Pomperipossa-sagan: Avgjorde Astrid Lindgren valet 1976?

Var det Astrid Lindgren som fick S-regeringen att falla i det historiska valet för 50 år sedan? Vi har fått en unik inblick i den hetsiga brevväxlingen mellan Astrid, finansministern och folket.

”Tack för Sveriges nya regering – till 90 % Ert verk.”

Så skrev en nöjd Expressen-läsare till Astrid Lindgren hösten 1976. 

Andra var inte lika tacksamma. Du är en skamfläck för Sverige! och Fy skäms tant Lindgren och Nu har ni gjort nazisterna i Tyskland riktigt glada, lyder några av de omdömen som kom med den gigantiska brevskörden till Astrids lägenhet på Dalagatan 46 i Stockholm. 

Vad Astrid kände när hon läste just de orden kan vi bara gissa. Men till en annan brevskrivare svarar hon: Jag blir glad när jag hör att du har älskat mej och lessen när jag ser att du nu har slutat med det … Du ser mej numera som den missnöjda egoistiska kapitalisten som bråkar över att jag skall betala skatt.

Den 10 mars är det 50 år sedan den annars så opolitiska ”barnboksförfattarinnan” publicerade sin saga om Pomperipossa. En saga som enligt myten ska ha avgjort det historiska riksdagsvalet 1976 där Socialdemokraterna förlorade makten för första gången på 44 år.

Men i en SCB-rapport från 1977 som analyserade valresultatet nämns Astrid Lindgren inte ens vid namn. Vad var det egentligen som hände månaderna före valet 1976? 

– Tidningarna var ju fulla av det här. Det blev två läger: borgarna älskade det hon skrev, medan många socialdemokrater tyckte att hon svek, säger Lena Törnqvist, litteraturvetare, pensionerad bibliotekarie och en av Sveriges största Astrid Lindgren-kännare. 

Tidigare har hon varit intendent på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby och över tio år har hon ägnat åt att inventera och sortera det idag världsminnesklassade Astrid Lindgren-arkivet på Kungliga biblioteket. Uppskattningsvis bibliotekets största enskilda personakt. När hon började sitt arbete låg allt osorterat i 150 lådor och 14 säckar. 

– Runt 75 000 brev, 600 manuskript och 100 000 pressklipp. Allt låg bara nedvräkt i lådor, så väldigt mycket var rent handarbete och slitjobb. Men det var också väldigt spännande och jag lärde mig otroligt mycket under den tiden. Dessutom fick jag kontakt med Astrid och blev så småningom god vän med hennes dotter Karin. 

Lena Törnqvist tillhör Astrid Lindgren-sällskapet som genom åren publicerat flera böcker och organiserat utställningar utifrån arkivmaterialet. Efter riksdagsvalet i år kommer en bok som samlar all den korrespondens och de pressklipp som rör ”affären” Pomperipossa.

Faktum är att materialet kring Pomperipossa är så omfattande att det fått en egen dossier. 

– Pomperipossa-dossiern var helt stängd tills efter Astrids död, för det hade varit så mycket uppståndelse kring den affären. Under sin yrkesverksamma tid uttryckte hon sig sällan om politiska frågor offentligt. Men den här gången blev hon riktigt förbannad och kunde inte hålla sig. Och det fanns en förhistoria, säger Lena Törnqvist. 

Jag besöker Kungliga bibliotekets handskriftsavdelning efter att ha ansökt om tillstånd och blir lite matt när jag förstår att dossiern består av över 30 tjocka kapslar. Under flera dagar går jag igenom över 500 brev och 600 pressklipp som rör Pomperipossa. 

Redan året före, 1975, skickar Astrid Lindgren flera fundersamma brev till dåvarande finansminister Gunnar Sträng. Hon skriver att hon är en av hans ”gärnaste” skattebetalare och inte har något emot att betala 90 procent i marginalskatt. 

Jag är medveten om att jag tjänar för mycket. Jag är rädd för pengar nämligen och vill inte ha såna i stora högar, absolut inte!

Men nu har hon talat med sin advokat och förstått att hon från och med nästa år ska betala mer i skatt än hon tjänar. Hon undrar om uträkningen stämmer, om hennes ”hedersbroder” Sträng tycker att detta är rätt och riktigt, och hur mycket hon i så fall kan räkna med att få i socialbidrag. 

Gunnar Sträng svarar att det rimligen bör bli något  kvar av inkomsten också för höginkomsttagare och att detta är ett känt problem som han ämnar finna en lösning på. Men så lägger han till:

Ett vänskapligt och broderligt råd kära Astrid. Lugna Dig ett tag och invänta resultatet av min tankemöda. Tänk på hur galet det i regel gick för Emil i Lönnebergas fader som hade svårt att lägga band på sitt svåra humör.

Kanske är det denna förmanande och farbroderliga klapp på huvudet som får henne att se rött. 

– Jag tror att det som retade henne absolut mest av allt var Strängs attityd. Han hade en fantastisk förmåga att avfärda, säga att det här ska ni inte lägga er i, säger Lena Törnqvist.

Som plattform valde Astrid Lindgren Expressen. Hon hade under många år varit god vän med chefredaktör Bo Strömstedt och hans fru, tv-producenten och författaren Margareta. Den 10 mars 1976 publiceras Astrids saga. Den handlar om barnboksförfattaren Pomperipossa som bor i landet Monismanien som styrs av några vise män. En dag fattar dessa män ett märkligt beslut som ställer till livet för Pomperipossa och många andra människor. 

”Vet du om att i år är din marginalskatt 102 %?”
”Du pratar”, sa Pomperipossa. ”Så många procent finns ju inte!”
För hon var inte särskilt hemma i den högre matematiken nämligen.
Jo då, fick hon höra, i Monismanien fanns det hur många procent som helst.

I slutet av sagan går Pomperipossa ut på gatan för att tigga till sig pengar till en liten kofot. Kan de vise männen stjäla ohämmat, så kan även hon ge sig på deras kassakistor. 

Samma dag är det finansdebatt i riksdagen och Pomperipossa-sagan används som slagträ av den borgerliga oppositionen. Gunnar Sträng svarar med samma ton som tidigare: Det är en intressant kombination utav litterär förmåga och djup osakkunskap i skattepolitikens irrgångar. Men det sista begär vi ju inte att Astrid Lindgren ska klara.

Han menar att hon räknat fel, och att hon ska hålla sig borta från skattepolitiken. Men hade hon det?

– Vid den här tiden användes ett progressivt skattesystem där skattesatserna ökade ganska kraftigt med inkomsterna, säger Jacob Lundberg, tidigare chefsekonom på Timbro och nu forskare på Institutet för näringslivsforskning. 

Som jag ser det hade Astrid Lindgren rätt i sak. Men hon lyckades också fånga en tidsanda. 

Han har tittat närmare på de ekonomiska faktorerna kring Pomperipossa-affären.

– Under 1970-talet hade man skruvat upp den här progressiviteten och det som triggade Astrid Lindgren var den så kallade Haga-överenskommelsen.

Haga-överenskommelsen var en ekonomipolitisk uppgörelse mellan Socialdemokraterna, Centern och Folkpartiet som gjordes på Haga slott 1975. Bland annat ledde denna till både höjd marginalskatt och höjda egenavgifter, vilket särskilt påverkade egenföretagare som Astrid Lindgren. 

– I och med att man höjde socialavgifterna och egenavgifterna som företagare betalade, så blev det faktiskt över 100 procent i marginalskatt för bland andra Astrid Lindgren. Det fanns ett system som justerade för detta, där man fick en avdragsrätt för egenavgifterna året efter. Så i någon mån var det en tillfällig effekt. Men det stämde ändå. 

Enligt Jacob Lundberg hade den allmänna opinionen börjat vända sig emot de höga marginalskatterna, som drivits upp under 1970-talets vänstervåg. En motreaktion kunde redan skönjas och på 1980-talet skedde en politisk högersväng. 

– Det var ju en internationell trend. Vi hade Thatcher och Reagan och just i USA började en skatterevolt i mitten av 1970-talet. Som jag ser det hade Astrid Lindgren rätt i sak, att hon drabbades av en konstig aspekt av skattesystemet. Men hon lyckades också fånga en tidsanda. 

I Aktuellt får Astrid Lindgren kommentera Gunnar Strängs anklagelse om att hon räknat fel. ”Ja … ”, säger hon och skrattar lite. ”Han säger att ’det begär man inte att Astrid Lindgren ska klara.’ Men jag begär att Gunnar Sträng ska klara det och jag tycker inte det verkar som att han räknar så stort mycket bättre än jag.”

Efter publiceringen fullkomligt överöses hon av telefonsamtal och brev. En del skickas till Expressen, men många postar direkt till Dalagatan. Majoriteten tackar och hyllar henne. För det är inte bara höginkomsttagare som drabbats av det höga skattetrycket för i synnerhet egenföretagare. Många känner igen sig, sitter i samma situation. De är konstnärer, advokater, tandläkare, lantbrukare, frisörer, sjömän, pensionärer, hemmafruar. 

Jag är själv en enkel vanlig människa som varit lågavlönad i hela mitt liv, men ändå, så tycker jag känna igen mig själv i din saga om Pomperipossa, skriver en kvinna. 

En journalist skriver i ett privat brev: Du uttrycker exakt vad alla människor tycker, trots att ingen förut lyckats göra sig till tolk för det. Här har blivit en slags uppgivenhet och tröstlöshet som är farlig. … Vi sätter vårt hopp till Dig.

Många hänvisar till att hon som kvinna vågat sätta sig upp mot de pompösa männen: På ett sätt som endast du är mäktig, har Du skakat om i den etablerade maktens kallhamrade värld. Inte underligt att den störste av makthavarna bryskt ber Dig hålla tyst. 

De beskriver sina livssituationer, skickar uträkningar på inkomster och löner, sina deklarationer. Ber henne att fortsätta strida, att skriva fler sagor. Många av dem vittnar om hur de försökt göra sina röster hörda, men inte förrän nu, när hon uttalat sig, har politikerna tvingats lyssna. 

Även kända namn som advokaten Leif Silbersky och författarkollegan och vännen Eyvind Johnson hittas bland brevskrivarna. 

Var hälsad (och tackad) du stora goda skriv- och tänkarmästarinna. Vännerna Eyvind och Cilla Johnson (som närapå sitter i samma båt).

När det framkommer att en brevväxling mellan Astrid Lindgren och Gunnar Sträng föregått artikeln, försöker Expressens dåvarande reporter Jan Mosander få tag på breven. Han ska senare komma att göra många uppmärksammade avslöjanden och bevakningar, bland annat om Boforsaffären och Palme-mordet.

– Jag sökte upp Sträng i riksdagshuset och bad att få se breven. Det blev ett mycket kort möte, han sa nej. Efter att ha talat med en kunnig jurist skrev jag istället formellt till honom och bad om de här breven med stöd av offentlighetsprincipen, säger han över telefon. 

Men även denna förfrågan besvarades med ett nej, med motiveringen att breven var privata. 

– Det var mästrande och bröt definitivt mot offentlighetsprincipen. Men Sträng hade en sådan status på den tiden. Han brydde sig helt enkelt inte om det som kallas för allmänna handlingars offentlighet. Det hade varit självklart att lämna ut de där breven, säger Jan Mosander.

Inte heller idag finns Strängs brev till Astrid Lindgren i hans personakt. Däremot går de att läsa i Astrids arkiv, där vi hittade Strängs ”Lugna dig ett tag-brev”.

Pomperipossas krig blir en följetong i riks- och lokalmedier. Saken kommenteras ur olika vinklar dagligen i veckor. Inte sällan bildsätts artiklarna med karikatyrer av en uppblåst Sträng och en stark liten Pippi Långstrump. Ibland kastar hon upp honom i luften, eller sticker hål på hans gigantiska mage med sin penna. Snart konstaterar även medierna att ”Sträng räknade fel och Pomperipossa rätt”. Statsminister Olof Palme går snabbt ut och säger att misstaget ska rättas till. Vilket också görs. 

– Faktiskt genomförde regeringen en ändring som rättade till detta inom bara ett par månader, och det är ett system som fortfarande gäller. Det kallas ju idag för schablonavdrag för egenavgifter och kom till just tack vare Astrid Lindgren, säger näringslivsforskaren Jacob Lundberg. 

Astrid Lindgren hade tänkt att Pomperipossa skulle vara en engångssaga, ett tillfälligt besök i den politiska världen. Kanske är det Strängs reaktion i kombination med de hundratals läsarbreven som väcker något inom henne. Hon fortsätter att höja sin röst i Expressen, och ger Socialdemokraterna och i synnerhet finansministern kängor i artikel efter artikel. 

Sträng är inte sämre han. På framträdanden runt om i landet förklarar han att Astrid Lindgren har fel. När det visar sig att Riksrevisionen räknat fel och att hon faktiskt får behålla mer pengar än hon trott, eftersom hon är folkpensionär, används detta som ett bevis på hennes girighet. 

I Arbetarbladet citeras en raljant Sträng: Jag tror säkert att Astrid Lindgren med sitt småländska ursprung och sin sparsamma läggning inser att hon reder sig hyggligt på de ca 300 000 kr hon får över i år. Han jämför henne med danska missnöjespolitikern och skattebrottslingen Glistrup, vilket retar henne enormt. 

Folk skummar av helig upprördhet över denna missnöjda ärkekapitalist som understår sej att gnälla över skatten, jag alltså! Och då vet Sträng (som far runt och kallar mig Glistrup) att jag i brev till honom långt före Pomperipossa uttryckligen har sagt att jag med glädje vill betala 90 % marginalskatt, skriver hon till en meningsmotståndare.

Det blir snabbt en uppdelning i pressen, de som är för och emot. ”Osmaklig kampanj”, skriver socialdemokratiska Värmlands Folkblad om hennes Expressen-artiklar. Det är inte lätt att förstå vad Astrid Lindgren nu är ute efter. Det krav hon först ställde är redan tillgodosett, skriver man i socialdemokratiska, numera nedlagda Nya Norrland. Aftonbladet blir, föga förvånande, Astrids stora motpart.

Många andra träder in till hennes försvar, bland andra Sven Stolpe: Astrid Lindgrens inhopp på den solkiga politiska arenan är något av det mest glädjande som hänt i detta mähäiga land, där den plågade allmänheten finner sig i snart sagt vilket övergrepp som helst.

Dagligen pågår kriget i spalterna. Någon beskriver det som att tiden utgörs av två saker: Pomperipossa och den unga Silvia Sommerlath som nyligen förlovat sig med kungen.

Astrid Lindgren verkar inte heller i ett vakuum. Flera så kallade ”affärer” drar ner förtroendet för den sittande regeringen: LO:s omdebatterade löntagarfonder, Transportarbetarförbundets ordförande Hans Ericson som firade nyår på Kanarieöarna trots bojkotten av det Francostyrda Spanien, gripandet av Ingmar Bergman för misstänkt skattebrott vilket ledde till att han flyttade från Sverige. 

Men ju mer Astrid strider, desto mer kritik får hon, både i pressen och av läsare. För det finns de som menar att hon om någon borde kunna betala sin skatt. 

Jag håller med Sträng att du är komplett oduglig till skatteuttalanden … Jag skall skriva en saga hur en häxa sitter och plitar sagor som hon sedan går ut och säljer till fattiga barn, skriver en kritisk göteborgare i ett av sina elva brev. 

Småländska Eva skriver att Edra böcker har varit mina barns och barnbarns käraste läsning men nu har de åkt ut i soporna trots att de varit så dyra. En människa som så kan förstöra sitt lands rykte är ej värd att läsas.

Vissa går ännu längre än så: Ränn Din kofot upp i ändan på Dig!

Så vad tyckte hon själv om att plötsligt förvandlas till politisk agitator och
galjonsfigur för missnöjet mot den socialdemokratiska skattepolitiken?

– Hon tyckte det var väldigt jobbigt. För trots att hon var så välkänd hade hon hittills varit van vid att ändå kunna vara lite privat. Nu hamnade hon på löpsedlarna, det skrevs överallt och hela tiden, minns Lena Törnqvist. 

Kritiken gjorde Astrid trött och ledsen. I många och långa brev försökte hon förklara och försvara sig, både mot dem som kritiserat henne i spalterna och dem som kontaktat henne privat. 

Om jag av all den klagan och förtvivlan som svenska folket har öst över mej denna sommar, drar av 50 eller rent av 75 % som orättvist och kvirrande, så räcker återstoden mer än väl för att styrka det faktum att vi har fått ett hårt byråkratiskt samhälle som ger fullständigt fan i vad den enskilda människan säjer, även när hon har rätt.

Hon gav bort otroliga summor. Över tio miljoner bara på alla tiggarbrev hon besvarade

Gång på gång förklarar hon att hon gärna betalar mycket i skatt, och hur rädd hon är för pengar. 

Igår gick jag ute i skogen och plockade rönnbär, för jag ska koka gelé, och plötsligt började jag skratta för mig själv för jag såg mina trasiga skor och mina slitna långbyxor … Som någon miljonär lever jag inte, jag har ingen bil, ingen båt, inga fina kläder, inga dyra smycken.

Astrid Lindgren förde mycket riktigt en enkel tillvaro och gav bort stora summor pengar, något som framkommit i brevskörden på arkivet. 

– Hon hade väldigt blygsamma anspråk. Hon levde verkligen inget lyxliv. Så det argumentet höll inte, att hon var girig. Och hon gav bort otroliga summor. Över tio miljoner vad jag har kunnat se bara på alla tiggarbrev hon besvarade, berättar Lena Törnqvist.

Även om uppmärksamheten och kritiken tär har Astrid Lindgren blivit alltmer övertygad. Socialdemokratin som hon kände den finns inte kvar, den har blivit till ”en livsfientlig byråkrati”. Månaderna före valet räds hon en socialistisk diktatur och ett enpartivälde. Som mångårig socialdemokrat känner hon sig politiskt hemlös. 

I ett brev skriver hon om sin känsla när hon ser Olof Palme ”stå och skrika” i tv inför valet. Då var det som att höra Hitler i extasens ögonblick och han hade precis samma effekt på lyssnarna tycktes det.

I början av september 1976 gör hon sin största och bredaste attack. Hon uppmanar nu till regeringsskifte i det kommande riksdagsvalet. Det är ett helt uppslag i Expressen där små bilder av Ingrid Vang Nymans Pippi Långstrump bryter av varje stycke. 

I artikeln tar Astrid Lindgren upp löntagarfonderna, LO:s makt, generellt minskade fri- och rättigheter, det ”lagstiftningsraseri” som hon menar vill klämma åt och kontrollera medborgarna. Undertecknar gör hon med Astrid Lindgren, Tidigare socialdemokrat, numera bara demokrat.

Hon får många med sig, som exempelvis en före detta borgmästare (titeln avskaffades officiellt 1971) i en svensk småstad:

Tack för Er briljanta artikel i Expressen! Det är ingen överdrift att påstå, att Era insatser i valkampanjen kan åstadkomma en regeringsändring!

Men en del av dem som inledningsvis tyckte att det låg något i det hon skrev har nu bytt fot. De tycker att hon har gått för långt, att hon svikit socialdemokratin och arbetarrörelsen, att hon blivit en megafon för högern.

Den 19 september 1976 är det riksdagsval. Själv har Astrid Lindgren rest till Schweiz för att slippa skriverierna. Dagen efter vaknar Sverige till en ny regering och tidningsrubriker som: Palme föll på kärnkraften, fonder och Pomperipossa.

När pressen vill ha en kommentar, säger hon att hon inte är glad men förtröstansfull för Sveriges framtid, och att hon tycker synd om Sträng. På tal om sin egen del i det hela berättar hon historien om flickan som satt på toaletten i London under kriget. 

Är ett val jämnt så kan nästan vilken enskild faktor som helst vara med och tippa över åt ettdera hållet.

Plötsligt rasade huset ihop. Från spillrorna under ruinerna hördes ett vansinnigt skratt. När flickan grävdes fram skrattade hon fortfarande och sa – aldrig kunde jag tro att hela huset skulle rasa bara för att jag drog i snöret.

Så vilken var egentligen Astrids roll i valutgången?

– Så vitt jag vet finns det i valforskningen inga specifika frågor om just Astrid Lindgrens påverkan, säger Sören Holmberg, seniorprofessor i statsvetenskap och i över 30 år ledare för Valforskningsprogrammet. 

Tillsammans med några kollegor skrev han 1977 boken Väljarna och kärnkraften, den enskilda fråga som han menar främst bidrog till att avgöra valet. 

– Vi har kärnkraften, vänster/höger-frågan, men också det allmänt sjunkande förtroendet för politiker och där misstänker jag att Astrid Lindgren spelade en roll. 

Han kallar valet 1976 för historiskt av flera anledningar. För första gången på över 40 år fick Sverige en borgerlig regering, och det var dessutom det högsta valdeltagandet någonsin i svensk historia, 91,8 procent. 

– Det var ett väldigt jämnt val och är ett val jämnt så kan nästan vilken enskild faktor som helst vara med och tippa över åt ettdera hållet. Men om du vill driva tesen att Astrid spelade en roll, så är jag helt med på det tåget.

Historien om Pomperipossa har levt vidare i folkminnet, och används fortfarande som politiskt slagträ. Inför riksdagsvalet 2018 hänvisade Ulf Kristersson till den skattetyngda häxan i ett Facebook-inlägg: Vi är ännu inte uppe i Pomperipossas 102 procent. Och redan i höst kan vi byta kurs.

Mellan Astrid Lindgren och Socialdemokraterna förblev relationen frostig under lång tid. Men nästan 20 år senare skrev hon ett försonande brev till Ingvar Carlsson, där hon återigen kallade Socialdemokraterna för ”vårt parti”. 

Dagen efter att hon gick bort 2002 fick hon ett erkännande av dåvarande socialdemokratiske statsministern Göran Persson, som sa att hon förmodligen hade haft rätt och att det fanns en abnormitet i skatteskalorna. 

Läs mer:

Schunnesson och Pettersson om silverrävar, sossarnas framtid och Bambino-effekten

Så skiljer sig Sverige och Danmark i kampen mot gängkriminalitet

Alex Schulman: ”Jag skulle lämna min fru för Jan Guillou”