Per lånades ut till kungen som lekkamrat – i två år

Per Lagerberg var bara fem år gammal när hans föräldrar lånade ut honom som lekkamrat till kungen i två år. ”Kanske kan man säga att jag offrades på monarkins altare”, säger han i Åsa Linderborgs nya bok Tjabo.

Den 30 april 1951 fyller Carl Gustaf 5 år och uppvaktas med en extraordinär bil, en exakt kopia av farbror Bertils Aston-Martin. Fotnot: StängDet här är ett utdrag ur Åsa Linderborgs bok Tjabo som utkommer den 9 april på Bokförlaget Polaris. Den är vit med röd skinnklädsel och har flera fullt fungerande mekaniska finesser såsom riktiga dörrar, lyktor, pedal och broms. På registreringsplåten står det H. K. H. 1. Den är en dröm. Av Volvo får han dessutom en riktig bil, en Volvo PV 444, för framtida bruk.

Prinsen och den makalösa bilen filmas på Solliden. Pojken kör runt, runt på de välkrattade grusgångarna mellan rosor och perenner, jagad av fotografer i trenchcoat som aldrig får nog.

På ett pressfoto kliver Carl Gustaf ut ur bilen. Han har vit kortärmad skjorta och fluga, tidstypiskt luftiga långbyxor med hög midja, vita strumpor och svarta lacksandaler. Bredvid honom står en annan, något längre pojke i samma slags kläder. Han heter Per Lagerberg och kallas för Pelle. Han är åtta månader äldre och bor med lillprinsen, men det vet läsarna inte om. På pressfotona är han oftast bara en pojke som finns bredvid prinsen, en vattenkammad femåring i fluga.

Hovet oroar sig över att Carl Gustaf är ensam pojke bland alla flickor och kvinnor, eftersom han ju måste formas till en man.

Per är son till en av Gustaf VI Adolfs adjutanter, överste Swen Lagerberg. Hovet oroar sig över att Carl Gustaf är ensam pojke bland alla flickor och kvinnor, eftersom han ju måste formas till en man. Han kan inte heller som andra ungar gå ut på gården för att finna egna kompisar. Därför har man frågat Per Lagerbergs föräldrar om de kan tänka sig att ”låna ut” sin son till kungafamiljen under en period om två år. Så kom det sig att Pelle 1949–1951 bor först på Haga och sedan på kungliga slottet, med korta avbrott för att hälsa på hos sina föräldrar. Somrarna tillbringar han på Solliden. Björnberg (barnflickan Ingrid som kallas Nenne, vår anm) skriver brev till Pers mamma Eva, där hon berättar att Per är så snäll och lydig, han har inga busfasoner för sig och han vill inte alls åka hem, han vill stanna åtminstone två år.

Swen Lagerbergs karriär fortsätter norröver. 1952 rapporterar Härnösands-Posten från Gustaf VI Adolfs eriksgata i Härnösand, där kungen hade gett Swen Lagerberg, som nu var chef för kustartilleriet, en varm handtryckning. På fotot står Per med sin mamma, Gustaf VI Adolf ger honom en extra klapp på kinden. Vi ska väl träffas snart igen, Pelle! frågar han. ”Och det tyckte Pelle också, så klart”, skriver tidningen.

Elva år senare drabbades familjen Lagerberg av en katastrof. 1963 avslöjades det att Stig Wennerström, överste i flygvapnet, hade spionerat för Sovjetunionens räkning. Medierna jagade vidare efter fler scoop i denna enorma skandal och spred, helt grundlöst, att Stig Wennerström hade en medhjälpare. Lätt maskerad pekades Swen Lagerberg ut.

Pelles pappa hann ta sitt liv innan han rentvåddes. På den här tiden fanns det inga spärrar för vad medierna berättade, ett självmord beskrevs i detalj; Swen Lagerberg hade kastat sig ut genom fönstret på fjärde våningen i lägenheten i Karlskrona, där han nu hade tjänst som chef för Blekinge kustartilleri.

I Nennes memoarer finns inte Per Lagerberg med. Björnberg berättar om hur Carl Gustaf rider på hästen Rosita, hon skriver om bad, lek och god natt-kramar, men inte ett ord om den andre pojken, som hon också stoppar om. Hennes minnen är helt koncentrerade till kungafamiljen, den som hon själv levde med men ändå inte tillhörde – precis som Pelle under ett par års tid. Att pojkens familj hade hamnat i oförtjänt vanära, kan kanske också förklara tystnaden.

*

Jag hade nästan skrivit klart den här boken när jag äntligen vågade kontakta Per Lagerberg. Jag visste ingenting om honom mer än att han som en mycket liten Pelle under ett par år var utlånad som lekkamrat till prinsen. Jag ville veta mer om detta barndomsöde men var ängslig att bli avvisad. Efter pappans död torde familjen vara skeptisk till journalister, men Per ringde genast upp när han läst mitt brev. Du behöver inte vara rädd för mig, hade jag vädjat och det tog han fasta på. Han föreslog att vi skulle ses på en polsk restaurang på Kungsholmen.

Jag mötte en proper man i svart kostym och vit skjorta. Han sade att han inte hade så mycket att ge, och han ville absolut inte att jag skulle skriva något ofördelaktigt om kungahuset, för då skulle hans syskon bli ledsna.

– De är väldigt bördsstolta.

Per hade just förlorat sin bror i cancer, men hans syster Karin lever, och han var mycket kär i båda. Släkten adlades 1687, i en presentation över familjen som Per visade mig finns både framgångsrika militärer och aktade vetenskapsmän. Per kallar sig själv för ”det svarta fåret”, han gick på Konstfack under 1970-talet och har arbetat på lite olika ställen. I den av förklarliga skäl mycket stolta släktpresentationen står också att Per vid en ålder av 4 år ”rekvirerades som lekkamrat till kung Carl Gustaf”.

Hur gick det där till? undrar jag.

Det är nog inte så bra att bli så väluppfostrad i så späd ålder. Jag var livrädd att göra fel

Per säger att hovet hade frågat runt i kungafamiljens vänkrets utan att få napp, så de började leta bland adjutanternas barn. Pers föräldrar, Swen och Eva, svarade ja. Per var för liten för att ha mer än fragmentariska minnen, men han kommer ihåg att han blev hämtad med häst och vagn på Valhallavägen, där de då bodde. Hans mamma hade klätt upp sig innan hon gick ner med sin son. Hon sade adjö, och sedan åkte lillprinsen och han ut på Djurgården. Han minns att kusarna luktade gott.

– Jag hade det egentligen bra, alla var snälla.

Han beskriver Gustaf VI Adolf som ”underbar”, en gång surrade Carl Gustaf och han fast kungen vid ett träd med sytråd. Han kommer också ihåg en middag på Solliden med Gustaf V. Tidigare under dagen hade de jagat and, köttet hade varit lite för segt för den gamle med sina löständer. Per pratar också i mycket ljusa färger om kungens syster Titti. Carl Gustaf kunde vara hårdhänt när de brottades, men han delade med sig av leksakerna, även om han själv helst trampade runt i de oändliga korridorerna med sin makalösa Aston-Martin.

Per delade sovrum med prinsen, bredvid dem hade Sibylla och Nenne sina rum. Varje morgon gick de in till Sibylla med färskpressad morotsjuice. Hon bröt på tyska och var lite sval, möjligen saknade hon utstrålning.

– Men hon hade väl sina skäl, det här var några år efter kriget och hon var relativt nybliven änka.

Per minns att Sibylla mest satt i sin kammare med fönster ut mot Stockholms ström, hon lekte aldrig med dem, men när han fyllde fem fick han Karlsson på taket. Ingrid Björnberg var en helt annan sort.

Per minns henne som en fantastisk ”surrogatmamma”.

– Nenne var varm, rättvis och gullig. Hon var kramig och behandlade alla med samma kärlek.

Trots att Per hade sin familj på Valhallavägen var han sällan hemma. Längtade du aldrig hem? frågar jag.

– Ja, jo … nån gång fick jag ju komma hem. Ibland säger man saker som man tror att de vuxna vill höra. Jag hade en konstant övergivenhetskänsla.

Väl tillbaka hade Per utvecklat en lättare stamning.

– Men det ska jag inte skylla på hovet, det var kanske pappas fel.

Swen Lagerberg var en mycket meriterad militär, ambitiös och snygg. Stram. Innan Per lämnades över drillades han av sin far i vett och etikett. Han lärde Pelle att aldrig säga du till någon, prinsen skulle kallas Prinsen, och han skulle bara svara på tilltal, aldrig prata spontant. Tack säger man genom att bocka och slå ihop klackarna. Man har aldrig armbågarna på bordet.

– Det är nog inte så bra att bli så väluppfostrad i så späd ålder. Jag var livrädd att göra fel, de där åren gav mig dålig självkänsla.

Ingrid Björnberg skrev vänliga rapporter hem till mamma Eva. Hon satte sig på kvällen med skrivdonen när pojkarna somnat, man ser att det är en trött barnskötare som formulerar sig. Även Sibylla brevväxlade med Eva, men vänskapen ebbade ut i samband med Swens självmord.

Per visar mig ett brev som han skrev till kungen för några år sedan, när han på något sätt ville hjälpa sin mamma. Det är författat på kollegieblock och andas allt det som jag redan tyckt mig se i Per Lagerberg: han är hudlös, en genuin människa som tar livet på största allvar. Per skriver för att förvissa sig om att kungen nåtts av informationen att hans pappa Swen var oskyldigt anklagad. Han berättar om självmordet, om sina varma minnen av Nenne, att han utvecklade en stamning. Per har också skickat med ett foto, där han och lillprinsen leker med bilar på den stora mattan i det gemensamma sovrummet. Per fick svar efter några månader från kungens handsekreterare, att kungen med stor glädje minns fototillfället.

Var det allt? undrar jag. Var det inte lite väl snålt? Han kunde väl åtminstone ha beklagat Swens tragiska död?

– Äh, jag är glad att jag alls fick ett svar.

Du måste ju ha känt dig övergiven, säger jag. Dina föräldrar lämnade ju bort dig.

Per menar att Swen hade tre stöttepelare i livet: gud, konungen och fosterlandet. Att lämna ifrån sig sitt barn var att ge en gåva till något som är större än en själv.

– De var stolta, otroligt stolta över att jag var utackorderad till kungafamiljen.

Du offrades på monarkins altare?

– Det kan man kanske säga.

Läs mer:

Åsa Linderborg: ”När drottningen synade mig ville jag sjunka under jorden”

Till skogs med Kungen