Raja Shehadehs sista stig

Den prisade palestinske författaren och advokaten Raja Shehadeh älskar att vandra. Men hans barndoms stigar har försvunnit en efter en. Bitte Hammargren träffar honom hemma i Ramallah för ett samtal om Gazakriget och hur det är att älska ett ockuperat landskap.

Först mitt i livet bestämde sig Raja Shehadeh, lovordad palestinsk advokat och författare, att bygga sig ett eget hus.

– Jag höll länge fast vid min fars inställning: att inte fästa mig för mycket vid något som kan tas ifrån mig.

Men i mitten av 1990-talet tänkte han om, säger han när vi ses i Ramallah på Västbanken en råkall vinterdag.

Fadern, advokat även han, kom aldrig mer att äga ett hem, sedan han tvingats fly till Ramallah under det första arabisk-israeliska kriget 1948. Inte ens sin vinterrock tog han med sig när han flydde med sin hustru och sin förstfödda dotter från Jaffa vid Medelhavskusten till Ramallah på Västbankens höga kullar. Han kände sig säker på att få återvända till sitt hem i Jaffa, sin advokatbyrå, hustruns societetsliv och det stycke mark han förvärvat med utsikt över Medelhavet. Men någon återvändo blev det aldrig. Allt materiellt han kallat sitt gick förlorat han när den nya staten Israel upprättades för mer än 75 år sedan.

De första israeliska bosättningarna på Västbanken upprättades utanför Hebron och i östra Jerusalem kort efter ockupationen i juni 1967. Men det var framför allt efter de båda Osloavtalen mellan Israel och PLO 1993 och 1995 som expansionen accelererade. Då rådde också en förhärskande laglöshet på palestinsk sida. Det fick Raja Shehadeh att önska sig ett hem att kalla sitt, en plats där han kunde finna lugn och ro och ägna sig åt sitt författarskap.

Så han och hans amerikanskfödda fru Penny Johnson lät bygga ett hus i den vackra kalksten som präglar Ramallahs klassiska bebyggelse och som kan skifta mellan vitt och ockragult. I husets innergård planterade de ett citronträd så att de skulle ha något vackert att titta på oavsett hur bebyggelsen runtomkring dem förändrades.

– När jag byggde mitt hus såg jag framför mig hur Ramallah skulle få krympande horisonter och brist på mark för en växande palestinsk befolkning, säger han. Han förutspådde att staden skulle bli ännu en arabisk enklav omgiven av israeliska bosättningar, så som det blev för den arabiska staden Nasaret efter Israels självständighet.

Hans farhågor har besannats. Från sitt hustak kan han om natten se ljusen glimra från bosättningar i tre väderstreck, ”som en snara runt staden”. Ramallah är också kraftigt förtätat jämfört med hur jag minns staden från mina första besök i början av 1980-talet. Då fanns inga israeliska bosättningar i närheten och inte heller den mur som skiljer Ramallah från Jerusalem. På den tiden tog resan mellan städerna bara 20 minuter. Nu kan de flesta Västbankspalestinier inte besöka Jerusalem och de som ändå får det vet aldrig hur länge de kan bli kvarhållna vid vägspärrarna.

Raja Shehadeh har med sorg och vrede följt denna förvandling av landskapet. Så är han också en passionerad vandrare sedan snart 50 år. Men bosättningspolitiken har gjort att hans vandringsstråk har krympt successivt.

–  I dag finns bara en enda led kvar som jag kan gå, till byn Ayn Qiniya, säger han kort.

Från sitt hus vid stadens norra sida har han gjort många strövtåg med vänner eller på egen hand. Han har en kärlek till naturen som en nordbo kan känna igen. I sin bok Palestinian Walks: Notes on a Vanishing Landscape beskriver han sju strövtåg på Västbanken mellan åren 1998 och 2007. Läsaren får inte bara möta ett landskap i förvandling utan också människor han oväntat stöter på i denna konfliktzon. En av dessa är en ung, israelisk bosättare som slagit sig ned på en undanskymd plats intill ett källsprång vid några klippor när Raja Shehadeh plötsligt dök upp längs leden. När de båda stod öga mot öga visste Shehadeh att bosättaren, som hade ett maskingevär, var den ende av dem som hade både lagen och makten på sin sida. Han visste att en bosättare kan skjuta ihjäl en palestinier ostraffat.  Trots deras ömsesidiga misstro började de tala med varandra. Deras samtal blev överraskande uppriktigt.

Bosättaren bjöd Raja att dela hans vattenpipa. Lukten, och så småningom ruset, avslöjade att den var preparerad med hasch. Shehadeh insåg också att bosättaren inte visste något om hur landskapet sett ut, eller vilka palestinier som markerna  tagits ifrån innan israeliska bulldozrar började gräva djupa hål och fylla kullarna med cement.

Trots det storpolitiska drama som den palestinske araben och den israeliske juden var inbegripna i kunde de för ett ögonblick dela en nergila och sin kärlek till landskapet. När de hörde skott avfyras på håll frågade Raja: ”Mitt eller ditt?” Ingen av dem visste. De försjönk i vattenpipans bubblande och ljudet av porlande källvatten.

Palestinian Walks har getts ut i flera upplagor och är översatt till arton språk, dock inte svenska (ännu). Med denna bok vann Raja Shehadeh det brittiska George Orwell-priset för att han i Orwells anda hade lyckats göra en politisk text till skön konst.

Flera av hans böcker är översatta till hebreiska och från israeler har han fått många uppskattande läsarbrev genom åren.

– Men nu för tiden är israeler mindre intresserade av vad palestinierna har att säga. När jag frågar israeler om de inte skäms över vad som görs mot Gazas invånare svarar de att ”vi är traumatiserade”. När ett trauma just har inträffat är det svaret fullt begripligt. Men de kan inte ursäkta ett pågående israeliskt folkmord i Gaza med vad de själva genomled den 7 oktober, säger han med hänvisning till den dag som förvandlade Mellanöstern, då Hamas rev stängslet till Israel och begick brutala terrordåd.

När Raja Shehadeh tänker tillbaka på sin barndom ser han ett bibliskt landskap framför sig med kullar, terrassodlingar och djupa raviner. Han föreställer sig att en nutida Kristus skulle ha känt igen sig i landskapet som det var under hans uppväxt – men inte i dag.

När han som ung advokat återvände till sin hemstad efter utlandsstudier tänkte han att Västbankens landskap med sin historia och skönhet borde bevaras åt hela mänskligheten. Men senare i livet insåg han att Palestinas betydelse i västvärldens historiska och bibliska föreställningsvärld kanske är dess förbannelse. Varför ser inte länder i väst annars hur detta landskap har förvandlats och hur det har påverkat dess palestinska invånare? Varför reagerade inte västvärlden kraftfullare mot den illegala israeliska bosättningspolitiken på ockuperat område?

Den drygt 70-årige Raja Shehadeh har kallats palestiniernas främsta nu levande författare av sakprosa. Han är inte de yviga gesternas man, inte den som gillar att slunga ur sig snabba repliker i en talkshow på tv.

– Jag är inte spontan till min natur, försäkrar han.

Hans svar vittnar om juristens precision. Det hindrar inte att det vilar en stillsam humoristisk blick över hans författarskap. Han skriver på engelska i kraft av sin utbildning, sitt läsande och för att han som ung lärde sig skriva på en maskin med engelsk tangentuppsättning. Han tycker att engelska inbjuder till en ledigare sakprosa än arabiska.

Raja Shehadeh, född i en kristen familj, har rader av framstående jurister i sin släkt. Han blev själv en av dem när han som ung grundade av en av arabvärldens första människorättsorganisationer, al-Haq. I årtionden försökte han bekämpa israelisk markkonfiskation på ockuperat område med hjälp av juridiken. Han har strävat efter fred mellan palestinier och israeler genom en tvåstatslösning. Han har judiska vänner i Israel sedan gammalt. Men han upplever dem som tystade, som en liten minoritet i eget land.

Bland judar i andra länder möter han större öppenhet i dag. Från en talarturné i USA förra året minns han en kvinnlig judisk rabbin i publiken.

– Hon sade sig dela mina uppfattningar till hundra procent. När vi fortsatte med ett enskilt samtal bekräftade det vår samsyn.

Internationellt märker han ett nyvaknat intresse för den palestinska frågan, också i USA. Att Bidenadministrationen nyligen satte upp fyra extrema israeliska bosättare på Västbanken på sin sanktionslista ser han som ett genombrott.

– Det visar att USA är förmöget att införa sanktioner mot israelisk extremism. Det är otroligt viktigt.

Sydafrikas aktion att dra Israel inför Internationella domstolen med anklagelser om folkmord ser han som ännu ett genombrott. Att FN-domarna i sitt preliminära utslag inte uppmanade till eldupphör förvånade honom inte.

– Hamas är inte en stat och domstolen har bara jurisdiktion över stater. Domarna gjorde vad de kunde.

Hans senaste bok, den vemodiga We Could Have Been Friends, My Father and I, nominerades förra året till amerikanska National Book Award i klassen för bästa sakprosa. Med den mogne mannens blick beskriver Raja sin far, den orädde, vältalige och principfaste Aziz Shehadeh. Men han lärde aldrig riktigt uppskatta sin far medan tid var. Fadern mördades 1985 av oklara motiv. Sonen har begärt ut men ännu inte fått läsa den israeliska brottsutredningen.

Min far ville inte att vi palestinier skulle låta oss luras av arabstater

Faderns öde sammanfattar på många sätt palestiniernas. Aziz Shehadeh föddes 1912, när Osmanska rikets styre över det heliga landet led mot sitt slut. Som barn upplevde han första världskriget följt av ett brittiskt militärstyre av Palestina åren 1917–1920. När det övergick i det brittiska mandatet Palestina 1922–1948 utbildade sig Aziz till advokat och öppnade advokatbyrå i Jaffa. Han lastade britterna, al-ingliz, för att ha sått split mellan judar och araber under mandattiden. 1949, efter hans första år som nyanländ flykting i Ramallah, annekterades Västbanken av Jordanien. Styret var hårdfört. Under Jordaniens kontroll förföll palestinska städer, inklusive östra Jerusalem. Jordanien ville locka investeringar till sin huvudstad Amman i stället. Fadern dristade sig att kandidera till Jordaniens parlament på 1950-talet, men det straffades med att han sändes till ett fängelse i öknen. Från den israeliska ockupationen 1967 fram till sin död levde Aziz Shehadeh under det militärstyre som Israel upprättade på Västbanken.

Den personliga tragedin hindrade inte att Aziz Shehadeh var en av första palestinier som direkt efter ockupationen förordade en palestinsk stat vid sidan av Israel. När andra inte ville eller vågade, lade han fram en plan för två stater. Raja skrev ut den på maskin bara sex dagar efter ockupationen.

– Min far ville inte att vi palestinier skulle låta oss luras av arabstater som påstod att de skulle befria oss från Israel. Han ville att palestinierna skulle ta saken i egna händer. Han visste att det brådskade.

Men varken Israel, arabstaterna eller PLO nappade på förslaget om en diplomatisk lösning.

– Israel ville slippa förhandla. Israel ville inte ha fred med palestinierna då och vill de inte nu heller.

PLO, då paraplyorganisation för en gerillarörelse, var på den tiden främmande för en tvåstatslösning. Yassir Arafat, PLO-ledare i exil, fruktade också att det palestinska civilsamhället på ockuperat område skulle ta initiativet och han själv marginaliseras.

– Arabstaterna har alltid varit emot en palestinsk stat. När de säger sig vara för är det bara läpparnas bekännelse.

Både far och son Shehadeh framstår som lysande företrädare för det civilsamhälle i Palestina som sökt fred med Israel sedan lång tid tillbaka. Raja Shehadeh kan inte förlika sig med att PLO gav upp juridiken i Osloavtalet, något de kunde ha slagits mycket effektivare för med stöd av folkrätten. Och Israel har i hans ögon velat förvandla palestinierna till tiggare.

Vad kan då ske i det palestinska samhället efter den senaste händelseutvecklingen?

– Skulle det läggas fram förslag för en verklig fred skulle det få starkt stöd. Stämningarna kan skifta blixtsnabbt här. Jag upplevde det efter Osloavtalet när människor rycktes med och plötsligt började tro på fred. Vi äldre glömmer lätt att de unga inte kan dela våra minnen av det förflutna. De vill ha en framtid att tro på. Det är viktigt att komma ihåg.

Från vem ska initiativet till verklig fred komma?

– Det vet jag inte. Men palestinier och israeler kan inte komma överens på egen hand.

Raja Shehadeh var i början av 1990-talet juridisk rådgivare till PLO:s förhandlingsteam vid fredsförhandlingar i Washington. Men när Arafat gick bakom ryggen på sin egen juridiska expertis för att i all hemlighet arbeta fram Osloavtalet med Israel lämnade Shehadeh sitt uppdrag. Han, som kämpat i domstol för att säkra palestiniers rätt till sin mark på Västbanken, kunde efter ”Oslo” se hur bosättningarna expanderade, pådrivna av storskaliga statliga satsningar och aggressiva nationalreligiösa judiska rörelser som verkade i skydd av den israeliska armén. På palestinsk sida växte samtidigt det islamistiska Hamas. Resultatet av dessa fundamentalistiska rörelsers framväxt på vardera sida ser vi nu.

– Israel erkände PLO som palestiniernas enda legitima representant i Osloavtalet, men har aldrig erkänt vår rätt till självbestämmande. Så länge de inte erkänner vårt folks existens måste de radera ut vår historia i detta land. Det är själva kärnan. Det är därför de inte vill ha fred, säger Shehadeh bittert.

Direkt efter illdåden den 7 oktober, när Hamas bröt igenom barriären till södra Israel, trodde han att Israel skulle komma till klarhet med att murar och stängsel inte kan skydda dem i längden. Han trodde att massakrer och kidnappningar skulle ge fler israeler en insikt om att fred är deras enda väg till säkerhet.

– I stället visar Israel att de bara kan leva med svärdets makt. Men det kan leda till Israels undergång. De måste inse att de behöver fred med palestinierna för att överleva som stat.

Från den ockuperade Västbanken betraktar han hur den israeliska krigföringen i Gaza stärker Iran och Iranstödda miliser i regionen och har gett Hamas mer folkligt stöd på Västbanken.

– Folk här kan inte se att den palestinska myndigheten kan förbättra deras situation. Och israelerna lyssnar bara på maktspråk.

I Gaza finns av allt att döma ett större men tyst motstånd mot Hamas. Gazas invånare har levt under islamisternas hårdhänta styre i över 16 år. Trots riskerna och sin egen desperata situation har människor i södra Gaza, under pågående israelisk offensiv, demonstrerat mot Hamas.

– Hur skulle dessa stackars människor kunna göra mer än så, kommenterar han.

Hans kommande bok, Forgotten: Searching for Palestine’s Hidden Places and Lost Memorials har han skrivit tillsammans med hustrun Penny. Författarparet vill öppna läsarnas ögon för bortglömda kulturarv, även i Israel inom 1967 års gränser.

I sitt hem har Raja Shehadeh en lerkruka från bysantinsk tid. Han berättar om den i Going Home: A Walk Through Fifty Years of Occupation. Krukan föll en gång ur hans händer och krossades mot stengolvet när han skulle placera den på en metallfot. Förtvivlad såg han krukan som en symbol för Palestina: en gång hel och vacker, men plötsligt spillror av sitt forna jag. Han hällde ned lerskärvorna i en sopsäck och ställde den i ett hörn. Men ett par år senare tog han fram dem och påbörjade ett mödosamt arbete med att pussla ihop bitarna, inspirerad av japansk teknik.

Så fick lerkrukan ett nytt liv och ett nytt historiskt värde, med synliga sprickor. I bästa fall, resonerar Raja Shehadeh i Palestinian Walks, kan det också bli Palestinas framtid? Kanske landet kan lagas igen och bli mer uppskattat efter att ha genomlidit alla krig och massakrer. Och kanske, resonerar han, behöver inte hans egen kärlek till Västbankens landskap utesluta att även den bosättare som bjöd honom att dela en vattenpipa kan älska det.

Läs mer av Bitte Hammargren:

Dödsdans om den politiska kartan