt och betyder ingenting utan tolkning.

Under fyra år har Donald Trumps figur blivit en symbol för USA:s räddning, för dem som är hans anhängare. Eller för landets sönderfall, för dem som är hans motståndare. Sällan har en politikers själva uppenbarelse varit så symboliskt laddad.

Ni har pratat om att de institutioner som ska upprätthålla lagen i dagens USA är byggnader av såpa…

– Det är Pauls metafor, skrattar Siri Hustvedt. It’s a good one!

… vart tar då lagen vägen när byggnaderna smälter bort?

– Det är grejen! Det vi ser hända är att lagen håller på att koncentreras till presidentens kropp. ”Only I can fix it”, säger han. Det är ett djupt odemokratiskt uttalande. Jämför det med vad Obama sade, ”Yes, we can”, och tänk på skillnaden.

Det är ingen överdrift att säga att ett par som Siri Hustvedt och Paul Auster står långt ifrån Trump och hans politik. Det i sig säger egentligen inte särskilt mycket.

Men när motståndet också blandas med uppenbart förakt, något som Auster och Hustvedt delar med flera liberala intellektuella just nu, visar det något av djupet i den amerikanska avgrunden.

– Trump är en symbol inte bara för vit makt, utan också för manlig makt. Han är som ett slags parodi på maskulinitet, en arg, skrikande, skrytande patriark. Ingen kvinna, ingen svart eller brun eller annan person hade kommit undan med den här formen av beteende, säger Siri Hustvedt.

– Ingen kan gå genom livet utan besvikelser. Men den formen av patologisk förbittring som Trump uttrycker har jag aldrig känt. Jag kan förstå den, men jag har aldrig upplevt den, säger Paul Auster.

Under det senaste årets oroligheter har allt fler frågat sig hur djup sprickan i USA kan bli. Till och med inbördeskrig har förekommit i mediernas spekulationer. Landet är dessutom fullt av skjutvapen.

– Det betyder förstås något, men inbördeskrig tror jag är en överdrift. Fast vem vet, om sex månader kommer kanske du och jag att prata om vilken uniform jag ska bära, säger Paul Auster.

För honom, som själv var med i 68-rörelsen och då vid ett tillfälle misshandlades av polisen, har demonstrationerna efter mordet på George Floyd varit uppmuntrande.

– Jag har nog aldrig sett en demonstrationsrörelse så ihållande, utbredd och förenande. Den samlar inte bara svarta, utan har också varit ett uppvaknande för den vita befolkningen kring den här oerhörda orättvisan i vårt samhälle.

Att bli politiskt aktiv har inte bara handlat om att försöka göra skillnad, medger Siri Hustvedt. Det har också varit ett sätt att hantera den missmodighet och förstämning som den politiska situationen orsakar.

– Vi befinner oss mitt emellan två virus. Ett biologiskt och ett politiskt. Och de är djupt sammanflätade. Jag känner mig alltmer sårbar och rädd. Men om man är aktiv och försöker göra något, hur litet det än är, så hjälper det. Är man ung kan man vakta vallokaler, är man gammal kan man skicka kampanjvykort. Vi gör vad vi kan och det får en att känna sig mindre deprimerad.