Petra Mede: ”Jag vill irritera”
Under vintern har Petra Medes scenföreställning 50/50 gått på Scalateatern. Men de sista fyra föreställningarna fick ställas in – Medes ryggsmärtor var för starka. För elva år sedan träffade vi henne för att prata om hur ryggproblemen satte stopp för danskarriären, tiden som sjukskriven och hennes mormor.
// Foto: Linda Alfvegren
Lyssna på artikeln
Under vintern har Petra Medes scenföreställning 50/50 gått på Scalateatern. Men de sista fyra föreställningarna fick ställas in – Medes ryggsmärtor var för starka. För elva år sedan träffade vi henne för att prata om hur ryggproblemen satte stopp för danskarriären, tiden som sjukskriven och hennes mormor.
Nummer 11, 2011.
I famnen bär hon en kudde – rosa, brun och sidenmjuk. Det är andra gången vi ses på hennes favoritkafé på Kungsholmen i
Stockholm och dagens beställning är en exakt kopia från förra mötet: mazarin, Zingo, kaffe och ostfralla.
Petra Mede är en vanemänniska.
Hon tycker att allt ska vara som det en gång var.
Kudden kräver nog sin förklaring. Rent konkret tryckutjämnar den smärtan som Petra Mede känner när hon sitter, men den markerar också ett tydligt skifte.
Ett före och ett efter.
Före låg drömmarna om att dansa på Kungliga Operan. Hoppet om att få bära den skiraste chiffong. Flickan Petra hade talang men växte för fort, blev för lång för den klassiska baletten. I stället för tåspetsskor blev det modern dans och arbete hos den legendariske koreografen Ivo Cramér i tre år.
Efter. Ja, det är allt som följde på föreställningen då hennes rygg plötsligt brakade ihop. Då dansens väg stängdes för henne och ett okänt liv mellan hopp och förtvivlan följde.
– Det bara small till! Först blev jag rädd förstås. Det var en extrem nervsmärta, ända ner i fötterna. ”Shit, nu blir jag lam”, hann jag tänka. Ilskan kom senare, när jag insåg att jag inte kunde komma tillbaka till dansen.
Petra hade haft ont i ryggen tidigare, och i efterhand har läkarna sagt att hon var förutbestämd till ryggproblem på grund av överrörlighet. Den kroniska värk hon lider av stavas SRS: segmentell rörelsesmärta – den lär hon få leva med resten av livet.
Det som hände där på scenen i norska Halden under en dansturné i början av 1990–talet och som förändrade hennes liv kom alltså inte helt oväntat, men ilskan och sorgen har behövt sin tid.
– Hela processen var oerhört lång för mig. Jag är över huvud taget dålig på att ta farväl och inse att något är över.
Fortfarande kan hon vakna mitt i natten ur en dröm om hur det kändes i kroppen och själen när hon nådde absolut perfektion, som om hennes muskler minns koreografier som hon har gjort.
– Den lyckokänslan är svårslagen. Ibland kunde det räcka med att ha gjort en bra uppvärmning vid stången och att känna att kroppen var precis i fas, eller att jag fått till en fin linje. Det var en sådan tillfredsställelse.
Jag frågar henne om hon var lyckligare då, när hon dansade. Hon funderar länge och svarar sedan ”jag vet inte”.
– Jag kan inte säga att jag har någon ambition att vara lycklig. Det är mer som att livet är en sorts upptäcktsfärd. Ju mindre jag försöker leta efter lyckan, desto lättare blir det att leva.
Många i hennes omgivning har undrat om det inte var ”tur” att hon fick problem med ryggen, som om olyckan tvingade in henne på den bana som skulle visa sig vara längre än dansarens. Och mer framgångsrik.
– Tur? Absolut inte. Det är först i dag som jag kan se tillbaka på den tiden med viss glädje. Jag är fortfarande avundsjuk på dansare.
Petra Mede visar sig ha en nästintill kuslig koll på sin generations klassiska dansare. Hur de lever. Var de bor. Och som en röd tråd över sorgen löper ett gammalt svartvitt foto ur boken Balett på Stockholmsoperan på prima ballerinan Anneli Alhanko ur baletten Romeo och Julia.
– Vad jag än sysslar med är dansen den ädlaste konstformen. Den respekt jag har för duktiga dansare går inte att jämföra med något annat.
Dans på toppnivå är att leva i ständig underkastelse, ett livsval som känns som från en annan planet än den som den fria själen Petra Mede befinner sig på i dag.
Där finns också ett tydligt före och ett efter.
– Jag gjorde allt, precis allt, som min danslärarinna sa till mig. I och med att jag inte heller lyssnade på min kropp utan fortsatte dansa trots att jag hade ont, blev min erfarenhet när allt brakade samman att aldrig, aldrig, aldrig mer underkasta mig någonting. Snarare tvärtom: be alla att dra åt helvete.

Drygt 20 år efter den svåra olyckan kan vi följa Petra Medes nya liv och karriär från våra vardagsrum, där hon agerat både tokkonservativ ledamot i Parlamentet och programledare för Melodifestivalen och Guldbaggegalan. I höst varvar hon krogshow på Hamburger Börs med inspelning av en tv-serie med kvinnotema för SVT. Hon har också dirigerat sig fram till final i finsåpan Maestro med hjälp av första satsen i Haydns trombonkonsert.
”Jag orkar inte vara en bra förlorare”, utbrast Petra Mede efter att hon blivit utslagen. Maestros domare, dirigenten Cecilia Rydinger Alin tyckte att hennes framförande var rytmiskt, men menade att hon skulle behöva lite större variation i slagen.
Samtidigt visade just Maestro en mer nyanserad sida av komikern Petra Mede.
– Det där var verkligen jag. Jag är en dålig förlorare. Jag tyckte att Ola Rapace fick oerhört publikfriande stycken – och jag tyckte att produktionen fick ta ansvar för hur jag mådde när jag inte vann.
En kvinna i övre medelåldern kommer fram till oss: ”Du skulle ha vunnit!”, utbrister hon snabbt. ”Tack ska du ha. Det tycker jag med!” svarar Petra Mede skrattande och berättar att hon har fått ett mer moget klientel beundrare i och med Maestro.
Hon låter uppriktigt glad.
Petra Mede kom in sent i underhållningsbranschen. Hon var 35 år när hon för första gången klev upp på scenen och ståuppade sig till första plats i en amatörtävling. Sedan dess är det egot som driver henne. Ledorden är gala, gränslöshet och att våga ta plats – helst i färgstarka festblåsor. Men hon har också haft något av en feministisk strategi.
– Jag har ofta varit vulgär, sagt könsord, jag har testat var gränsen går. Jag vill irritera.
Män ska minsann inte ha monopol på snuskigheter. På Youtube flimrar det förbi mängder med prov på att Petras plan lyckades. Där finns också några bevis på att hon kan bli riktigt plump. I en omtalad sexsketch om Maud Olofsson i Parlamentet verkar kollegan Henrik Dorsin mest vilja försvinna genom golvet.
– Ja, fina Henrik. Jag tycker det är roligt med den här tillknäppta damen som säger något så enormt far out. Men det är också ett utslag för att jag har svårt för vad som är fint och fult. Jag vill in i det obekväma, även om det professionellt inte alltid har gjort det så lätt för mig.
Viljan att gå över gränsen är kanske ett sätt att förhöja livskänslan. Men ambitionen känns kluven; samtidigt som hon säger sig vara karriärist är det som om hon hela tiden också riskerar den.
– Allt står i relation till att jag var sjukskriven så länge. Jag har inte haft något att förlora.
Killinggänget var mina idoler.
Det är lätt att falla för frestelsen och tro att hennes eget lidande skulle ge ett slags frikort till rätten att få vara elak. En försenad hämndreaktion. Men så lättläst vill hon inte vara:
– Den rätten har alla. Humor är mer ett sätt att se på världen. Nästan all humor handlar ju om att allt går åt helvete, bortsett från en del livscoacher som Kay Pollak som nästan låter psykopatiska i all sin positivitet.
Hon är mån om att skilja på sitt professionella och privata jag, men känslan är ändå att hon gör och säger saker med en tydlig glimt. För några år sedan gick hon ut i Aftonbladet med att hon var bisexuell. Det dementerar Petra nu med ett snabbt skratt:
– Jag skulle gärna vara bisexuell av rent mediala skäl, men tyvärr är jag inte det. Jag är nog rätt mycket i heteroträsket.
Så, kan man verkligen lita på vad du säger?
– Det kan jag själv bli lite schizofren inför. Jag kan gå igenom dagar när ingen vet om jag är ironisk. Jag är en del av den generationen. Killinggänget var mina idoler. Men om jag inte förhåller mig ironisk tycker jag livet blir så tråkigt.
”Du är skrikig och gapig. Tagga ner så blir du en bra komiker”, löd en läsarkommentar på hennes hemsida. På Facebook finns sidan ”En bakfylla är roligare än Petra Mede”. Hon framkallar uppenbarligen många – och stora – känslor.
– I ett sociologiskt perspektiv är det intressant med en medelålders kvinna som tar plats och säger saker man inte får. Det har uppenbarligen väckt någonting eftersom många har irriterat sig på mig. Trots att det är 2011 tycker många att det är jobbigt med kvinnor som är lite för mycket.
Har du mött motstånd rent privat för att du är för stark?
– Det får jag och min terapeut tala om. Jag pratar mer om dem jag möter i min profession. Men kanske har jag något slags gard. Jag kan inte avgöra det själv. Någon sa att jag var lite svår att komma in på livet. Kanske är det så.

Livet är roligare när Petra Mede är sin egen herre. Någonstans tror hon också att den utlevande person hon är i dag ligger närmare hennes riktiga jag, den som Petra var innan hon började dansa och behaga.
Hon styr in samtalet mot de kollegor som vill rättfärdiga vad de ställer upp på. Själv drivs Petra Mede bara av viljan att synas.
– Jag har inget ädlare syfte än så. Drivkrafterna är desamma, antingen man är med i en dokusåpa eller skriver böcker och är med i Babel: det är egot, ett rop på hjälp innan döden kommer: ”Jag har också funnits!”
I dag när uppdragen strömmar in kretsar mycket kring att lyckas leva i ett lite långsammare tempo, inte minst för att hålla ryggsmärtorna på avstånd. Inställningen står dock hela tiden i kontrast till Petra Medes rädsla för att bli bortglömd. Men till skillnad mot tiden som dansare väntar Petra Mede inte på att bli uppbjuden. Snarare forsar hon fram och skriver frenetiskt de flesta av sina manus och regisserar sina scenpersoner.
Mellan hennes två karriärer finns ett bråddjup. Ett märkligt undantagstillstånd som varade i 15 år då Petra Mede i långa perioder pendlade mellan sjukskrivningar, studier och depressioner.
– 15 år, ja det är verkligen absurt. Det går inte ihop med min personlighet. Men dagarna går … vad man än gör. Jag var inte konstant sjukskriven. Bland annat pluggade jag och tenterade av gymnasiet på Statens skola för vuxna i Norrköping. Åh, jag är så tacksam för att jag fick läsa in på komvux och för allt som staten har gett mig.
Hon kan inte nog hylla kvinnan på Försäkringskassan som lät henne studera med bibehållen ersättning. Petra Mede menar att hon är en produkt av en stark svensk välfärdsstat.
– Det är vackert att få en andra chans. Jag har varit väldigt deprimerad på grund av smärtan, men staten har betalat massor med terapi för mig. Jag hoppas att jag kan betala tillbaka, säger Petra Mede.
Det har funnits dansare i släkten. Petras mormors mor var gift med Herman Tropp, halvbror till de berömda syskonen Tropp. Familjen Mede var dock mer stillasittande, pappa har arbetat inom finansvärlden och mamma var sekreterare. Storasyster är civilekonom, svågern civilingenjör. Petra är mest Mede.
– Jag hade ett yrke där man skulle vara så ung som möjligt, skadade mig, var sjukskriven och kom tillbaka till en bransch där det bara är bra att bli äldre. Det är roligt. Mina idoler är ju sådana som skådespelaren Hjördis Petterson, som ofta tog sig an rollen som kärv tant med klipp i repliken.
Levde väldigt asketiskt…
Petras mormor var fransklärarinna, men älskade Zarah Leander.
– Mormor var en Leander-typ med stort rött hår, päls och långa röda naglar. Hon sa själv att hon hade en röst som Zarah Leander … men det hade hon inte, säger barnbarnet och skrattar till lite förläget.
Mormor ville leva som en diva, med stora gester och kaxiga klädval. Petra fascinerades av den sidan av henne och hon är svag för den smått sorgliga divafiguren som inte riktigt har självinsikt men som vill att livet ska vara storslaget.
– Det är ett fint förhållningssätt – även om det också kan vara outhärdligt med sådana människor. Man kan förminska eller förstora livet, båda versionerna är sanna. Livet är absolut allt och inget.
Jag undrar också hur hon tänker kring familj. Hon säger att det verkar vara en större fråga för omgivningen än för henne själv.
– När jag var yngre trodde jag att jag kunde styra och bestämma så mycket, men livet är ett hasardspel. Just nu har jag ett liv som är värt att leva. Det känns också som att jag är bestulen på många år av mitt liv, och att jag är i en fas som inte motsvaras av min ålder. Visst, jag är 41 år men under perioden när jag var sjukskriven var det många som etablerade sig. Jag har gått miste om den tiden. Jag var inte så social när jag hade ont. Och jag var jag väldigt blyg med killar. Jag hade min första pojkvän när jag var 24 år och var i princip okysst fram till dess. Levde väldigt asketiskt …
I dag brottas hon ständigt med att existera enligt sina värderingar och principer. Livet gnager i henne hela tiden. Som när hon sökte sig till kyrkan men inte kunde stanna eftersom tron inte var tillräckligt stark.
– Vår rädsla för ensamhet är stor men vare sig jag är i en relation eller inte så upplever jag livet mer som att vi föds och dör ensamma. Det är beklagligt, men så är det.
Men det finns ju den där andra tiden där emellan?
– Du menar att man vill ha lite sällskap under tiden? Jo, skrattar Petra Mede högt, kramar om kudden och säger att det nog ändå finns någon där just nu som betyder lite extra mycket för henne.