Per Wålstedt, ekobonde och poet

Blyg och modig på samma gång. Med en djup stämma och stora stövelkliv över scenen väcker ekobonden Per Wålstedt folkparkspubliken i Dala-Floda med sin dundrande estradpoesi. De älskar att byns storbonde skriver dikter om villkoren för en svensk matproducent.

Han trampar fram orden på folkparksscenen, ackompanjerad av musikern och goda vännen Gustaf Noréns munspel:

Som sår i handflatan
men tro inte att solen skiner bara för din skull
hur jag än bär mig åt
åt vilket håll jag än vandrar
du i mitt hjärta skall finnas.

Hans ord blir till en stig som når fram till publiken. Det låter som en mix av rap och blues på hög volym. Texten förmedlar svallande känslor. Ett minimum av ord med ett maximum av innehåll framfört på flodamål, rakt och tydligt ord för ord. Alltsammans i hjärtat av Dalarna. 

Per är fjärde generationen Wålstedt som driver jordbruk i Dala-Floda i Gagnefs kommun. Tillsammans med tre heltidsanställda och några säsongsarbetare odlar han ekologiska grönsaker på gårdens 16 hektar mark längs Västerdalälvens strand. Här är jordarna lätta och fina och arbetet är lika hårt och nyckfullt som det har varit för generationer lantbrukare. 

Några månader senare har jag bokat möte med ekobonden som också är scenpoet. Jag knackar på dörren till gårdens mangårdsbyggnad. 

Ingen öppnar, men dörren står olåst. 

Här är den som tittar förbi välkommen att kliva rakt in i det stora gröna bondköket.

Per Wålstedt sitter vid köksbordet och han bjuder mig på en skvätt kaffe.

I köksfönstret hänger kvistar med säsongens sista, ännu omogna, tomater för fortsatt skörd. Utanför lyser åkern till hälften bar, till hälften med insådd av lämplig fånggröda.

– Det är inte bra att jorden ligger bar. Näringen kan rinna ur jorden, förklarar Per och börjar prata om det svåra med ett generationsskifte och om sorgen efter det ganska färska uppbrottet från kärleken Signe, barnen Tors och Frejas mamma.

– Det är en stor utmaning att få ihop tillvaron som bonde med ett modernt liv med barn och familj. Och det är invecklat och sårigt med generationsskiften, säger han som förklaring till den nya familjesituationen.

Valet att driva gården ekologiskt gjordes av föräldrarna Meta och Tryggve redan på 1980-talet, av ideologiska skäl. Den ideologin har Per, fler än en gång i livet, bestämt sig för att föra vidare. Nu senast under den kris som uppstod när visionen om att driva lantbruket tillsammans med Signe gick i kras.

– Hur i helvete ska jag göra nu? Jag behöver ett bollplank i min egen generation och jag funderade ett tag på att flytta. Men så landade jag i att gården är en stor del av den jag är. Jag har byggt på mig så mycket kunskap om ekologiskt lantbruk, och vi är så otroligt få svenska bönder som producerar livsmedel. Därför kan jag inte se något viktigare att syssla med. Ekologiskt jordbruk innebär ett otroligt jobb för hand. Vi jobbar med naturen och måste ta hjälp av den. Och vi är beroende av dess tjänster, samtidigt som vi motarbetar den, säger han. 

 De ekologiskt odlade grönsakerna växer i sin egen takt och har gott om tid att ta upp den näring som behövs, men alltid på naturens villkor. Det inspirerar Per att plocka upp sin svarta anteckningsbok. 

Boken är tummad och innehåller minnesanteckningar som stöd för arbetet. Samma bok får stå till tjänst när lusten att skriva poesi faller på. När ordens ljud, rytm och rim landar så de stämmer med den djupa rösten.

– Det är mycket man skriver upp: hur många lass dynga som har spridits på åkern, och så lite dikt, säger Per.

Hans skrivande är förankrat i vardagen. Texterna är ofta samhällsengagerade, politiska och bär på ett tydligt mörker.

De teman och stämningar som gestaltas speglar ofta hur tufft bondelivet kan vara. Men också en stolt bondes urkraft och kärlek till jorden.

Varför går du runt och drar benen efter dig
din late fan
likt en fartdämpande åtgärd
gassar solen högt på himlen
verkstan är rörig
vad du än greppar efter klibbar smörjfettet
och svettdroppar tränger fram i pannan
solen känns stillastående rakt ovanför huvudet
ändå rasar timmarna i väg
och du hinner ingenting

Likt alla andra som sysslar med spoken word skriver Per sina dikter med syftet att de ska framföras inför en publik. Även om dikterna finns på papper är de skapade för att läsas högt. 

Det kan vara på en scen, i radio eller varför inte från ett marknadsstånd med grönsaker, mitt på torget i Falun!

Per började skriva som ung bonddräng.

– Som 20-åring var jag en flitig inringare till radioprogrammet Frank och inslaget ”Poesi på minuten” med Marcus Birro. Jag ringde in varje torsdag för att läsa upp min senaste dikt i radio.

Per hittade även en scen på torget i Falun där han under helgerna sålde nyskördade grönsaker och potatis från den egna gården. Längst ned på den handskrivna prislistan stod det: Dikt: 10 kronor.

– Jag fick ett sådant adrenalinpåslag de gånger som någon sa ”Och en dikt, tack!”, och jag fick läsa en dikt för den långa ringlande kön, berättar Per och ögonen glittrar.

– Jag älskar att stå på scen.

I traktorn finns det alltid mycket tid att tänka

Vid lucia 2006 släpptes cd:n Bondfasoner, Pers tidiga dikter ackompanjerade av experimentell musik.

I lokalpressen ställdes frågan: Låter sig skaldande kombineras med lantbrukets utpräglat praktiska handlag? 

jasså
du ska läsa dikt
återigen skämma ut dig
med dina så väl beprövade rim
inför denna fagra skara medmänniskor
din patetiska jävul

– I traktorn finns det alltid mycket tid att tänka och jag bär på mycket i min tankevärld, säger Per. 

Det var där han fick den allra första impulsen att dikta.

– Det var så dålig radio i traktorn så orden började formas i mitt huvud. Ingen av mina svensklärare som jag har haft skulle ha trott det om mig när jag gick i skolan, säger han och flinar.

Det blir en hel del tid i traktorn, även i rollen som storbonde.

– Det är mitt liv i ett nötskal. Traktorföraren har sagt upp sig, och då hjälper det inte att jag har bestämt att jag inte ska vara en kugge i produktionen.

Då och då får Per besök av grannen, den mer etablerade poetkollegan Göran Greider.

– Han brukar komma gåendes över åkern. Då stannar jag traktorn och vi pratar en stund. Jag uppskattar den gemenskapen som det innebär att bo i den här byn. Vi som bor i Floa (Dala-Floda) blandar oss väldigt väl med folk utifrån. Vi värnar om traditioner vi skapat själva, som Kofesten, Cirkusfestivalen och Potatisfesten. Vi brukar fira första potatisen i juli med musik, pub och att äta potatis. 

Den som besöker byn kommer lätt nära invånare, traditioner och kultur. 

– Folk trivs och många flyttar hit för att de vill bli en del av gemenskapen, hävdar Per.

Siluetterna av Per, hans traktor och medarbetare som arbetar på åkrarna är ett lika självklart inslag i Dala-Floda som björkarna på björkängen. Och de som har sin trädgård intill åkrarna behöver aldrig bekymra sig över att bekämpningsmedel ska påverka den egna köksträdgården. Per vill varken utsätta sig själv, naturen eller dem som ska äta maten som produceras på gården för gifter. Att driva ekologiskt jordbruk är hårt handarbete som kräver kreativa problemlösningar och ett gott affärssinne, och det kan till och med vara en förutsättning för en skaldande poet.

– Inspirationen till mitt skrivande kommer från det liv jag lever och de prövningar jag utsätts för som bonde. Väder, maskiner, årstider. Och på åkern finns det så mycket tid att tänka. 

Ur Tidningen Vi #1 2024.

Läs mer:

Gustaf och Viktor Norén: Bandet som aldrig brister

Göran Greider om den svenska stugan – och sin egen i Dala-Floda