Nyligen bortgångne Peps Persson var en man av stor musikalitet – och kanske ännu större integritet. Men i den här Vi-intervjun berättar han hur allting började, att han erbjudits jobb som fotomodell och varför han är så rädd för att uppfattas som litterär.

Ur Vi nr 47-48/1994

Vi träffas på Bjärnors konditori i Hässleholm, ett ställe som Peps ofta besöker. Vi bänkar oss en trappa upp i det gamla arbetarfiket och tar en titt på jukeboxens utbud. Det visar sig att denna bygdens påg inte finns med.

– Jag har knappt spelat in några singlar, säger han och rycker på axlarna.

Att vi träffas på ett fik och inte i hans hem – den mystifierade Perssons Gård någonstans i skogen – beror helt och hållet på Peps tjurskallighet.

– Jag släpper inte in journalister i mitt hem. Och jag är jävligt envis.

Det är en av hans egenskaper som tycks vara vida känd. Peps beslut är orubbliga, det finns inga kompromisser i hans liv. Själv berättar han att orkestern kan arbeta stenhårt med en låt i studio under en hel vecka och när allting äntligen sitter bestämmer Peps plötsligt att den inte ska vara med. Kollegerna fattar ingenting.

– Jag kan liksom inte kompromissa med mina spontana känslor, konstaterar han. Fast ibland blir jag förbannat trött på min envishet och jag fattar inte riktigt att mina kolleger står ut med mig.