Putte och Dompan – jazz i världsklass

Putte Wickman och Arne Domnérus var två av svensk jazzmusiks största profiler, och i år skulle de båda ha fyllt 100 år. Trots att de var jämngamla och rörde sig i samma kretsar hade de aldrig spelat tillsammans på skiva förrän 1996. Då träffade vi dem.

Ur Vi nr 36/1996.

Att käka lunch på lokal med de här båda herrarna och samtidigt intervjua dem innebär ideliga avbrott för alla som måste fram och hälsa.

En massa äldre människor vid borden intill blir uppenbart glada över att råka spisa i samma lokal. Vad vet de om jazzmusik? Jo, de tillhör förstås Puttes och Dompans egen generation, uppfödda med deras musik.

Det finns svenska folkpensionärer som kan Charlie Parkers solon utantill. Antagligen dansar de fortfarande; men numera till de där smöriga dansbanden som Dompan förklarat krig mot.

Att se Putte Wickman och Arne Domnérus tillsammans är förstås märkligt i sig. De har aldrig spelat ihop förrän nu på den här nya skivan.

Det är verkligen rart, och dessutom bra musik. ”Happy together” heter skivan och har utkommit på förlaget LadyBird där Peter Domnérus jobbar, sonson och femtio år yngre än farfar Dompan.

För femtio år sedan spelade Wickman och Domnérus på Nalen, som ledare för var sin orkester på var sin estrad. Systemet på Nalen gick ut på att dansmusiken aldrig fick tystna. Topsy Lindblom satt med ett tidtagarur och klockade pauserna som aldrig fick vara längre än fem sekunder.

Jag själv hörde till dem som stod framför estraden, timme efter timme och bara lyssnade. Vi var ett hängivet gäng som aldrig dansade, aldrig brydde oss om brudarna, bara lyssnade.

Musikerna i Dompans band bevärdigade oss aldrig med en blick.

– Kommer du ihåg mig, säger jag. Det var jag som stod två meter ifrån dig och glodde.

– Jaså, var det du, säger Dompan.

Han var alltså 26-27 den gången. Jag tio år yngre.

Putte Wickmans band innehöll några suveräna musiker, förutom honom själv. Trummisen hette Georg Oddner, han blev fotograf sedan.

Hur fasiken kan man sluta som trummis och bli fotograf? frågade vi oss.

Vi var fundamentalister. En jazzmusiker som hoppade av var en förrädare. Om vi hade vetat att Arne Domnérus var intresserad av travhästar hade vi gått sönder.

Det säger jag också till honom sedan ”Loket” har kommit fram till vårt bord och snackat hästar med Dompan. ”Loket” vet antagligen ingenting om jazzmusik.

I början av augusti vann en av Dompans hästar på Solvalla. Jack Bolan. Dompan blev intervjuad i TV bredvid sin häst. Konstigt. Hur kan en människa som så totalt består av musik rakt igenom få plats med hästar i sitt liv?

– Det var Alice Babs förtjänst, säger han.

Han hade varit ute på turné och blivit medsläpad till en travbana av sin tenorist Roffe Blomqvist.

– Vi hittade en häst som hette Alice Babs, den satsade vi två och femtio var på.

Alice Babs gav 27 gånger pengarna.

– Det blev ju mer än vad man fick för en spelning.

Nu börjar Dompans fyra hästar äntligen springa in alla de pengar han har lagt ut på dem. Det som blivit över av gagerna har han tydligen köpt hästar för.

När de flesta av Dompans och Putte Wickmans jämnåriga för länge sedan lagt av, har de båda fortsatt. De spelar numera med unga musiker som de kunde vara farfar till.

Jan Lundgren, pianisten på deras gemensamma skiva, var 29 år när inspelningen gjordes förra hösten vid en konsert på Musikaliska Akademien.

– Jag är stolt över att få spela med honom, säger Dompan.

Varför spelar ni inte med era gamla polare?

– Dom är ju döda för fan, ropar Putte Wickman.

Dom har gått till de sälla jazzmarkerna.

Många körde för hårt. Plutten som alltid var full och som alltid slocknade bakom skjutbanan på Nöjesfältet är bara ett exempel.

De pratar en lång stund om Plutten. De berättar en massa historier: båda har haft oerhört roligt i sitt liv, man måste se till att man har roligt, annars blir det ingen bra musik…

Sidney Bechet försökte döda Dompan, när Dompan lärt sig Bechets solon och kunde härma hans hemska frysvibrato…

Musikerjargongen har alltid varit grym men hjärtlös. Vi visste att de sa ”packet” om oss som lyssnade och som älskade deras musik.

De var båda kapellmästare vid tidig ålder och därmed också ordningsmän med ansvar för gager, nykterhet, turnéplaner.

På Nalen var de konkurrenter, antagligen på gränsen till antagonister, eftersom det gällde att ha det bästa bandet.

Båda hade det bästa bandet.

De är båda födda 1924 men Dompan var något tidigare ute som proffsmusiker. När Putte Wickman i början av 40-talet gick på Musikaliska Adademien för att bli pianist spelade Dompan i Ove Kjells orkester på Nöjesfältet utanför Gröna Lund.

Klassiskt musikställe.

– Vi gick dit och lyssnade på Dompan, erkänner Putte Wickman.

Han själv kom från en förmögen familj i Borlänge. Pappan var kaffehandlare, Putte ärvde hans kaffe-imperium men blev jazzmusiker och bröt därmed med allting utom själva stilen. De snyggaste gångkläderna i svensk jazzhistoria har burits av honom, den saken är klar.

Han kom till Stockholm och träffade en del ”sämre element” som räddade honom över till jazzen.

Arne Domnérus gick i Katarina Södra i Stockholm. Jazzmusikens rötter finns bland arbetarna, brukar det sägas. Dompan har aldrig haft annat än sossar i sina band, hävdar jazzhistorikerna.

Sådana här generaliseringar är intressanta men fyllda med fallgropar. Vad hände på universiteten på 30-talet?

På Musikaliska Akademien gick unga begåvningar ur borgerskapet för att skolas i klassisk musik medan de ohjälpligt spårade över till jazzen.

Precis som i dag, med den skillnaden att i dag undervisar man i jazz på Ackis.

Putte var den första jazzmusiker som hade tagit studenten.

Nu spelar de ihop, för första gången på skiva. Kanske är det verkligen en markering från dem båda att de vuxit ihop, att alla eventuella skrankor är utplånade, att det nu bara är musiken som gäller? Någon sorts försoning alltså…

Deras nya skiva har redan spelats i USA där man alltid varit lyhörd för svensk jazz. Under guldåren på 50-talet utformades ett speciellt svenskt sound som bröt igenom alla ljudbarriärer: den hördes tydligast hos Lars Gullin men också i ”folktons-jazzen” hos Jan Johansson och Domnérus.

Alla stora strömningar inom arkitektur, konst och musik har formats om hos oss till något svårbestämbart ”svenskt”; i musiken någon sorts ”Nordens ljud”, en cool, återhållen behagfullhet som man hör hos både Hugo Alfvén och Dompan.

Quincy Jones skrev en underbar låt som sammanfattar det här: ”The midnight sun will never set.” Och han skrev den direkt för Dompan.

Både han och Putte Wickman spelar mycket i kyrkorna, trots att akustiken i kyrkorna kan vara marig, med långa efterklanger och ekon.

De räknar upp en massa jobb de har framför sig: Dompan ser fram mot en spelning i Storkyrkan med en nyskriven mässa, Putte Wickman ska spela på Confidencen och i Berwaldhallen och ”sen visst nån inspelning i USA…” Rätt vad det är spelar de ihop igen.

Ur Vi nr 36/1996.

Läs fler texter av Lasse Wickman:

Vithårig murvel på Göran Perssons trappa

Rapport från en ovanlig rättegång