Persbrandt, Lidl och en kändiskyrka – nu reser sig Maximteatern igen

Maxim i Stockholm är en klassisk scen, där radioprogram spelats in, Beatles uppträtt och teaterpublik roats i decennier. Efter en turbulent tid, där en omstridd kyrka och Lidl varit på väg att ta över lokalen, öppnar nu kulturscenen igen.

Stolarna är inte så tunga som de ser ut, men att få ut dem genom foajén är ändå ett litet projekt. I augusti 2023 stod dörrarna öppna på Karlaplan 4 för första gången sedan julen året innan. Ut och in passerade människor som ville ta med sig ett stycke teaterhistoria hem. Nu, efter 54 år på Maximteatern, bars stolarna ut en efter en.

Arbetet leddes av Ellen Tejle, som bara någon månad tidigare fått nycklarna till fastigheten. Ingen teater hade på väldigt länge haft en så dramatisk och omskriven död som Maxim, men nu skulle teatern återfödas.

– Jag går runt här bland betongskivor, kablar och damm och undrar vem det var som drog igång en så här mastig och omöjlig ombyggnation och sen inser jag att ”ja, just det, det var ju jag”, säger Ellen Tejle. När jag tog emot nyckeln den 1 februari förstod jag att det var sista anhalten. Om jag inte kunde lösa en kulturlokal så skulle det bli garage eller en Lidl-butik här.

Ellen Tejle hade med stor möda valt ett lag att driva projektet med. En nyckelspelare blev skådespelaren och restauratören Lia Boysen, som gärna tog extra spjärn i designfrågor och ibland var något av en motvikt i vissa moderniseringsfrågor.

– Jag är lite avig. Det är bra att modernisera, man vill inte att det blir för mossigt och gammalt. Så länge man återvinner och inte bara slänger den gamla skylten, säger hon.

Det visade sig att det röda sammetstyget som pryder sitsarna hade ritats av Astrid Sampe, en av folkhemstidens mest framstående textilformgivare som ledde NK:s Textilkammare 1937–1971 och idag representeras på 16 museer världen över. Upptäckten fick Lia Boysen att genomföra en ”liten arkeologisk utgrävning” i konstnärens livshistoria.

– Att försöka hitta vilka gamla textilvaruhus som kan ha kvar några av hennes tyger har varit så otroligt svårt, säger Lia Boysen. Men även om man aldrig hört talas om Astrid Sampe känner man igen hennes kökshanddukar till exempel. Hon var extremt modern, arbetade industriellt med tyger på ett helt nytt sätt.

Till slut fick Lia Boysen och gänget fram ett Sampe-mönster som nu har blivit Maxims nya ridå. Och även glödlamporna från markisen har hittat hem i interiören.

Man kan undra varför något av det här spelar roll. Hur mycket historia kan egentligen få plats i vävnaden i ett stycke tyg? Eller en lokal?

Fastigheten på Karlaplan 4 har genom åren använts till olika syften.

Under 1940-talets krigsår satt ungefär 200 kvinnor hukade över skrivbord här. Försvarets radioanstalt (FRA) bedrev signalspårning mot de krigförande makterna, sannolikt i hopp om att få en fördel mot den nazityska regimen så att man kunde bryta sig ur sin beroendeställning.

Marknadshyror ska inte få styra över kulturhistoriska platsers överlevnad

De senaste 54 åren har adressen hyst en teater. Från och med nyårsdagen 2023 hade foajén däremot stått tom och de röda glödlamporna som bokstaverade MAXIM ovanför markisen varit släckta. Maximteatern var senast i en rad av offer för ”Teaterdöden”. Sympatiyttringar vällde in till teaterchefen Agneta Villman i sociala medier. Dödsorsaken var höjda fastighetshyror som gjorde det omöjligt att bedriva teaterverksamhet. Kritiken gällde att man från offentligt håll inte gjort tillräckligt för att värna kulturen.

Lisa Nilsson, som vuxit upp med Stockholms musik- och teaterscener, säger:

– Marknadshyror ska inte få styra över kulturhistoriska platsers överlevnad. Man behöver lösa det genom att ha en kulturhyra av något slag, villkor som värnar sceners överlevnad eller genom att ge tillräckliga kulturbidrag. Att godtyckligt höja hyror som om det handlar om någon lyxvåning där rikt folk skulle bo står inte i paritet med vad det handlar om. Man struntar helt i vad en viktig kulturplats kan betyda för en stad och för stämningen och livet i det kvarteret.

Maximteatern har en privat hyresvärd, företaget Green Group, men även lokaler som ägs av Statens Fastighetsverk har larmat om hyreshöjningar. Nationalmuseum är ett exempel. Mest omskriven var femdubbleringen i hyran på Filmhusets tomt.

Genom åren har teaterkritikern Leif Zern hört rop om ”teaterdöd” många gånger, både i Sverige och utomlands.

– Man pratar i stort sett alltid om att teatern befinner sig i kris, det blir lite tjatigt till slut, men jag måste nog säga att det faktiskt är sant i nuläget. Jag är ganska pessimistisk. Med tanke på samhällsutvecklingen kring kulturen har jag svårt att se att teatern ska kunna bli starkare igen inom den nära framtiden, säger Leif Zern.

Samma år som Maxim blev teater, 1968, började en ung Leif Zern skriva scenkritik för Dagens Nyheter, vilket han fortfarande gör. Ofta har han varit på Karlaplan 4 för att se föreställningar, men genom åren har kvaliteten på uppsättningarna svajat och det har sällan varit så minnesvärt. På 2010-talet hände däremot något.

– Maxim har på senare år betytt väldigt mycket för Stockholms teatervärld, säger Leif Zern. På ett konstnärligt plan blev Maxim nästan som en fri grupp under den senaste ledningen, fast det har varit lyxigare än en vanlig fri grupp. Man har haft större resurser och med repertoarvalen har man nästan kunnat upplevas som en annex-scen till Dramaten.

Det Leif Zern pekar på är de elva åren då producenten Agneta Villman drev Maximteatern med stöd av Mikael Persbrandt.

Under de åren klarade sig Maximteatern ekonomiskt, men vinstmarginalen var alltid mycket mindre än på jämförbara privatteatrar. Bland andra spelade man dramer av Alan Ayckbourn, Tennessee Williams, August Strindberg, Ingmar Bergman, William Shakespeare och Lena Andersson, i stort sett helt utan det typiska publikfrieriet man kan tänka sig på en privatteater. För Katt på hett plåttak (2020) samarbetade man med både Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern.

Innan repetitionerna kom igång för Lars Noréns Så enkel är kärleken inför hösten 2022 förstod man att det inte skulle bli några fler föreställningar på teatern, att produktionsbolaget och lokalen behövde gå skilda vägar på grund av hyreshöjningen.

Bostadsrättsföreningen, som länge hade förvaltat teaterlokalen, hade sålt den till Green Group AB, som ämnade höja hyran med 110 procent.

– Men procenten är inte så intressant, för den dåvarande nivån var så oerhört låg, säger Gustaf Grundström, VD på dotterbolaget Green Property. Dåvarande teaterledningen betalade mindre per kvadrat än vad det nya gänget betalar för förrådsutrymmet i källaren som de hyr av bostadsrättsföreningen.

Konflikten förvärrades med tiden. När Villman Produktion ville förlänga rivningsavtalet som fanns sedan tidigare hamnade de två parterna i Stockholms tingsrätt.

Dramatenskådespelaren Ingela Olsson var på väg att göra sin debut på Maximscenen, men förvånades inte av beskedet att nedläggningen närmade sig.

– Den här processen känner jag igen, säger Ingela Olsson. På 1980-talet jobbade jag mycket i frigrupper. Då vimlade det av småteatrar inne i stan som numera inte är teatrar längre utan snarare blivit arkitektkontor och butiker av olika slag. Det är någon form av kulturell utarmning som är väldigt väldigt sorglig.

Det nya är, enligt Ingela Olsson, snarare att det inte är de små fria grupperna som ryker, utan de mer pengastadda privatteatrarna som Vasa och Maxim.

– Det här är en ledande demokratifråga. Kultur är hälsa, samtal, allt det som kan göra en stad levande och ett samhälle vitalt. Nu är det inte så att alla teatrar har dött men det är många som försvunnit, både så kallade frigrupper och privatteatrar som är helt egenfinansierade utan statsbidrag. Alla de här olika formerna, stadsteatrar, nationalscenen, fria grupper och privatteatrar utgör ju basen för ett vitalt teaterliv.

Stockholm Stad stöttade förhandlingarna men ingen kompromiss nåddes.

Under 2022 skrevs reportage, debattartiklar och krönikor om Maximteaterns öde. Störst ilska blev det inom kulturvärlden när det såg ut som att den australiska megakyrkan Hillsong skulle flytta in i lokalen och förvandla den till sin ”city campus”.

Sedan Hillsong grundades på 1990-talet har det funnits anklagelser om att kyrkan ägnar sig åt försök att omvända homosexuella medlemmars läggning. Dagens Nyheter återaktualiserade kritiken då en reporter, som arbetare under täckmantel, erbjöds konvertering för sin läggning. Själva tillbakavisar Hillsong händelseförloppet.

I täten för kritiken 2022 stod Jonas Gardell, som skrev en uppmärksammad krönika i Expressen, och Lisa Nilsson. Kommentarer i sociala medier beskrev Hillsongs kommande inflytt som ett ”dystopiskt” slut på sagan om Maxim.

Hillsong Church Sweden tjänar enbart i kollekt cirka 30 miljoner kronor varje år. På ett livesänt kyrkomöte i februari 2022 tillkännagav grundaren, pastor Andreas Nielsen, nyheten att man förvärvat Maxim och betonade vikten av en permanent mötesplats.

– Det är någonting speciellt med att ha en lokal, säger Anders Nielsen i sitt tal.

Någon inflytt blev det aldrig. Efter nyårsdagen 2023 stod Maxims lokaler tomma. Bostadsrättsföreningen som förvaltar lägenheterna ovanför Maximteatern hade hört av sig till Hillsong och berättat att de var oroliga för ljudnivåerna på gudstjänsterna. Ljudmätningar gjordes och det visade sig att byggnadens äldre konstruktion inte isolerade tillräckligt väl för att det skulle vara lagligt för Hillsong att ha sina gudstjänster där.

Ett tidigt förslag var att Villman Produktion AB skulle få vara kvar men dela lokalen, och därmed hyran, med Hillsong Church Sweden. Det var också nära att det blev så, men Villman och Hillsong kom inte överens ekonomiskt. 

Var det rättvist att föreslå att Agneta Villman skulle behöva dela lokal med Hillsong som villkor för deras överlevnad i och med kyrkans kontroverser?

– Vi kanske inte kollade upp Hillsongs verksamhet fullt ut, men å andra sidan var Hillsong bara ett förslag. Villman Produktion hade möjlighet att välja vem som helst annan som samarbetspartner, men de hade behövt dela kostnaden med någon annan för att kunna fortsätta i lokalen. Sen erbjöds Hillsong också bara ett kort kontrakt vilket innebar att de själva inte kunde göra någon större ljudisolering. Vi är glada över hur det hela slutade och att vi nu igen kan inviga Maxim som en kulturscen, säger Gustaf Grundström, VD på dotterkoncernen Green Property.

Vi har för dåligt med ordentliga scener i Stockholm och nu blir de ännu färre

Många aktörer var nu intresserade, bland annat Lidl. Tillsammans med Green Group gick Stockholm Stad in för att försöka återställa Maxim som en kulturscen. Kulturförvaltningen föreslog Ellen Tejle som projektledare och projektet sattes igång.

Första steget i den över ett år långa renoveringen blev att ljudisolera teatern från det ovanstående lägenhetshuset. Stommen sågades loss och Maxim blev en fristående kloss i botten på ett bostadskvarter. Bara det steget kostade ungefär sju miljoner kronor.

Villman Produktion AB har sedan utträdet från Maximteatern bland annat under 2024 gjort hyllade uppsättningar som Bowie-musikalen Lazarus på Göta Lejon, En Runda Till på Scalateatern och Strindbergs Dödsdansen som en Sverigeturné med bland annat Mikael Persbrandt och Lena Endre.

För Agneta Villman är tvisten kring Karlaplan 4 fortfarande känslig. Hon skriver i ett mejl:

”Vi hade byggt upp något stort, tycker jag själv. Vi har verkligen jobbat stenhårt. Jag önskar Ellen all lycka, men tycker det är oerhört sorgligt att man inte fräschade upp salong och scen som det varit för att kunna behålla en ordentlig teater med det antal platser som var möjligt. Vi har för dåligt med ordentliga scener i Stockholm och nu blir de ännu färre. Jag sörjer, då jag har så mycket som skulle vara fantastiskt att fortsätta med på Maxim för att verkligen fortsätta bygga den kulturscen som vi gjort i tolv år. Nu blir det andra scener. Och det kommer bli bra.”

Renoveringen har tagit mer än ett år. Patrik Liljegren är biträdande kulturdirektör i Stockholms stad och var chef för Södra Teatern mellan 2004 och 2009. Han ansvarar bland annat för stadsutvecklingsenheten som har stöttat etableringen av det nya Maxim.  

Vad tycker du om allt som skrivits kring teaterdöden de senaste åren?
– Det har spridits en ensidig bild av scenförändringarna i Stockholm. Om man bara tittar på de scener som läggs ner och förbiser de som tillkommer får man ett felaktigt perspektiv. Det är ständigt flera nya scener som etableras. Som några exempel är Ö2 en ny återetablering. Musikscenen B-K i Värtahamnen, Konträr på Söder och Stadsgårdskajen är ett helt nya scener. Gasklockan i Norra Djurgårdsstaden ska bli en stor ny kulturscen 2026. Häromdagen läste jag en lista som visade att det de senaste tio åren har etablerats 30-talet nya scener och verksamheter i Stockholm. Visst är vi i Stockholms stads kommun med och hjälper till på olika sätt, men allt bygger på att det finns ett bra nätverk i Stockholm med privatpersoner som älskar kultur och vill satsa, säger Patrik Liljegren.

För de kritiska rösterna handlar det dock inte bara om att scener försvinner, utan att man inte kan återskapa laddningen som funnits i de anrika lokalerna.

– Sådana gamla teatrar, fotbollsarenor, eller vad som helst i den andan, är som gamla tempel, säger Lisa Nilsson. De rymmer, precis som kyrkor för den delen, en historisk anspänning och laddning som man kommer i kontakt med när man spelar där. Det kan låta flummigt, men man känner av föregångarna som gjort stordåd, oavsett om det är en perfekt skjuten straff eller en helt omvälvande rolltolkning, när man kliver in på sådana platser. Det är viktigt att behålla dem. Vi som håller på idag och bär fanan vidare behöver de gamla minnena och präglingen för att komma ihåg att vi är en del av något stort.

Ur det perspektivet menade kritikerna till nedläggningen att Maximteaterns öde var en angelägenhet för alla, även de som aldrig satt foten på Östermalm. Alla har sitt lokala arv och sina monument, vare sig det är en aula, en biograf eller en krog. Turerna kring Maxim blev en symbol för något mycket större. En som kände igen sig i detta var Ellen Tejle.

– Jag hade ju fördomar om platsen när jag fick frågan. Karlaplan… tänkte jag. Vem går egentligen hit? Jag har aldrig sett någon föreställning här, men det har blivit ett ansvar att ha koll på historien. Det har vi känt när vi plockat ner de gamla svartmålade panelerna i salongerna och blottat strukturen.

Vi slog armkrok på Karlaplan och började sjunga Då går jag till Maxim…

”Omsättning per kvadratmeter” är något Green Group talar om för att säkerställa att nya Maxim kommer att överleva. Kanske är det inte så konstigt att suffixet ”teater” har släppts från Maxims namn nu när utbudet breddats. Den koncentrerade avantgarde-teatern med egna produktioner som Maxim varit de senaste tolv åren kommer alltså inte tillbaka. Även om det inte står teater på repertoaren varje kväll så kommer Maxim att bli Riksteaterns nya scen i Stockholm för gästspel med nyskriven dramatik.

Den 20 september går ridån upp för nya Maxim, då Sarah Klang uppträder. Den nya epoken kan börja och Karlaplan kommer återigen ha sitt Maxim. Arvet har också spridits ut geografiskt. Några av de stolar som inte såldes har donerats till teatrar i bland annat Blackeberg och Gnesta.

– När mina barn förut gick på dansskolan Base23 hade de alltid sina uppvisningar på Maxim, säger Lisa Nilsson. Jag skulle dit för att titta på repetitionerna en dag och så stötte jag på Siw Malmkvist. Hennes närvaro fick mig att börja tänka på alla gamla kupletter. Vi slog armkrok på Karlaplan och började sjunga Då går jag till Maxim… som någon sorts gammalt kabaré-nummer. Folk har skrivit in platser som den här i historien för att de betytt så mycket under så lång tid. Tänk att jag gick där med Siw och så ett antal år senare så skulle den inte finnas kvar längre. Det vore orimligt.

Läs mer:

Dramatenchefen Mattias Andersson överväger att lämna uppdraget

Bokslut över Benny Fredrikssons liv