Krig skapar djupa sår som tar lång tid att läka. Det blev historikern och författaren Peter Englund varse när han åkte till Vietnam 20 år efter krigsslutet för att rapportera för Vi.

Det här reportaget publicerades i Vi nummer 14-15 1995.

1.

De levde inte på historiens soptipp men de levde av den: tre unga män, pojkar egentligen, 16–17 år gamla, barfota, klädda i kortbyxor och arbetskläder, som sakta kryssade fram över ett uttorkat risfält med verktyg i händerna och mörkgröna hörlurar på huvudet. Det var mitt på dagen och solen stod het över deras böjda nackar. Landskapet var det gängse, ett utsträckt rutmönster av bevattningskanaler och fält – en del skördade och gulnade, andra grällt ärtgröna av nysatta plantor – som på vissa punkter bröts av ridåer med hög, mörk grönska som famnade runt hus av bambu. I luften svävade doften av fuktig, solvarm grönska, melerad med den söta dunsten från buffelspillning. Med hjälp av repiga amerikanska minsökare letade pojkarna efter krigets begravda lämningar: trasiga vapen, kulor, tomhylsor, granater och bomber eller bara skärvor därav, som de sedan sålde till skrothandlare för runt 40 öre kilot. Det är en syssla för de fattiga.

Närhelst sökarna gav ifrån sig utslag hackade pojkarna sig ned i den solspruckna leran. ”Är det inte farligt?”, undrade jag en smula ängsligt, där jag stod någon meter bort och behärskade impulsen att huka mig. Binh, en 17-åring med en röd keps märkt ”Los Angeles 94”, svarade kort och tonlöst. ”Jo”. För en tid sedan skadades en bekant när en bomb han grävde upp exploderade. ”Hur gick det?”, frågade jag. ”Han är blind nu”, svarade Binh bortvänd, medan han bände upp något ljusgrått ur den feta myllan. Ett stycke svampig plast. Han kastade bort det. Det var resterna av en napalmbomb. En bit bort fann han bombens nosring, torkade bort jorden och stoppade undan den i en rutig shoppingpåse som han hade hängande vid höften.