”Putin har skapat det moderna, självständiga Ukraina”

  • 17 jun 2022
  • 25 min

// Foto: Kremlin/Frankie Fouganthin

”Putin har skapat det moderna, självständiga Ukraina”
Malcolm Dixelius

// Foto: Kremlin/Frankie Fouganthin

Lyssna på artikeln

”Plötsligt finns bara en godkänd berättelse om Ryssland, bestämd av landets livstidspresident. Jag blir rädd.” Det skriver journalisten och dokumentärfilmaren Malcolm Dixelius som var SVT:s korrespondent i Moskva i tio år.

Så har jag fel igen. Tokfel. Som vanligt är det en klen tröst att många andra också har fel. Till exempel Volodymyr Zelenskyj, skådespelaren som visat sig så populär i sin roll som president i en teveserie att han väljs till riktig president. Först en ganska misslyckad sådan, med små chanser att bli omvald. Sen plötsligt folkhjälte när den invasion inträffar som han säger sig inte tro ska hända. I veckor vaknar jag mitt i natten och har svårt att tro på den. Men tvingas till sist inse att den är på riktigt. Och fylls med djup sorg.

Omständigheterna är nu sådana att jag ägnat dryga femtio år av mitt liv till att försöka förstå Ryssland. Och under hela den tiden har jag naturligtvis ägnat en hel del tid åt att också försöka förstå Ukraina. Nu tvingas jag backa bandet i mitt eget arkiv av erfarenheter för att kunna ta till mig den verklighet jag inte vill förstå. Tecknen på vägen, som jag inte tolkade fullt ut, pusslet som var så ofullständigt lagt att det inte gav hela bilden. Jag måste ta det från början. Det är enda sättet att bearbeta sorgen. Över ödeläggelsen av Ukraina. Över det Ryssland, vars framtid ter sig än mörkare. Över den lilla skärva Sverige som också blandar sig i historien.

Jag börjar med Ukraina. Visst märker jag att Ukraina är speciellt redan när jag kommer dit första gången 1969. Det är ingen yttre skillnad på människorna i det sovjetiska Ryssland och det sovjetiska Ukraina, men det är något med atmosfären. Jag är reseledare för en grupp unga amerikaner. Vi är ordentligt övervakade under hela resan, allt är noggrant planerat i förväg, men under de första veckornas resa genom Ryssland har det varit ganska lätt att komma i kontakt med människor, framför allt på de campingplatser där vi övernattar. I Ukraina möts vi av räddhågsenhet och självcensur, något jag så småningom kommer att vänja mig vid under andra uppdrag i kalla krigets Östeuropa: ”Jag vill gärna att du berättar vad du tycker, men fråga inte mig om någonting.”

1969 reflekterar jag inte närmare över varför just ukrainare har anledning att vara extra försiktiga i umgänget med utlänningar. Det enda jag kan koppla till just då är att det ligger nära Tjeckoslovakien. Där har Sovjetunionen just satt stopp för den så kallade ”Pragvåren”, partichefen Alexander Dubčeks försök att införa ”en socialism med mänskligt ansikte”. Såklart vill makthavarna i Kreml att ukrainarna inte ska smittas av den sortens skumma idéer. Men riktigt hur rädda de kan ha varit, det förstår jag inte förrän långt senare, när jag börjar intressera mig för den dragkamp mellan ryskt och ukrainskt som pågått sedan Kievrikets dagar, det vi kallar vikingatiden.


Som Moskva-korrespondent i det tidigare 80-talet åker man inte ensam till Ukraina. Risken att bli utsatt för en iscensatt provokation är för stor. Jag åker gärna med någon kollega från en större nyhetsbyrå eller tidning, som inte är en konkurrent och vars öde skulle väcka internationell uppmärksamhet om det händer något otrevligt. Den här gången väljer jag ett annat alternativ. Jag tar lite semester och åker med familjen till Kiev. Inte för att utsätta dem för risk, utan för att kamouflera några hemliga möten.

Jag blir inte besviken. Förutom en båttur på floden Dnjepr med familjen och ett besök i en urmodig nöjespark med attraktioner i akut behov av upprustning, hinner jag träffa mina kontaktpersoner. Mötena sker med största försiktighet, utomhus. De vet att jag kan vara bevakad. Jag vet att de kan vara bevakade, eller rent av provokatörer betalda av KGB. Men jag får en första inblick i ett utbrett missnöje med centralmakten i Moskva. Det finns en stark intellektuell opposition med rötter dels i judiska kretsar, starkast kanske i Odessa. Det finns en nationalistisk opposition, understödd av ukrainare i exil, som har sitt fäste i västra Ukraina, främst i staden Lvov. Det är det ryska och polska namnet på staden, som vi använder då. En gång var staden den östliga utposten i det Habsburgska kejsardömet Österrike-Ungern och kallades Lemberg. Idag bär den sitt ukrainska namn, Lviv.

I Sverige är Ukrainas självständighet en perifer fråga vid den här tiden.

Men jag går bet på att komma närmare nationalisterna. De verkar i strikt hemlighet och deras mest kände företrädare, journalisten Vjatjeslav Tjornovil är vid den här tiden förvisad till Sibirien. Honom träffar jag inte förrän tio år senare, när han ställer upp som kandidat för partiet Ruch i det självständiga Ukrainas första presidentval. Tjornovil blir då besegrad av den gamle partibossen Leonid Kravtjuk, men han sitter i det ukrainska parlamentet fram till sin död 1999. Länge ansågs den nationalism som Tjornovil stod för splittrande i Ukraina. I de presidentval som ägt rum under 2000-talet har det oftast vägt väldigt jämnt mellan en ryssvänlig och en mer nationalistisk kandidat. Idag skulle däremot Tjornovil betraktas som en mittenkandidat. Hela det politiska spektrat i Ukraina har vridits bort från Ryssland efter händelserna 2014.

I Sverige är Ukrainas självständighet en perifer fråga vid den här tiden. Hos oss finns ingen ukrainsk diaspora, som driver den frågan på samma sätt som den stora gruppen exilbalter gjort ända sen massflykten och baltutlämningarna efter krigsslutet. I stället kommer jag att sätta Ukraina på kartan för den svenska allmänheten på ett helt annat sätt. Det händer på hösten 1983 när jag lämnat radion för att bli tevekorrespondent. Jag får överraskande besked från det sovjetiska utrikesdepartementets pressavdelning att jag har tillstånd att besöka Gammalsvenskby, det lilla samhälle vid floden Dnjeprs strand som grundades av svenskar redan under Katarina den stora i slutet av 1700-talet och där det fortfarande talas svenska.

Min begäran om att besöka Gammalsvenskby har legat hos pressavdelningen ända sedan jag kom till Moskva 1979. Jag har regelbundet förnyat den med alla upptänkliga argument, inklusive en helt påhittad historia om att jag har avlägsna släktingar i byn. Det ges ingen förklaring till varför det plötsligt har blivit möjligt att resa. Vi åker med första möjliga flyg, som vanligt försedda med en redaktör från den statliga televisionen som överrock. Filmaren Anatolij och jag får ett dygn på oss att besöka byn. Guidad tur, några intervjuer, ingen övernattning. Vi filmar oavbrutet, jag försöker någon enstaka gång avvika från programmet, men känner snart att rädslan för vår närvaro är ett så kompakt filter att vi inte kommer att kunna göra besöket rättvisa. Tills den sista timmen vi är där. Då blir vi plötsligt insläppta i Emma Malmas hus.

Gammalsvenskby i Ukraina. // Foto: Dziubak Volodymyr

Emma är liten till växten, klädd som en traditionell ukrainsk bondkvinna, med pliriga glada ögon under hucklet. Det är hon som är bärare av svenskheten i byn, det är hon som håller gudstron vid liv, döper barn och vakar över begravningar i brist på en präst. Hon talar en levande, god svenska som hon hann lära sig under några få år i Sverige som barn. Hon sjunger med slavisk sångstämma en visa hon kommer ihåg från skoltiden på melodin till Bellmans Gubben Noak. Vi hinner båda bli tårögda innan vi skiljs efter det korta mötet och tack vare den lilla stunden blir det uppdrag som känts så andefattigt i stället mitt kanske mest minnesvärda reportage från Sovjetunionen.

På omvägar får jag veta att reportaget även väckt tårar på den sovjetiska ambassaden i Stockholm. Det har slagit an en sentimental ådra som många ryssar besitter och samtidigt mildrat rädslan för att låta svenskbyborna återknyta kontakten med Sverige. Byn öppnas upp och under Gorbatjovs perestrojkatid börjar en flitig trafik först mellan svenskbyborna och deras släktingar i Sverige, senare en reguljär turistström och åtskilliga journalistbesök. Svenskundervisningen tar ny fart i skolan. När Ukraina blir självständigt startar två svenska entreprenörer ett livsmedelsföretag, Tjumak, i den närliggande staden Kachovka. Det har med tiden blivit känt som Ukrainas ledande tillverkare av ketchup. Kungaparet ägnar en hel dag åt Gammalsvenskby under ett statsbesök i Ukraina 2008. Min senaste visit inträffar 2018, i samband med en flodkryssning på Dnjepr. Emma vilar i en grav med en rörande inskription. Nu finns inga bybor som talar svenska till vardags, men svenskättade barn får lära sig svenska i skolan och det finns en kör som sjunger på svenska.

Historiekunniga svenskar vet också att Poltava ligger i Ukraina. Dit vallfärdar en del historienördar, för att se det lilla museet, som kommit att förändras en del efter Ukrainas självständighet. Det går ju inte att ändra på det historiska faktum att tsar Peter I av Ryssland besegrade Karl XII:s tidigare så segerrika arméer vid det historiska slaget 1709. Men ukrainarnas roll förtegs tidigare. Karl var ju lierad med den ukrainske kosackhövdingen hetman Ivan Mazepa. Tsar Peter ville för alltid utplåna förrädaren ur den ryska historien och såg till att alla bilder på honom skulle förstöras. På den sovjetiska tiden var hans roll i slaget också bortglömd. Idag är Mazepa åter på plats i museet, nu när hans dröm om ett fritt kosackrike sent omsider förverkligats.

Mitt intresse för Poltava är måttligt. Tills den dag i början av nittiotalet när jag träffar en ung ukrainsk historiker och författare som heter Aleksej Zotikov. Rysktalande från Kiev, men grundligt påläst och omättligt stolt över den ukrainska historien. Framför allt den ständiga kampen mot rysk överhöghet. Aleksej kommer till mig med en sagolik historia, baserad på dokument han grävt fram i Kievs historiska arkiv där bland annat finns kvar förhörsprotokoll från tsartidens hemliga polis. I Aleksejs research har det dykt upp en viss Sven Gustavsson, trumslagare i Karl XII:s armé, som vid sexton års ålder rymmer ut på den ryska landsbygden efter slaget vid Poltava och slutar sitt liv som kosackhövding. Kanske inte hövding, men i alla fall byäldste. Aleksej hävdar med bestämdhet att Poltavas förste borgmästare i det fria Ukraina är ättling i direkt nedstigande led efter Sven trumslagare.


Vill man vara lite spetsfundig kan man med visst fog hävda att den egentlige upphovsmannen bakom det moderna, självständiga Ukraina är Vladimir Putin. Det är hans fräcka utpressning mot president Janukovitj och ockupationen av Krim efter dennes flykt som plötsligt ger den ukrainska nationen ett fundament att bygga på. När massakern under Euromaidan inträffar befinner jag mig i Sotji som reporter på vinterolympiaden. Min ryske medarbetare sedan några år, Alex Shiriaieff, är i Kiev, åsyna vittne till striderna. Han har dubbla uppdrag. Han regisserar en film med arbetsnamnet Gasvapnet, som skildrar hur Ryssland använder gasexporten till de forna sovjetrepublikerna och övriga Europa som ett politiskt påtryckningsmedel. Han förbereder också lanseringen av ett projekt han kommit på för att stödja dokumentärfilmare i forna Sovjetunionen. Vi har fått ett litet bidrag från Svenska Institutet och projektet ska presenteras under en filmfestival med det ambitiösa namnet DocuDays UA International Human Rights Documentary Film Festival.

När festivalen börjar i slutet av mars 2014 bär centrala delar av Kiev fortfarande spår av striderna under upproret. Hårdföra nationalister, ärrade från drabbningarna en månad tidigare, bor fortfarande kvar i ett improviserat läger där mat bärs ut av frivilliga, mest kvinnor och ungdomar. Porträtt har hängts upp på det hundratal som dött på demonstranternas sida. De har fått hjältestatus som ”det himmelska hundradet”. Det är svårt för en senkommen iakttagare att riktigt ta in vad som har hänt och hur det i ett slag har förändrat relationen mellan Ukraina och Ryssland.

Filmfestivalen domineras av snabbklippta reportageliknande berättelser om den nutid som just har varit och ännu inte är över. Både ryska och ukrainska filmare är representerade. Trots annekteringen av Krim och oroligheter i de östligaste regionerna, på gränsen mot Ryssland, är stämningen under festivalen närmast euforisk. Euromaidan upplevs som en stor seger för den folkmajoritet som vill att Ukraina ska gå samma väg som grannländerna Polen, Tjeckien och Slovakien, där ekonomin och levnadsstandarden har skjutit fart efter att de blivit medlemmar av EU. Den övervägande unga festivalpubliken kan inte vänta tills gränsen äntligen ska öppnas västerut.

Vårt ännu ofödda projekt är tänkt att fånga upp denna eufori och ge den en knuff i ryggen. Lite handgripliga råd hur man som filmare från ett land som nyligen lämnat det sovjetiska experimentet bakom sig, ska kunna hitta en väg in på den svårmanövrerade, men spännande marknaden för dokumentärfilm i Europa. Vi har en mycket liten påse pengar. Och en stor vision. Alex är bekymrad över att den stora visionen ännu inte har något namn. Det är mitt jobb i firman att hitta på namn. Dagen innan vi ska lansera oss för en förväntansfull publik med unga ukrainska filmare klämmer jag till med Baltic to Black Sea Documentary Network. Förkortat B2B Doc.

Alex är som dokumentärfilmare i allmänhet. En bra idé på tre-fyra dåliga. Men just den här våren 2014 verkar det som om han inte kan misslyckas. Filmen Gasvapnet snor vi ihop på rekordtid tillsammans. Med ukrainsk filmare, ukrainsk klippare och ukrainsk kompositör. Den har premiär på Sveriges Television redan i maj. Och B2B Doc, projektet vi lanserar tillsammans, visar sig vara en liten planta med enastående växtkraft. Åtta år senare, när detta skrivs, har hundratals filmare från Ukraina, Belarus, Moldavien, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan – och Ryssland – med vår hjälp skapat ett nätverk för att stötta varandra. B2B Doc förser dem med en plattform för att föra ut sina filmer, inte så mycket till Skandinavien, som jag och Alex blygsamt tänkte från början, utan till de stora marknaderna inom hela EU.

Halva vårt nätverk är plötsligt på flykt eller i exil.

Dokumentärfilmarna är en utsatt grupp på så sätt att de inte kan verka utan att synas. När det blir stora konfrontationer, som krig eller demonstrationer som möts med våld, är filmare i fara. De hamnar inte sällan i konfrontation med statens våldsapparat. En människa som filmar riskerar att bli måltavla för krypskyttar, nervösa unga män i strid, som misstar kameran för ett vapen. Ibland är det inte misstag – en kamera som fångar maktens brutalitet är ett hot mot den som utövar våldet. I Ryssland och Belarus anklagas de som filmar övergreppen mot civilbefolkningen för att vara inte bara opatriotiska, utan betalda hantlangare för främmande makter. De kan räkna med tortyr om de blir gripna, långa fängelsestraff om de blir dömda.

Jag skärs av från våra filmare när pandemin bryter ut. Sjuttioplussare ska akta sig för att flyga till länder utan tillräckliga resurser att ta hand om sina egna Covid-patienter. Samtidigt hopar sig orosmolnen över vårt sköra nätverk. Redan 2020 blossar kriget upp mellan Armenien och Azerbajdzjan kring den omstridda enklaven Nagorno-Karabach. I Belarus låter president Lukasjenko slå ner fredliga demonstrationer med brutalt våld, tortyr och hårda fängelsestraff. De oppositionella som inte redan sitter inspärrade jagas på flykten och hamnar i exil. 2021 kan vi ännu arrangera ett stort arrangemang för hela nätverket, inklusive ryska filmare, i Kiev, samtidigt som hotnivån hastigt stiger runt Ukrainas gränser.

När detta skrivs pågår ännu kriget i östra Ukraina. Halva vårt nätverk är plötsligt på flykt eller i exil. Många belarusiska filmare tar sig först till Kiev. De har knappt hunnit få tak över huvudet innan de tvingas fly en andra gång. Till någon av de städer som nu blivit samlingspunkter för dem som inte klarar av att fortsätta arbeta i hemlandet: Riga, Warszawa, Berlin, Tbilisi, Jerevan, Istanbul. I de sju länder som utgör vårt nätverk återstår bara Tbilisi i Georgien som en möjlig mötesplats dit alla kan åka och mötas. Mitt första möte med filmarna efter pandemin sker i början av juni 2022. Platsen är Krakow i Polen. Inga ryssar är med. Det är svårt, men inte helt omöjligt, att ha ryska och ukrainska filmare i samma workshop. Men våra biståndsgivare vill inte längre finansiera ryskt deltagande. Det svider att inse djupet av den spricka som nu går mellan Ryssland och den del av Europa, som en gång ingick i ett kejsardöme, som kollapsade och sedermera blev Sovjetunionen, som kollapsade och sedermera blev den Ryska federationen, som…


Mitt allra sista uppdrag i Ryssland före pandemin är att sitta i juryn för en arktisk filmfestival i Anadyr, huvudstad i Tjukotka, Rysslands allra östligaste del. Nio timmar med inrikesflyg från Moskva. Mittemot, tvärs över Berings sund, ligger Alaska. Det var här Adolf Erik Nordenskiöld blev sittande i isen hela vintern 1878–79 med Vega på sin berömda seglats genom Nordostpassagen. Det är nästan lika kallt de här marsdagarna 2020 när vi hukar i vinden på väg till Anadyrs kulturpalats där vi sitter med en entusiastisk publik och ser dokumentärfilm från Kanada, Norge, Island och Grönland. En rysk film om en renskötare från Sibirien gör både oss och publiken besvikna. Berättelsen är romantiserande, med ett tydligt utifrånperspektiv. Som vi svenskar en gång gjorde film om samer, en exotisk folkspillra som lever i utkanten av det egentliga samhället.

Med risk för övertolkning känns det som ett tecken i tiden. Ett herrefolksperspektiv. Men det gör mig ändå inte beredd på den grova, imperialistiska retorik som Vladimir Putin häver ur sig två år senare för att motivera invasionen av grannlandet – och broderfolket – Ukraina. Något har skett under de två år jag inte varit i Ryssland, som jag än idag inte fullt ut kan förstå. Plötsligt finns bara en godkänd berättelse om Ryssland, om det ryska folket, det ryska språket, den ryskortodoxa kyrkan, den ryska historien. En enda version, bestämd av landets livstidspresident.

Jag blir rädd för detta monolitiska Ryssland. Sorgen fördjupas till smärta när jag en sen natt går in på mina vänners nyhetssajt Fontanka och ser min vän Andrej bli intervjuad. Jag vet att han tycker illa om dagens Ukraina, men jag väntar mig inte hans aningslösa tro på den ryska militärens goda avsikter. Han som en gång sparkades ur den sovjetiska armén borde veta bättre. Detta har alltså hunnit ske sen vi sågs sist. Nästa gång jag läser något av honom går han i försvar för en rysk rockmusiker, som riskerar att bli åtalad för att ha uttalat sig mot kriget. Något rättvisepatos finns fortfarande kvar hos Andrej. Men ingen av oss tar kontakt.

I stället mejlväxlar jag med min ukrainske vän, Aleksej, historikern som berättade om Sven Trumslagare vid Poltava. Han är över sextio, men stannar stoiskt stannar i Kiev, trots att hans familj flyr till Österrike. Aleksej skriver en dikt om dagen under Rysslands bombningar. Kluriga eftertänksamma rimmade rader, egensinnigt avancerade dagsverser med klassiska referenser. Fortfarande på ryska. Vad kan jag göra för honom? Lägger ut ett par verser på Facebook, skickar hela samlingen till ett förlag. Det blir ett kort uppehåll, sen kommer det lika lakoniska dikter från de österrikiska alperna. Kanske var det alkoholförbudet i Kiev som till slut tvingade honom på flykt. Det ska mycket till innan Aleksej lämnar Ukraina.

Nu är det sommar på min ö i Stockholms skärgård. Jag skäms nästan över att jag fått tillbaka min nattsömn. Det är väl så vi människor fungerar. Vi kapslar in sorgen, så att den inte ska plåga oss dygnet om. Ändå blir jag påmind om den när juli närmar sig. Det var nu – efter tre års väntan – som jag äntligen skulle få leda den Vi-resa som jag själv utformat och gett namnet ”Grannland Ryssland”.

Jag blir påmind om det när herr Putin i ett nytt anfall av historierevision tar upp ”Det stora nordiska kriget”, som pågick mellan Sverige och Ryssland åren 1700 till 1721 och hävdar att det inte alls var fråga om någon rysk önskan att expandera sitt rike. Det handlade bara – då som nu – om att återta det som var och är ryskt. En oblyg varning till både finnar och balter. Vi svenskar då? Ja, det vore verkligen en historisk ironi om Vladimir Putin, född i den stad som 1703 grundades på ockuperad svensk mark, skulle starta krig mot Sverige. I det lilla har han faktiskt gjort det. Gammalsvenskby vid Dneprs strand i Ukraina är när detta skrivs under rysk ockupation.

Upplägget för Vi-resan är inte att gå i polemik med Putins historieskrivning. Meningen är bland annat att mina medresenärer ska få stifta bekantskap med en avlägsen släkting, Gustaf Mauritz Armfelt. Han var först Gustav III:s gunstling, sedan två gånger förvisad från Sverige och i slutet av livet generalguvernör över Finland och rådgivare åt tsar Alexander II. En helt sann rövarhistoria. Men framför allt är Gustaf Mauritz den enda person som lyckats få Sverige och Ryssland att ingå en union med ömsesidiga förpliktelser. Det var 1812 och Napoleon var på väg att inta Moskva. Jag hade någon liten idé om att det en gång till skulle kunna vara möjligt för grannarna Sverige och Ryssland att enas till ömsesidig nytta. Men nej, det blir nog aldrig 1812 igen. Och Vi-resan är av förklarliga skäl inställd. Sorgen går inte över.


Fotnot: Det här är en text som omarbetats för Vi från Malcolm Dixelius kommande bok om Ryssland och Ukraina.

Fler utvalda artiklar