Petter: ”Pappa utsatte mig för kulturtortyr”

Ständigt drivne allkonstnären Petter hade musiken som hemlig kompis och fick en överdos kultur som barn. Idag älskar han vin, konst och Fellini, saker han tidigare revolterade mot.

Hur skulle du beskriva dig själv?

– Driven, envis, ibland självsäker och ibland väldigt osäker – samt med ett dåligt tålamod.

Vilket vägval i livet har format dig mest?

– Onekligen musiken. Halva mitt liv har jag varit artist och musiken spelade en stor roll för mig även innan dess. När jag gick i skolan var musiken min hemliga Mållgan, den blev min självsäkerhet och trygghet.

Vad skulle du ha gjort om du inte vore artist?

– Alldeles säkert hade jag blivit något som har med kultur och kreativitet att göra. Jag hade förmodligen blivit konstnär eller konstvetare. Efter gymnasiet pluggade jag konsthistoria på universitetet och hade relativt lätt för det.

Vad uppskattar du mest hos en vän?

– Det ligger nära till hands att säga lojalitet. Men jag skulle hellre lyfta fram bekräftelse och pepp. Mina närmsta vänner, som jag är ganska ärlig och naken inför, kan lätt sänka mig – men också lyfta mig genom att ge uppmuntran. Med deras pepp kan jag nå hur långt som helst, känns det som.

Vilken person har betytt mest för dig?

– Som så många andra väljer jag min mamma. Kanske fantasilöst, fast det är verkligen så. Jag hade en knepig skolgång men mamma backade mig och tyckte att jag var fantastisk vad jag än gjorde. Målade jag en tavla så skulle den hänga på Moderna museet, drog jag ett skämt var jag bättre än den bästa ståuppkomikern och skrev jag något var jag nästa medlem av Svenska akademien. Jag förstod att hon saltade, men det var ändå skönt att ha någon som lyfte mig när mycket annat gick sådär.

Vilket karaktärsdrag hos dig själv är du mest trött på?

– Att jag kan vara en temperamentsfull rättshaverist som brusar upp i onödan. Annars är det nog min känslighet som kan vara besvärlig, men samtidigt är jag också väldigt stolt över den egenskapen.

Vad gör du helst en ledig dag?

– Jag målar, läser och skriver musik.

Vad är din bild av lycka?

– Lycka för mig är som ett fantastiskt vin: något välbalanserat där man svävar på någon sorts harmoni och bara känner bra energier.

Vad betraktar du som din största olycka?

– Att mina föräldrar gick bort alldeles för tidigt. Jag saknar dem jättemycket och det finns saker jag upplever idag som jag gärna hade velat dela med dem. Som att jag kom med på Liljevalchs vårsalong i år, min mamma hade blivit väldigt stolt och glad.

Vad skulle du göra om du vann 20 miljoner kronor?

– ”Buy land, they’re not making it anymore!” (citat från Mark Twain, reds anm.) Jo, jag skulle nog gå åt det hållet – köpa mark, ta hand om skog och natur. Det är sånt som intresserar mig.

Vilken är din största kulturupplevelse?

– Egentligen hela min uppväxt. Min pappa, som var arkitekt, utsatte mig för något som jag kallar kulturtortyr. Alla våra resor när vi var små kretsade kring kultur. Vi bilade genom Europa – eftersom charter var för kommersiellt – och besökte museer, katedraler och italienska trädgårdar. Hemma tittade vi på Fellinis Amarcord. Det var inte så kul då, jag ville vara som alla andra barn. Men jag älskar det idag och är väldigt tacksam för den allmänbildning som jag fick redan som liten. Detta stärker mig också i min övertygelse att man blir det man gör uppror mot. Amarcord är numera min favoritfilm.

Vad ångrar du mest?

– Jag ångrar att jag inte målade mer akvarell ihop med min pappa, särskilt under de sista åren när han var verksam. Vi målade en hel del tillsammans, men det borde ha blivit mer. Han lärde mig så mycket.

Bästa klimattips?

– Överkonsumtionen av kläder känns ju helt meningslös. Du får förstås köpa kläder, men se till att passa dem vidare när du inte vill ha dem längre. Och skicka utväxta barnkläder till kompisar som har fått barn. Återanvänd, helt enkelt.

När gråter du?

– Jag har lätt för att gråta och kan lätt bli påverkad av musik och människor. Både sorg och lycka triggar mig.

Vad skrattar du åt?

– Mina barn och min familj, de har en fantastisk humor som jag uppskattar och det påminner mig om mina föräldrar.

Vilken är din viktigaste drivkraft?

– Jag är målmedveten och envis.

Vad skulle du vilja hälsa statsministern?

– Att moral är viktigare än makt.

Vad hatar du allra mest?

– Jag hatar inte så mycket, men blir irriterad och ledsen av empatilöshet. Att man inte kan känna för andra människor och sätta
sig in i deras situation gör mig frustrerad.

Vilken talang skulle du helst vilja ha?

– På ett fantasiplan skulle jag vilja ha någon sorts superhjälteförmåga att förändra världen till det bättre. Men på ett egoistiskt plan så skulle jag vilja bli bättre på att teckna.

Hur kan du tänka dig att dö?

– Duellerandes en tidig sommarmorgon på Djurgården över någon ädel sak, haha. Fast jag tror att jag kommer att gå bort av en stroke, garanterat!

Vad är ditt motto?

– Kul på vägen! Eller: Lev nu – dö sen.

Vad önskar du dig mest av allt just nu?

– Att mitt 25-årsjubileum som sker på Mosebacketerrassen nu i slutet av augusti ska gå vägen så som jag tänkt mig. Det är flera dagar med ett högst komplicerat schema, så det är en hel del som ska klaffa.