Putin, paranoian och finska vinterkriget

  • 27 maj 2022
  • 12 min

// Foto: Thron Ullberg

Putin, paranoian och finska vinterkriget
Kjell Westö

// Foto: Thron Ullberg

Lyssna på artikeln

Kjell Westös farfar och morfar stupade båda i det finska vinterkriget. Westö ville inte att såren, sorgen och vreden som plågat familjen sedan dess skulle föras vidare till hans barn. Men så kommer 2022, med Putin och paranoian, och allt väcks till liv.

Kytäjä (1972)

Den tionde mars 1940, bara några dagar innan det finska vinterkriget tar slut, stupar en fänrik vid strider i Maapohja utanför Viborg. Han är tjugotre år gammal och heter Kai Vähäkallio, hans föräldrar heter Väinö och Astrid och hans unga hustru heter Katri. Pappa Väinö är en berömd arkitekt och har ritat flera märkesbyggnader i Helsingfors, bland dem Georgsgatans simhall, andelslaget Elantos huvudkontor i Sörnäs och alkoholmonopolets byggnadskomplex på Sundholmen. Väinö Vähäkallios stil är egenartad, både klassicistisk och vagt nationalromantisk – Elantos huvudkontor påminner om Ragnar Östbergs stadshus i Stockholm – och senare får den drag av både funktionalism och ett slags tidig brutalism. Men redan i slutet av 1920-talet, samtidigt som många av hans viktigaste byggnader uppförs, köper sig Vähäkallio också en väldig herrgård utanför Hyvinge och omskapar den till ett mönsterlantbruk.

Onsdagen den elfte maj 1972 är kvällen före Kristi himmelsfärdsdag och de tre tonåringarna Veijo Häkkinen, Kai Hyväkkä och Tapani Hyväkkä tältar på en udde vid sjön Kytäjärvis strand utanför Hyvinge. Stranden hör till herrgården Kytäjäs ägor – jag föredrar det finska namnet framför det svenska Nääs – men den finländska allemansrätten ger rätt att tälta på annans mark, bara man inte stör ägarna eller gör sig skyldig till ofog. Det är en ovanligt varm vårkväll och Veijo Häkkinens flickvän Marja-Leena kommer med proviant, men avlägsnar sig vid niotiden på kvällen. När hon återvänder nästa morgon ligger de tre pojkarna döda i tältet. Alla är skjutna i huvudet, Kai Hyväkkä också i bröstet. Hela Finland följer brottsutredningen, som slutar med att Kytäjäs godsägare Kai Kustaa Vähäkallio häktas misstänkt för brottet. I förhör erkänner han att han skjutit de tre pojkarna med en pistol av modellen Colt .357 Magnum. Det framgår att Kai Kustaa Vähäkallio är trettiotvå år gammal, att han har en ansenlig vapensamling och att han hyser en stor kärlek till naturen. På bilderna syns en reslig man med mörkt hår och skägg, och det skrivs att han anses ”dyster men mycket intelligent” – han har studerat matematik vid Helsingfors universitet – och att han är folkskygg, avskyr journalister och tenderar få häftiga raseriutbrott. Det som väcker mindre uppmärksamhet, om någon alls, är att hans födelsedatum är det samma som den stupade pappans dödsdatum: den tionde mars 1940.

Sommaren 1972 fyllde jag elva. Vid släktens stuga i Ruovesi i norra Tavastland strövade jag omkring i trakten, joggade längs grusvägarna och rodde på fjärden i vår eka. Jag och min febriga hjärna: snart skulle min febrighet riktas mot flickorna i trosor och behå i varuhuset Anttilas postorderkataloger – de årens runkarnoviser hade inga porrsajter till sitt förfogande – men den sommaren var jag fortfarande ett barn, maniskt intresserad av sportresultat och av ökända och mystiska mordfall. Det var nästan tjugo år sedan mordet på Kyllikki Saari och över tio år sedan tältmorden vid Bodomträsket, jag läste om dem och jag läste också om Mansonklanens bestialiska dåd och om Bostonstryparen från början av sextiotalet. Men sommarens stora händelse var trippelmordet på Kytäjä gård, och skräckslagen och nyfiken läste jag allt jag kunde hitta.

Det var en sommaridyll vi levde i där i Ruovesi, men den hade mörka skuggor. Köket i Stora huset där familjen bodde var vänt mot sydost, det hade murriga tapeter och skåp och redan på eftermiddagen blev där dunkelt, mamma var ofta tyst och sluten när hon höll till där. Hos mormor i Lilla huset var det ljusare, dit gick jag för att lyssna på Naturväktarna och På minuten, utan att veta hur stränga levnadsregler mormor hade för sig själv och släktens övriga vuxna. Pappa hade blivit direktör och höll semester först efter mitten av juli, fram till dess kom han körande sent på fredag kväll och hade med sig Buster, Fantomen och Kalle Anka. Riktigt stilla kvällar kunde jag höra ljudet från hans bil på flera kilometers håll när han närmade sig genom den tysta skogen.

Jag tog intryck av allt dunklet som fanns kring hur mamma mådde, och i släkten överlag. En sommar blev mammas kusin Kitten sjuk när hon besökte oss – jag har skildrat händelsen i novellen Moster Elsie – och alla vuxna betonade starkt att Kitten inte hade det sjuka från sin far, det vill säga från oss, utan från sin mor. En annan sommar – fast allt detta kan faktiskt ha hänt just 1972 – hade jag som vanligt läst ut alla mina böcker och tidningar, och mormor gav mig en inbunden trettiotalsårgång av veckotidningen Allers, i vackert skinnband. Jag läste en lång följetong om Anjalamännen, men också en initierad artikel om sjukdomen schizofreni, och jag minns hur jag sedan rusade in i det dunkla köket och skrek: ”Pappa! Mamma! Jag är schizofren, jag är schizofren!” De måtte ha blivit överraskade. (Jag har alltid varit och är fortfarande en hypokondriker.)

Varken mamma eller pappa förlorade sin far samma dag som de föddes så som Kai Kustaa Vähäkallio gjorde. Men pappa var två när farfar dog vid Summa, och några år senare skickades han iväg som krigsbarn till Ideshult i Småland. Och mamma hade precis fyllt tre och nyligen fått en lillebror när morfar stupade i augusti 1941. Pappa måste ha bitit ihop hårt som barn och han bet ihop också senare, han dolde sin sorg och fann kanske tröst i sin fina karriär, medan den förlorade fadern spökade för mamma livet ut, så att det kom att påverka hela familjen. Men mamma och pappa gav mig och min bror Mårten en så bra uppväxt de förmådde, och när jag tänker på den ensamhet som omgav dem, och också mormor och farmor, så tänker jag att det kunde ha blivit så mycket värre. Den far som klev ut ur Renaulten eller Peugeoten – han bytte bil ofta under de åren, till ständigt finare – på fredagskvällen och gav mig mina serietidningar var egentligen ett under av normalitet med tanke på såren som krigen åsamkat vår familj.

På den stundom nationalistiskt anfäktade sajten Suomi24.fi hade en signatur en gång grävt fram att farfar stupade vid Summa och kopplade i ett inlägg ihop honom med mig. En annan signatur svarade och skrev då mitt namn så här: Xhell Vestöö. För att förfrämliga mig, och möjligen för att få mig att framstå som vagt kosovoalbansk, det vill säga relativt nyanländ till landet, trots att farfar bevisligen hade stupat i kriget. Och givetvis anknöt skribenten till den gamla myten om att de svenskspråkiga soldaterna gav upp och sprang just vid Summa. Farfar Erling sprang inte, han dog på ett uppdrag han anmält sig till som frivillig, han skulle förvarna männen i en grannbunker om reträtt i ett läge där radioförbindelserna var avbrutna. Och jag försöker strunta i den sortens falska påhopp. När allt kommer omkring har jag mycket mer gemensamt med många finländare med kosovoalbanskt påbrå, som min författarkollega Pajtim Statovci, eller fotbollsstjärnorna Perparim och Mehmet Hetemaj, eller Fadil och Rahmon som jag själv spelat fotboll med (även om jag rykt ihop ganska illa med Rahmon några gånger), än med människor som ägnar sig åt dylika manipulationer.

Efter en händelserik rättegång dömdes Kai Kustaa Vähäkallio till tolv års fängelse för dråp, inte för mord. Som förstagångsförbrytare satt han av hälften av straffet och frigavs 1978. Under fängelseåren hade han skilt sig från sin hustru och träffat en ny kvinna, och tillsammans med den nya planerade han att lämna Finland för gott – Vähäkallio befarade en snar kommunistisk revolution och såg ingen framtid här hemma. Han och den nya kvinnan lyckades smuggla en miljon finländska mark i sedlar till Schweiz, men det blev aldrig någon flytt. Efter ett gräl med sambon en kväll i juli 1979 gick Vähäkallio in i vapenrummet på Kytäjä och sköt sig med en av sina pistoler.

Nu är det 2020-tal, ytterligare fyrtio år har gått och Alkos förra huvudkontor, ritat av Väinö Vähäkallio, är säte för Helsingfors tingsrätt. I andelslaget Elantos forna kvarter fanns under 2010-talet några av Helsingfors coolaste hipsterklubbar, och den olycksdrabbade Kytäjä gård ska rivas: där har hänt så många onda ting att spökjägarna hävdar att de alltid får utslag i sin ghost box när de jagar där.

Och min bror och jag åker ibland upp till Österbotten och lägger ner en blomma vid morfar Gunnars krigargrav på Nya begravningsplatsen i Jakobstad – mamma var väldigt noga med den saken – och på en släktträff för några år sedan besökte vi farfars grav i Kronoby. (När den hoprasade dödsbunkern öppnades under fortsättningskriget, då Finland tillfälligt återerövrat Summa, kunde Erling identifieras bara med hjälp av sin dödsbricka.) Länge ville jag inget annat än att allt detta skulle vara bara historia för mina söner och brorsöner; ensamheten, sorgen och den kvävda vreden skulle på inga villkor överföras till dem. Men så är det plötsligt 2022 och jag inser att världen fortfarande inte erbjuder några som helst garantier. Så länge det finns diktatorer så finns alltid risken att paranoian och vanföreställningarna hos en Vladimir Putin är starkare än mänsklighetens kollektiva vilja att inte bara överleva, utan också leva i fred.


Fotnot: Bröderna Kjell och Mårten Westö ger i höst ut en gemensam bok, Åren (Schildts & Söderströms/Albert Bonniers Förlag). De har där skrivit 25 korta essäer var, där tidens obevekliga gång, historiens tyngd och alltings föränderlighet är sammanbindande teman. Kytäjä (1972) är en för Vi bearbetad version av en av Kjells essäer i boken.

Fler utvalda artiklar