Radio­profilens revansch

Ylva Mårtens debuterar med Sjömansflickan, en svart komedi om komplicerad kärlek. 

Frågan om en bok är självupplevd eller påhittad är ofta helt meningslös, men i Sjömansflickan är den befogad. Huvudpersonen Åsa skriver i dagboksform och väljer plötsligt att gå från tredje person till att skriva ”jag”. Det förstärker känslan av det genuina, det självupplevda, men jag ber ändå om ursäkt innan jag frågar om boken är en berättelse om Ylvas eget liv. 

– Jag förstår verkligen din fråga och jag tycker inte den är tröttsam. Jag har själv tänkt mycket på det. Det är oundvikligt att inte använda sig av egna upplevelser. Visst är Åsa journalist liksom jag, och texten har en grund i en komplicerad väv av minnen, men både Åsa och Sten är fiktiva personer. Åsa skriver en autofiktion i boken och jag skriver en roman om Åsa som skriver en autofiktion.

Ylva Mårtens skrattar till, och verkar nöjd över sitt grepp.

Hon har skrivit fackböcker och ­antologier förut, men i bakhuvudet har hon haft en historia som ville berättas, och det tyckte förlaget också. 

– När jag gjorde mina radioprogram tyckte jag det var roligt att skriva texter som var mer än neutrala mellantexter. Jag ville gestalta och vara lite litterär. Boken är också lite av en revansch. I realskolan, som högstadiet kallades förr, blev min mamma kallad till ett möte om mig av min lärare, lektor Alf Åkesson. ”Ylva är pigg och trevlig, men hon kan tyvärr inte skriva, så det blir bara B i uppsatsskrivning till våren.” Jag skulle fylla 13 och det har gått många år sedan dess, men känslan har suttit kvar. En vilja att visa att jag visst kan skriva! 

Vägen till revanschen har varit lång. När hon nu debuterar som 75-åring är det inte bara orden från hennes gamla lärare som spökar. Även hennes pappa, som var mer krävande än uppmuntrande, har präglat henne. ”Det är väl inte svårt att jobba på radio, då pratar man ju bara.”

Sjömanskostymen har återkommit i många sammanhang för henne, i allt från antologier till utställningar och nu i hennes debut.

– För mig står den för längtan. Sjömansgossens lilla vän som står sörjande på strand. Att hoppas på att saker och ting ska lösa sig.

I hennes roman känns inte lösningen nära, även om hoppet lever. 

Ylva Mårtens tänker att hennes bok är ett litterärt bidrag till metoo. 

– I ett samhälle med patriarkala strukturer får tyvärr män som Sten hålla på som han gör. Men det finns förklaringar även på personnivå, där Åsas barndom spelar in. Hon har en pappa som är väldigt lik Sten. För mig är Sjömansflickan en allegori över manlig självupptagenhet, oförmåga och sexfixering. Och kvinnlig anpassningsförmåga. 

Huvudkaraktären Åsa läser konstant. Det har hon gemensamt med författaren själv, som via Lena Andersson, Märta Tikkanen och Lina Wolff fördjupat sig i destruktiva kärleksförhållanden, ofta med inslag av våld och fylla. 

–  I min bok finns både aggression och oförmåga. Det är vanligare än våld och fylla, tror jag. Sten har ju skitdålig självkänsla, men låtsas att han inte har det. Åsa har fattat det för länge sedan och det blir ofta absurda situationer. Ibland blir det till en svart komedi. Den här typen av relationer behöver också beskrivas.

Läs mer:

Malin Ullgren debuterar med roman om otrohet

Jonas Enander: ”En total gräns för vår kunskap”