Pernilla blev lurad på 660 000 kronor

  • 7 feb 2023
  • 8 min

// Foto: Puck De Groot

Pernilla blev lurad på 660 000 kronor
Karin Herou

// Foto: Puck De Groot

Lyssna på artikeln

Pernilla Sjöholm minns dagen då hon lånade ut nästan alla sina besparingar till mannen hon kommit så nära under ett års tid. Snart visade det sig att han var en internationellt eftersökt bedragare.

”Jag var nypå dejtingsajten Tinder och sticker inte under stol med att jag sökte kärleken. Jag letade efter någon som var som jag: äventyrlig, spontan och glad.

En dag hittade jag en kille i min smak. Han hade mörkt hår och jag tror att han satt i ett flygplan på sin profilbild. Vi började prata och klickade direkt. Han var artig, trevlig och verkade ha gott ställt. Hans schema var fulltecknat men han bjöd över mig till Amsterdam, där han skulle ha affärsmöte. Mannen, som presenterade sig som Simon Leviev, skickade flygbiljetter och i mejlsignaturen stod företagsnamnet. Det visade sig att han arbetade på ett av världens största diamantföretag.

Många hade säkert blivit imponerade, men jag garvade bara. Jag har aldrig fallit för skrytiga killar som strösslar pengar omkring sig. Jag åkte till Amsterdam för att möta honom men kände snabbt att han inte var min typ. Jag fick inga fjärilar i magen, men vi hade väldigt trevligt. Vi gick på restaurang och servitörerna hälsade på honom vid namn och ställde fram rysk kaviar och champagne. Han framstod på alla sätt som en välbärgad affärsman mellan två möten. Han erbjöd mig att sova över, i en enorm lägenhet i Amsterdams finaste kvarter, trots att han själv skulle vidare på ett möte i London. Jag tackade ja och en kollega till honom visade runt. Jag minns att det låg post i köket adresserad till hans företag. I efterhand har jag insett att allt bara var iscensatt för att lura mig.

Jag och Simon enades tidigt om att det inte fanns någon attraktion mellan oss, men vi beslöt ändå att hålla kontakten. Han blev snabbt en nära vän. Han gav energi och frågade alltid hur jag mådde. Han ställde upp, var omtänksam och verkade bry sig om mig på riktigt. Det var tydligt att han hade pengar: han bjöd gärna på fina middagar med champagne och bara det bästa var gott nog för honom.

Hans livsstil överraskade mig inte, jag har vänner över hela världen och rörde mig i välbeställda kretsar, så jag var rätt van. En gång försökte han imponera på mig genom att komma i en Ferrari och jag minns hans besvikna min när han insåg att bilen inte gjorde intryck på mig.

Jag har alltid velat hjälpa människor i min närhet, det är så jag är som person, och när Simon en dag ringde och berättade att hans firma fått problem tvekade jag inte att ställa upp. Då hade vi känt varandra i nästan ett år, och hörts i princip varje dag. Jag litade på honom – till 100 procent.

Han berättade att några i hans företag blivit gripna för diamantsmuggling och skickade artiklar med trovärdiga källor för att bekräfta sin version. Företaget finns på riktigt, men att han inte jobbade där visste jag inte då. Han hävdade att alla hans kort hade blivit spärrade och bad om hjälp. Han sa att han skämdes, men frågade om ett lån på 250 000 kronor. För honom var det inga stora pengar, det visste jag. Jag var mellan två boenden och hade just sparat ihop pengar till en kontantinsats för att köpa lägenhet. Men vad går först, en vän i nöd eller en lägenhet?

Pernilla Sjöholm

Jag var övertygad om att jag skulle få tillbaka pengarna. Jag lånade ut mer, betalade flygbiljetter och hotell, och han intygade att han snart skulle ha ordnat upp situationen. Det pågick under en dryg månad och under den tiden fick jag alltmer ont i magen.

Pengarna jag lånade ut hade jag slitit för att få ihop. Totalt lånade jag ut 660 000 kronor.

En dag på jobbet ringde telefonen. Det var den norska tidningen Verdens Gang och de frågade om jag kände till ”Simon Leviev, en internationellt eftersökt bedragare?” Jag var tvungen att gå ut för att få luft. Mina värsta farhågor besannades. Där och då insåg jag att jag aldrig skulle få tillbaka mina pengar. Det var mitt livs värsta chock.

I Verdens Gang intervjuades en annan kvinna som han hade bedragit och vi fick bra kontakt. Hon heter Cecilie och tillsammans beslöt vi oss för att ge igen. Vi ställde bland annat upp i en dokumentär för att varna andra.

Inget ont som inte för något gott med sig heter det, och det stämmer. Cecilie har blivit en nära vän, eftersom hon vet precis vad jag gått igenom. Tragiskt nog vet många andra det också och jag får ofta mejl från människor som han har lurat på pengar. Han lurar alla: kvinnor, män och företag. Häromveckan fick jag mejl från ett par tyska läkarstudenter som berättade att han tagit deras pengar.

Ingen vet hur många han har bedragit, men det är så han försörjer sig. Det går till på ungefär samma sätt; han blir vän eller partner och berättar sedan en snyfthistoria som gör att man lånar ut pengar.

När jag krävde att få tillbaka pengarna hotade han mig och sa att jag skulle ångra mig om jag polisanmälde. Men jag polisanmälde ändå och jag har inte hört av honom sedan dess. Han är fortfarande inte dömd för brotttet mot mig, det är tydligen svårt att fälla honom juridiskt eftersom han verkar internationellt och under flera namn. (Han har däremot suttit 2,5 år i finskt fängelse och även tillbringat 15 månader i fängelse i Israel, vår anm.)

Hans beteende har satt djupa spår i mig. Han stal inte bara mina pengar, han tog också ifrån mig tilliten till andra och länge hade jag svårt att lita på människor. En period var det faktiskt nattsvart och jag mådde väldigt dåligt.

Min nuvarande man har fått kämpa en del och jag hade länge svårt att släppa honom in på livet. Men nu har jag landat. Vi har precis blivit föräldrar till tvillingar, så det är fullt upp. Det känns skönt att få tänka på annat, att få blicka framåt.

Många skäms för att berätta att de blivit bedragna, men jag tänker tvärtom: Genom att prata om det tvättar vi bort skammen och lägger skulden där den hör hemma: hos den som lurar och bedrar.”


Berättat för Karin Herou.

Fler utvalda artiklar