Peps äventyr slutade alltid i Skåne

  • 30 jun 2021
  • 17 min

// Foto: Nils Bergendal

Peps äventyr slutade alltid i Skåne
Katia Wagner

// Foto: Nils Bergendal

Lyssna på artikeln

Nyligen bortgångne Peps Persson var en man av stor musikalitet – och kanske ännu större integritet. Men i den här Vi-intervjun berättar han hur allting började, att han erbjudits jobb som fotomodell och varför han är så rädd för att uppfattas som litterär.

Ur Vi nr 47-48/1994


Vi träffas på Bjärnors konditori i Hässleholm, ett ställe som Peps ofta besöker. Vi bänkar oss en trappa upp i det gamla arbetarfiket och tar en titt på jukeboxens utbud. Det visar sig att denna bygdens påg inte finns med.

– Jag har knappt spelat in några singlar, säger han och rycker på axlarna.

Att vi träffas på ett fik och inte i hans hem – den mystifierade Perssons Gård någonstans i skogen – beror helt och hållet på Peps tjurskallighet.

– Jag släpper inte in journalister i mitt hem. Och jag är jävligt envis.

Det är en av hans egenskaper som tycks vara vida känd. Peps beslut är orubbliga, det finns inga kompromisser i hans liv. Själv berättar han att orkestern kan arbeta stenhårt med en låt i studio under en hel vecka och när allting äntligen sitter bestämmer Peps plötsligt att den inte ska vara med. Kollegerna fattar ingenting.

– Jag kan liksom inte kompromissa med mina spontana känslor, konstaterar han. Fast ibland blir jag förbannat trött på min envishet och jag fattar inte riktigt att mina kolleger står ut med mig.

Exemplen på hans envishet är många. Tidigare i år inbjöds han och Nisse Hellberg till ett underhållningsprogram i TV och det visade sig att de inte skulle spela live utan köra playback. Då blev Peps Persson sur. Och när sedan programledaren ville intervjua honom avböjde han kort och gott.

– Får jag inte spela så ska jag inte snacka!

Peps har dessutom fört en tävlingsvinnare och ett TV-team fullkomligt bakom ljuset genom att bjuda hem dem till sig – fast till en kompis.

– Det var ett sånt där larvigt tävlingsprogram som jag skulle leda och tävlingsfrågan gick ut på om jag vägde för lite, alldeles för lite eller alldeles åt helvete för lite. Och sen visade det sig att vinnaren tillsammans med ett TV-team skulle komma hem till mig och plocka ägg i mitt hönshus. Men jag har ju inga höns – och dessutom släpper jag inte in journalister i mitt hem. Så jag lånade en kompis gård nere på Österlen och sa aldrig något om det.

– Jag har förresten också blivit erbjuden jobb som fotomodell, men jag tackade nej, säger Peps och lägger upp ett garv.

Det finns folk som säger att Peps Persson är ett av landets få musikaliska genier. Hans rytmiska uppfattning är sensationell och han har varit pionjär och stilbildare inom många olika musikstilar. Han är en sökare som ständigt går vidare, från amerikansk blues till svensk och skånsk, från jamaicansk reggae till skånsk. Han har gjort skånska bitar, afrikanskt och Edvard Persson.

Peps är en sansad, genomtänkt och stabil kraft som många ser upp till, ett slags naturlig fadersgestalt. Samtidigt släpper han ogärna någon in på livet, åtminstone inte media och allmänhet. Öppenhjärtighet är liksom inte Peps grej.

– Beskrivningarna av mig är så ointressanta, säger han uppgivet. Så snart det är skivsläpp eller något slags jippo samlas pressen och frågar mig om skägget, håret och mina hemmarullade cigaretter. Så har det varit i 30 år. Tröttsamt.

Genom pappan väcktes musikintresset tidigt. Pappa Anton var en stor musikälskare som gjorde revymusik och kupletter och som underhöll bygdens befolkning med sina visor. Till sonen byggde han trummor med hjälp av några tunnor och Peps fastnade snabbt i musikens värld.

Han var en snäll påg och redan som barn mycket intresserad av böcker. Det var också ett intresse som väcktes via Anton. Han släpade med sin son till det lokala biblioteket långt innan pågen förstod sig på att läsa.

– Vi bodde i hus tills jag började skolan och då flyttade vi till Tjörnarp. Jag gillade skolarbetet och framför allt mötet med böcker har haft en oerhörd betydelse i mitt liv, säger han.

Några skolkamrater, som var lite äldre, lurade ut lille Peps på bus. I och för sig inga våldsamheter, men tillräckligt för att skolfröken skulle ryta till och försöka förbjuda honom att umgås med de äldre busfröna.

– Vi släppte ut kor ur hagar och så smygrökte vi, skrattar Peps. Och morsan blev förbannad på fröken får att hon lade sig i, för morsan tyckte att jag själv skulle välja mina polare.

Jag är självlärd bortsett från en handfull gitarrlektioner jag fick av en dragspelslärare.

Vi dricker kaffe där på Björnors konditoris ovanvåning. Det är inte lönt att försöka hänga med i Peps kaffedrickartempo, han ligger hela tiden före med flera koppar. Lite pimpinett lyfter han sin kopp, lillfingret sticker ut så där damaktigt, liksom. Den behagliga rösten och hans totala närvaro är mycket påtaglig. Visserligen uppstår tysta pauser ideligen, men de beror på att han funderar, tankarna tar lång tid och är helt klara när de kommer.

Tolv år fyllda debuterade Peps som dansbandsmusiker med ett lokalt band. Föräldrarna gav sin välsignelse under förutsättning att de äldre bandmedlemmarna körde honom direkt hem efter spelningarna.

– Vi fick 35 kronor i gage och efter några spelningar kunde jag köpa mig ett ordentligt trumset.

Tillsammans med två andra i dansbandet bildade han ett rockband, men då var plötsligt hans karriär som trummis slut.

– Det kryllade av duktiga trummisar men det fanns inte en enda basist, så jag fick lära mig lira bas.

– Så småningom började jag lira gitarr. Man kan säga att jag är självlärd bortsett från en handfull gitarrlektioner jag fick av en dragspelslärare, berättar han.

Peps Persson.

Enligt egen utsago är han fullkomligt okunnig när det gäller musikteori och han kan inte läsa noter.

– Vår kultur är så fixerad vid det visuella, det är ögonen och våra synintryck som får dominera på bekostnad av andra sinnen. Logik står ofta i vägen för musiken och eftersom medvetandet ofta är långsamt och klumpigt tror jag det är bäst att inte riktigt veta vad man gör. Jaget ska helst hålla sig undan. Musik kommer in genom öronen och ut genom hela kroppen, och mina händer och läppar kan massor som jag inte har någon aning om.

I slutet av 60-talet flyttade Peps till Stockholm och levde där tillsammansmed sitt band. Hela gänget bodde hemma hos trummisen Bosse Skoglund i hans tvårummare.

– Jag stannade i två år, sedan flyttade jag hem till Skåne igen. Livet i Stockholm gjorde mig sjuk, stressen och det faktum att vi levde på absolut ingenting – vi hade inte ens mat – gjorde att jag fick magsår. Det var inget hälsosamt liv, precis.

Långt innan dess hade hans nyfikenhet på bluesmusiken väckts. Det egentliga mötet med bluesen hade Peps via sin radioapparat som 14-åring. Då sändes I blueskvarter, ett program som hade spelats in i New Orleans och Chicago. Dels presenterades professionella studioinspelningar, dels hälsade programmakaren på hemma hos bluesgubbar och bandade därifrån.

– På det viset fick man bra inspelad musik och miljön på köpet.

Men när han själv träffade de stora bluesgubbarna fick han helt nya perspektiv. I början av 70-talet reste Peps till Chicago för att spela in en dubbel-platta med sina idoler. En resa som chockade honom.

– Jag mötte ett hat som man inte kunde komma förbi, berättar han. En del tog emot mig på ett artigt och intresserat sätt, medan andra hatade mig innerligt och aggressivt. Jag var ju vit och det fanns ingenting jag kunde säga eller göra för att komma förbi det.

Det var en tuff tid i Chicago. Gatugängen hade tagit över gettona och våldet och hatet blev för mycket för den fredliga Peps.

– Ett slagsmål kunde bryta ut på en tiondels sekund och man fattade inte vad som hände. Det var obehagligt och inte alls vad jag föreställt mig.

Den planerade skivinspelningen var snabbt avklarad. Under två dagar i studio gjordes jobbet till en dubbel-LP. Ett arbete som Peps betraktar som ett hafsverk.

– Det blev ingen tid för repetitioner och det gjorde mig lite frustrerad. Men jag tror att producenten Sam Charters var ute efter att ta tillvara det spontana och oöverlagda i den där kulturkrocken.

Peps stack hem efter ett par veckor och med sig hade han helt nya insikter. Han var vit. Han var skåning. Han var Tjörnarpspåg och inte någon ”ställföreträdande neger”.

– Det var som att dra bort en hinna framför mig. Plötsligt såg jag allting mycket klarare, jag såg formen på musiken och kunde börja arbeta med att göra min egen musik. Jag slutade helt enkelt imitera svarta bluesmusiker.

Direkt efter Chicagoresan inledde Peps sitt arbete med att göra sin egen blues. Han översatte två låtar, Don Nixs It’s the same old blues blev Samma lea, snea blues och Elmore James The sky is crying blev Himlen gråter. Med de låtarna och en packe egna nya blueslåtar introducerade han blues på svenska – och på skånska.

Snart därefter övergav han tillfälligt bluesen och gav sig på en för honom ny musikform – den jamaikanska reggaen.

– Det kändes som om bluesen hade tappat sin sociala roll, unga svarta ville inte lyssna på blues och därför blev den ett slags patetisk kvarleva som saknade tänder.

– Reggaen däremot hade massor av vassa tänder. Den var politiskt engagerad, handlade om identitetskrisen för de svarta. För mig var det en kick att hitta en musikform som fungerade i tiden.

De politiska budskapen har alltid haft en stor plats i Peps Perssons texter. Redan i slutet av 60-talet och början av 70-talet skrev han om miljöförstöring och utsugning av tredje världen. Samtidigt skrev Tage Danielsson om samma saker.

– Tage Danielsson har tveklöst betytt oerhört mycket för mig, säger Peps.

På gitarrväskan sitter klistermärken med politiska och andra budskap. ”Sund utan bro”, ”Nej till EU”, ”Give peace a chance” trängs med ”Onödiga äga ej tillträde” och ”Air Zimbabwe”.

Allting vägs mot ekonomi.

I dag är han mindre tvärsäker på saker och ting än tidigare, ett ålderstecken kallar han det för. Men vissa saker är han mer säker på nu än någonsin tidigare.

– Guld är ett gift och vi lider av svårartad guldnarkomani. Vi är fullständigt ekonomiskt fixerade i vår kultur, allting vägs mot ekonomi, alla argument är i första hand ekonomiska. Vi uppfattar oss själva i första hand som ekonomiska varelser och det är tragiskt, för det hotar såväl världsfreden som miljön.

Den körkortslöse turnémusikern har aldrig känt sig manad att ta körkort, dels för att han inte tycker om bilism och trafik, dels för att han tycker att det är skönt när andra sitter vid ratten. Transportproblemen från sitt hem i skogen har han löst genom att göra en ekonomisk överenskommelse med det lokala taxibolaget.

– Som argument för bilism hävdas ivrigt att det handlar om personlig frihet, säger Peps allvarligt. Men jag vet inte om frihet i första hand är geografisk, jag tror inte att man behöver kunna flytta sig hur långt som helst när man vill för att kunna känna sig fri. Jag tycker att det är ett ytligt sätt att se på frihet.

Han skyr all form av ytlighet. I och för sig menar han att så snart man överger ytligheten inträder komplikationer. Och att verkligheten och livet blir mer och mer komplicerat och därför kan det vara lätt att välja att glassa runt på ytan. Men för egen del tar Peps på olika sätt avstånd från sådant som inte går på djupet.

– Musikbranschen handlar mycket om yta och därför håller jag mig så långt ifrån branschfolk som möjligt. Man bryr sig om utseende, man ska visa upp sig på rätt ställen vid rätt tillfällen och sånt. Det är fullständigt meningslöst. Själv bryr jag mig inte om hur jag ser ut, det är ju inte det livet handlar om.

Däremot handlar mycket i hans liv om lugn och ro, trädgårdspåt och god mat. Peps stiger upp runt middagstid, går runt och ”pysslar” som han säger, lyssnar på musik, kelar med katten. Trädgården tar mycket tid, för mycket ibland eftersom den är ganska stor. Starkt kryddad vegetarisk mat tillhör favoriterna och han lagar den gärna själv.

Peps Persson i Hässleholm.
Peps Persson 1994. Vecket i mitten på bilden har orsakats av en inskanning. // Foto: Nils Bergendal

Vid ett besök i Zimbabwe för några år sedan visade det sig vara otroligt svårt att få god vegetarisk mat. Så svårt att han blev upphov till en maträtt.

– Vi satt på en restaurang och jag bad att få en omelett med ost och tomat. De hade aldrig hört talas om nåt sånt, utan menade att det skulle vara kött i omeletten. När de slutligen lyckades fatta vad jag ville ha blev det en maträtts som de uppkallade efter mig: ”Peps omelett”, berättar Peps och skrattar lite generat.

Peps blir nästan besvärad när man pratar om hans ständiga framgångar under 30 år som artist. Eller påminner honom om de många tonåringar som sluter upp till hans konserter och sjunger med i kanske 20 år gamla låtar.

Jag är jävligt rädd för att betraktas som litterär.

– Man kan aldrig ge en annan människa en upplevelse, man kan bara ge förutsättningar så att folk kan uppleva. I en publik finns lika många olika upplevelser som människor och man ska aldrig ta för givet att ens pryl går hem.

Självkritiken är aldrig långt borta och ofta retar han sig på sina gamla låtar. Bland de egna favoriterna finns Falsk matematik som spelades in 1974. Att våga kalla hans texter poetiska gör man dock inte oemotsagd.

– Jag är jävligt rädd för att betraktas som litterär. Det ska finnas en klar balans mellan musik och text. Det ska bilda en helhet och inget av det ska kunna stå på egna ben.

– De få undantag som finns i mitt material är att betrakta som misstag!

Ändå tänkte han som ung utbilda sig inom språk och under en kortare period jobbade han på TT i Malmö.

– Jag jobbade som teleprinterskrivare och gjorde listor på svinpriserna i Eslöv och betskördarna i Krapperup.

Det och några veckors sorterande av valsedlar i Lund är de enda övriga jobb han haft, annars har han livet igenom varit musiken trogen.

– Jag är helt fixerad vid rytmer, förklarar han. Hela universum är rytm och jag tror att musik är det kosmos som vi alla kan se med öronen. Det är så grundläggande hos människan, en positiv kraft i verkligheten.

Alla har något slags förhållande till musik, om det så bara är fågelsång det handlar om.

Förra vintern släpptes en samlingsplatta med Peps låtar från 1968 till 1992. Ett urval gjordes av en gammal Lundakompis och Peps var med i den slutliga gallringen.

– Jag blev lite nojjad i slutet av produktionen, berättar han. Jag tänkte att va fan, är jag färdig nu? Ska jag lägga av nu när det görs samlingsplatta?

Inom sig bär han ett slags rotlöshet som följt honom i många år. En känsla av att hela tiden missa någonting, en längtan att vara på många platser samtidigt.

– Jag möter hundratals människor utan att egentligen ha några riktiga möten. Och jag tror att möten är en förutsättning för vissa former av skapande.

– När vi flyttade ut i skogen trodde jag inte att vi skulle bli isolerade, men så har det till viss del blivit. Nu märker jag att jag inte träffar så mycket folk, jag har inga bollplank, inga snabba, spontana kontakter.

Peps bor i sin gula 1800-tals kåk ute i skogen tillsammans med Anita som han levt ihop med i 28 år. Han beskriver huset som ganska litet och mysigt, med ett halvfärdigt studiobyggevid sidan om. Den store grårandige skogskatten är trevlig och intelligent. Peps berättar också att han och Anita inte har barn för att det inte gått att kombinera med turnélivet. De förlovade sig i år.

Mer än så vill han inte säga om sin privata sfär och borg – Perssons Gård i skogen. Men eftersom regnet fullständigt öser ner när vi ska skiljas åt är Peps inte mer kompromisslös än att han låter oss köra de tre och en halv milen som krävs för att kunna släppa av honom hemma. På gårdsplanen, alltså.

Himlen grät ju.

Fler utvalda artiklar