Raoul Nordling – svensken som räddade Paris

Svenske diplomaten Raoul Nordling blev känd som mannen som räddade Paris från nazisternas bombningar. Men varför har han bara fått ett slitet torg med en lekplats uppkallat efter sig? Vi for till OS-staden och fann en komplicerad hjälte.

Det är svårt att föreställa sig i dag, när du ser ljusshowen från Eiffeltornet som får Paris att glittra i skymningen. Men under andra världskriget klättrade nazister hela vägen upp för tornets 1 665 trappsteg – lokala motståndsaktivister hade lyckats stänga av hissarna – för att hissa en stor flagga för den tyska armén i toppen. 

Nazisterna hade tagit Paris. 

Under tyskarnas ockupation hängdes även nazistiska flaggor från Triumfbågen, från slottet i Versailles, vid Trocadero och Invalides, där Napoleon är begraven. Längs Champs-Élysées hölls militärparader där hakkorset fladdrade i den franska vinden.

Nazisternas ockupation av Paris varade i fyra år. De är oftast ihågkomna som ”den mörka perioden” i huvudstaden. Det var det mest förödmjukande ögonblicket i Frankrikes moderna historia.

Men i dagens Paris syns nästan inga spår av perioden. Väldigt lite förstördes i själva stadsmiljön. Monumenten överlevde. Infrastrukturen förblev intakt. De Haussmannska boulevarderna, art nouveau-palatsen med sina välvda glastak, de medeltida katedralerna, de benvita stenhusen i Le Marais. Nästan allt är intakt. Broarna sprängdes inte, slotten stod kvar. 

80 miljoner turister väntas besöka Paris i år, många i samband med sommarens olympiska spel. De kommer att anlända till en stad som moderniserats och förändrats i många avseenden, men stora delar av Paris stadskärna ser fortfarande ut som före kriget.

I augusti 1944, när det stod klart att nazisterna höll på att förlora Paris till de allierade styrkorna som närmade sig staden, hade nazisterna två val: En fredlig reträtt ur staden, eller att bränna allt bakom sig, bomba monumenten, förstöra Frankrikes vackraste symboler. Hitler förespråkade detta, med argumentet att de allierade urskiljningslöst hade bombat sönder tyska städer och kulturskatter. Nu ville han hämnas på den europeiska kronjuvelen. Flera ton sprängmedel ska ha placerats vid Paris mest älskade monument, Triumfbågen, Notre-Dame, vid viktig infrastruktur, elverk och vattenreservoarer, vid dussintals av de historiska broarna som spänner över Seine. 

Hitler ville att Paris skulle brinna.

Ordern att förstöra stora delar av staden genomfördes aldrig. 

I den populära berättelsen om denna slutperiod av ockupationen var det den svenske diplomaten Raoul Nordling som på egen hand, i sista stund, lyckades stoppa nazisternas nihilistiska destruktion.

Den här bilden, eller det som kritikerna skulle kalla myten, om Raoul Nordling har sedan krigets slut odlats i filmer, memoarer och historieböcker. 

Berättelsen har fått nytt liv de senaste åren. I början av 2010-talet gick en populär pjäs, Diplomatie, upp på franska scener och fortsatte sedan spelas över världen. Pjäsen filmatiserades av tyska Volker Schlöndorff, den prisbelönta Diplomacy, med de ärrade franska skådisveteranerna André Dussollier som Raoul Nordling och Niels Arestrup som tyska generalen Dietrich von Choltitz. Filmen hjälteförklarar Nordling. När den gick upp på svenska biografer fick den helt enkelt titeln: Mannen som räddade Paris och beskrevs i medier som ett ”verklighetsbaserat kammarspel”.

Det är en oförglömlig berättelse, en rysare där vi under en lång natt får följa hur Nordling träget och tålmodigt lyckas övertyga von Choltitz att låta bli att förstöra Paris. Slutscenen är sublim: de har grälat hela natten, skäggstubben växer, ringar under ögonen, uppknäppta skjortor, solen stiger försiktigt över Paris horisont, ett gyllene ljus landar på de gräddvita fasaderna och de snäckformade tornen på Sacré-Cœur uppe på Montmartre. Nordling och von Choltitz kliver ut på den lilla franska balkongen, blickar ut över staden och hela metropolen breder ut sig under deras fötter, den mänskliga civilisationens krona.

Scenen varar bara i några sekunder, men etsar sig fast som ett manifest för humanismen, för allt som är vackert med våra städer. Kameran panorerar över Paris hustak och säger: Allt det här överlevde. Paris står kvar. Tack vare Nordling.

Men stämmer verkligen den här berättelsen? Och varför är Nordling i så fall inte mer känd i Sverige? Eller i Paris?

Författaren Ian Buruma kallar i The New York Review of Books filmen för mästerlig, men fiktiv.

– Allt tyder på att filmens berättelse är en myt. Det gick i alla fall inte till så som det framställs, säger Laura Lee Downs, historiker på L’École des hautes études en sciences sociales i Paris, där hon länge forskat i andra världskriget, med fokus på Vichyregimen och den sociala dynamiken i Frankrike före och efter kriget.

Förra sommaren bodde jag med min familj i en liten lägenhet i Paris elfte arrondissement, en kvarts promenad från Bastille-monumentet och inte långt från det lilla torg som döpts efter Raoul Nordling.

Redan första gången jag såg torget fick det mig att grubbla över Nordlings verkliga arv. Det är en charmig lekpark, en värdig minnesplats. Men den är så liten att de flesta Parisbor aldrig besökt den, än mindre hört talas om den. Om Nordling verkligen räddade hela staden, om han var den enskilde hjälte som stod mellan nazisternas bomber och Frankrikes mest älskade monument, borde han då inte ha fått en större minnesplats?

Den andra halvan av torget är en oansenlig liten trädgård, där ogräset växer högre än några utspridda blommor. Parkbänkarna är mest befolkade av sällskap av män som trummar på urdruckna Kronenbourg-burkar.

Under besök till lekparken med min son har jag ibland frågat de andra familjerna om de känner till Nordling och om de hört berättelserna om allt han åstadkom för Paris. Ingen jag pratat med har hört talas om honom. Ingen kände till berättelsen om stadens räddare.

På Le Cercle Suédois, en anrik svensk förening på Rue de Rivoli, där Raoul Nordling själv var ordförande under krigsåren, träffar jag styrelseordföranden Peter Olson. Han tar mig på en rundvandring i lokalerna, med utsikt över Place de la Concorde och Tuileriträdgården. Här hänger två praktfulla målningar som visar Raoul Nordling under åren på klubben. I ett avskilt kontor står skrivbordet där Alfred Nobel sägs ha skrivit sitt testamente; på en hylla bredvid vilar en byst av Nordling.

– Det han lyckades med var kanske inte att rädda Paris broar och monument. Men däremot räddade han tre-fyratusen i motståndsrörelsen som fängslats av nazisterna, säger Peter Olson. Men just von Choltitz hot att förstöra Paris, det nämner han knappt själv i sina memoarer.

Nordling var ju representant för den svenska industrin och gjorde mycket affärer med tyskarna

Anders Fogelström, också långvarig styrelsemedlem i klubben, träffade aldrig Nordling men känner flera personer som umgicks med honom. Han berättar om hur tiden efter andra världskriget präglades av en intensiv mytbildning kring den inhemska motståndsrörelsen. 

– Här i Paris brukar vi säga att president Mitterrand låtsades att alla fransmän var socialister, medan de Gaulle låtsades att alla fransmän var medlemmar i motståndsrörelsen. De Gaulle ville forma berättelsen om Frankrike efter kriget så att det skulle framstå som att hela landet varit enade mot nazisterna, säger Anders Fogelström.

Det betydde att utländska aktörer som haft viktiga roller i krigets slutskede, som Nordling, tonades ner i historieskrivningen, till förmån för de inhemska, franska aktivisterna som stred mot nazisterna. Men Nordling själv hävdade inte heller att han hade den nyckelroll i förhandlingarna som han tillskrivits i senare berättelser.

Även många svenska diplomater och äldre Parissvenskar skruvar lite på sig när Nordlings namn nämns. De är å ena sidan stolta över hans rykte som ”räddaren av Paris” och det han åstadkom när det gäller vapenvilor och räddningen av fångar, men de känner också till att det fanns en annan faktor som grumlade hans anseende.

– Nordling var ju representant för den svenska industrin, för SKF och Alfa Laval, och gjorde mycket affärer med tyskarna, säger Peter Olson. Han verkar inte ha protesterat mot det, utan prioriterade industrins intressen. Samtidigt var det de här goda affärsrelationerna som gjorde att tyskarna lyssnade på honom och var villiga att förhandla i slutskedet.

1965 publicerades boken Is Paris Burning? av Larry Collins och Dominique Lapierre, som först populariserade berättelsen om Nordlings centrala roll i räddningen av Paris. Boken blev en bästsäljare och inspirerade även en Hollywoodfilm med samma namn, från 1966, där Orson Welles spelar Nordling. Welles är filmens höjdpunkt och framställer Nordling som en luttrad diplomat med världsvan nonchalans. När en förtvivlad fru till en fängslad aktivist från motståndsrörelsen dyker upp och vädjar om hjälp att frige sin partner kan Nordling inte sluta tjata om en ”förträfflig mousse” han åt senast de sågs. I filmen framstår han som en stor, något pompös personlighet, någonstans mellan Carl Bildt och Bernard-Henri Lévy.

– Han var mer fransk än svensk. Han pratade svenska med fransk brytning, säger Anders Fogelström.

På Nordlings gravsten i Cepoy, en timme söder om Paris, hedras han för sitt ”hjältemodiga och avgörande agerande för att befria fångarna och rädda Paris”.

När Nordling dog 1962 hade New York Times minnesruna rubriken ”Swede who Helped Halt Nazi Destruction of Paris Dies”. Tidningen lyfte sedan fram Nordlings kärlek till Paris och beskrev hur hans neutrala diplomatiska status gjorde honom till den perfekta förhandlaren mellan motståndsrörelsen och von Choltitz. Men de betonade framför allt förhandlingarna om en vapenvila i krigets slutskede.

I den militärpolitiska historikern Margareta Beckmans gediget researchade biografi över Nordling, När Sveriges generalkonsul räddade Paris, får vi också veta att Nordling personligen ska ha övertygat von Choltitz att vägra verkställa Hitlers order. ”Det kan och får inte ske”, ska Nordling ha sagt till generalen, med övertygande argument om Paris unika skönhet och kulturella kraft. ”Finns det någon vackrare stad i världen” ska von Choltitz ha svarat, varpå han sedan räknade upp alla de ståtliga monumenten, konstmuseerna och parkerna. 

”När man betraktar Notre-Dame, Madeleinekyrkan, eller Sainte-Chapelle ska man för alltid minnas att det är Raoul Nordlings förtjänst att de order som Hitler utfärdade om total förstörelse inte verkställdes”, skriver Beckman.

Nordling verkar ha varit viktig i förhandlingarna för vapenvilan i augusti 1944 och han övertygade von Choltitz om att frige tusentals fångar. Men när det gäller beslutet att vägra lyda Hitlers order om att bränna ner Paris eller bomba särskilda monument, är två saker oklara, menar historikern Laura Lee Downs.

– Dels vet vi inte hur omfattande planeringen faktiskt var för detta. Hur många bomber som faktiskt placerades ut. Men framför allt tvivlar jag på von Choltitz egna motiv för att trotsa ordern. I hans memoarer vill han få det att framstå som om han själv hjältemodigt trotsade Hitlers order och fattade beslutet att skydda Paris kulturskatter. Men det är mycket mer sannolikt att han agerade utifrån själviska intressen. Han visste att de förlorat slaget om Paris och han ville inte fångas och dödas av motståndsrörelsen. Så han agerade primärt för att rädda sitt eget skinn, säger Laura Lee Downs.

Strategin funkade onekligen för von Choltitz, som efter kriget undvek repressalier, medan många nazikollegor i Paris avrättades eller fick långa fängelsestraff.

– Han framstår som en ganska rutten människa. Han kände till deporteringen av judar som skedde i områden som han själv hade befäl över. Men han blev aldrig åtalad för krigsförbrytelser, säger Laura Lee Downs. 

Enligt de Gaulles mytologi bestod Frankrike av en bred motståndsrörelse och några fåtal förrädare

Bilden av Nordling grumlas även av anhöriga till Olof Aschberg, som var finansman i Paris och nära bekant med Raoul Nordling. När Olof Aschberg (farfar till journalisterna Robert och Richard Aschberg) tillfångatogs och skickades till ett uppsamlingsläger för judar i Vernet gjorde Nordling ingenting åt detta, trots vädjan från Olof Aschberg och anhöriga. Däremot gjorde Nordling senare flera aktiva försök att hjälpa den berömde men öppet antisemitiske författaren Louis-Ferdinand Céline, när han greps i Danmark och utpekades som kollaboratör.

Nordlings motsägelser komplicerade hans hjältegloria och skapade besvär både för Frankrike och Sverige när de ville skriva berättelsen om kriget.

Charles De Gaulles återkomst till Frankrike och hans tid som president präglades av försök att forma en svartvit berättelse om kriget. Enligt de Gaulles mytologi bestod Frankrike av en bred motståndsrörelse och några fåtal förrädare.

Att en svensk diplomat, som dessutom gjorde affärer med tyskarna och var misstänkt kamratligt inställd till ockupationsmakten, hade en så viktig roll i slutskedet av kriget var besvärligt för de Gaulles berättelse om det franska folket som rakryggat stod enat mot nazismen.

Först på 70-talet började mer nyanserade berättelser höras i offentligheten. Regissören Marcel Ophüls fick internationella framgångar med dokumentären Ockuperat land, en brutalt uppriktig berättelse om Vichy-åren och kollaboratörer som ofta hade tunga positioner i näringslivet och fransk societet.

Strax därpå kom den amerikanska historikern Robert Paxtons bok Vichy France, som också visade omfattningen av det franska samarbetet med nazisterna. 

– Vi historiker som forskar i krigsåren talar om ett före och ett efter Paxton. Framför allt visade Paxton hur Vichy inte bara valde att samarbeta med nazisterna utan även såg det som ett tillfälle att genomföra en inhemsk politisk agenda som hade djupa rötter i fransk extremhöger, långt före nazisternas ockupation, säger Laura Lee Downs.

Det Paxton, senare känd som en av världens främsta forskare om fascism och auktoritära regimer, lyckades åstadkomma var att ta kål på den dubbelhet som präglat Frankrike sedan kriget, där alla antingen kategoriserades som en del av motståndsrörelsen eller som Vichy-försvarare.

– Majoriteten av den franska befolkningen var varken eller, de stod och vägde, säger Downs. 

Att bilden av Nordling är så motsägelsefull, hävdar hon, har att göra med hur olika intressen försökt forma historieskrivningen om kriget, hur själva historien har skapats och reviderats i Frankrike under olika perioder efter kriget.

I tider av sviktande nationell självkänsla brukar Frankrike ofta återvända till de Gaulle och hans patriotiska myter. ”Ju mindre Frankrike blir, desto mer tänker de på de Gaulle”, säger historikern Julian Jackson, författare till flera av standardverken om Vichy-åren, i en färsk intervju.

Då kanske det är rimligt att gråskalorna i berättelserna om andra världskriget, som så omsorgsfullt mejslades ut av historikerna efter Paxton, nu åter börjar ersättas av en svartvit berättelse, där Nordlings mörkare sidor inte riktigt får plats.

– Det är tveksamt om Nordling räddade Paris. Men han räddade livet på flera tusen personer i motståndsrörelsen. Det är förstås ingen liten bedrift, säger Laura Lee Downs. 

Ur Tidningen Vi #6 2024.

Läs mer:

Henrik Arnstad: Älskad och avskydd – 100 år med fascismen

Yukiko Duke: Krig tar slut men lämnar oss aldrig