”I den här dagboken ska jag försöka göra sjukvården begriplig och ta mig igenom coronapandemin med förståndet i behåll även om ingen vet vad som kommer att hända, varken med sjukvården eller samhället i övrigt.” Kuba Rose är underläkare på akutkliniken på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Dit kommer många av de svårt sjuka patienterna.

Jag kommer till avdelningen strax efter klockan åtta och redan innan jag hunnit sätta mig kommer en sjuksköterska fram och säger att kvinnan med buksmärta på sal 18 är dålig. Hon vaknar knappt när man kommer in och svarar inte på tilltal. Jag ringer kirurgspecialisten som lovar komma så snart hon hinner. Jag börjar läsa på om patienten, jaha, inte så gammal men redan hjärtsvikt, njursvikt, övervikt och kanske Covid-19 på detta. Finns det några behandlingsbegränsningar frågar sköterskan? Nej inga sådana beslut är fattade, vi får ta det sen.

Kirurgen kommer och vi tar på oss skyddsutrustningen trots att vi fortfarande inte vet om patienten har Covid eller mår dåligt av någon annan anledning. Först munskyddet, sen visiret, förklädet och handskarna. Det går ganska fort, det är ju avklädningen som tar tid. Vi går in till patienten som inte alls reagerar. ”Hallå?” Fortfarande ingen reaktion så kirurgen drar med knogen över bröstbenet (smärtstimulering). Patienten tittar upp. Hon kan känna smärta och är inte döende just nu. Men det läskigaste med Covid-19 är att patienterna kan försämras så väldigt snabbt.

Vi går ut ur rummet och tar av handskarna. Spritar händer och underarmar. Tar av förklädet. Spritar händer och underarmar. Tar av visiret. Spritar händer och underarmar. Tar av munskyddet. Spritar händer och underarmar. Det tar ett par minuter och jag börjar få eksem på händerna. Tänker att jag måste köpa handkräm, får gå till Apoteket på lunchen.

Besöksförbudet gäller inte för patienter i livets slutskede, men eftersom de allra flesta är väldigt rädda för att bli smittade, dör många ändå endast i närvaro av vårdpersonalen

Kirurgen ringer sedan till patientens anhöriga och berättar om den dåliga prognosen. I samråd med dem fattar hon beslut om behandlingsbegränsningar. Det betyder att patienten inte bedöms kunna överleva intensivvård eftersom hon sviktar i flera organsystem och har flera andra sjukdomar. Om vår relativt unga men multisjuka patient blir sämre är det alltså mycket stor risk att hon inte klarar sig och det är svårt för de anhöriga att bestämma om de ska komma eller inte. Besöksförbudet på sjukhus gäller inte för patienter i livets slutskede, men eftersom de allra flesta är väldigt rädda för att bli smittade av Covid-19, dör många ändå utan anhöriga och endast i närvaro av vårdpersonalen.

Jag skriver en anteckning i journalen och hämtar dagens första kopp kaffe, sen börjar jag läsa på om mina fyra andra patienter som kommit under natten.