Hierarkin på sjukhuset är tydlig och mycket närvarande. En nyutexaminerad läkare som Kuba Rose blir lite häpen inför den respekt han får. Men kanske är en släng av hybris inte helt fel?

På akutvårdsavdelningen är personalköket ibland låst och man behöver sitt passerkort för att komma in. Men det är lite besvärligt eftersom passerkortet också används till datorn och man måste logga in igen varje gång man tar ut det ur datorn. Så jag brukar chansa på att dörren är uppställd. Häromveckan när jag ville ta en kaffe promenerade jag bort mot köket tillsammans med en av de trevligaste undersköterskorna på avdelningen. Dörren är låst och jag inser för sent att jag glömt mitt kort.

”Jag springer och hämtar mitt kort! Ditt kort är viktigare!” säger Mohamed och springer iväg.

”Jaha, är jag och mitt kort verkligen viktigare?” tänker jag medan jag dricker upp mitt kaffe.

Det är lätt att få hybris som läkare. Ungefär som när min kompis Magnus berättar hur det var att bli chef – plötsligt började alla skratta åt hans skämt. Både sjuksköterskor och undersköterskor är tysta när jag pratar. Dessutom har pandemin höjt intresset till nya nivåer. Aldrig tidigare har så många frågat vad jag tycker om än det ena och än det andra trots att jag tog läkarexamen för knappt ett år sedan. Ska jag ha munskydd? Kan jag åka till Gotland? Kan min mamma åka till Gotland?

En natt i förra veckan kom en 88-årig man till akuten med ont i ljumskarna. Han hörde dåligt så jag fick skrika innanför skyddsmasken så att vi skulle kunna prata. Han pekar på låren och berättar att smärtan strålar ned mot knäna. Han har väldigt ont. Vid sådan kraftig smärta måste nekrotiserande fasciit uteslutas. Det är en fruktad men lyckligtvis ovanlig åkomma som innebär att bakterier har fått fäste i mjukdelarna och snabbt äter upp all frisk vävnad.

Jag tar hand om patienten tillsammans med min alltid hjälpsamma ST-kollega från Island. Patientens blodtryck börjar sjunka och vi misstänker sepsis, blodförgiftning. Jag ringer ortopedjour, kirurgjour och infektionsjour. Infektionsläkaren rekommenderar bredast möjliga antibiotika som vi sätter in direkt. Kirurgen och ortopeden kommer ner till akuten och bestämmer sig för att ta patienten till en operationssal och göra små snitt för att se om de behöver operera bort någon sjuk vävnad.

Det är inte nekrotiserande fasciit, men patienten försämras ändå snabbt och flyttas till intensivvårdsavdelningen. En aggressiv bakterie växer i hans blod och trots att vi och de andra läkarna gör allt vi kan så dör han ett knappt dygn efter att han själv kommit gående in på akutmottagningen.

På sätt och vis kanske det ligger en viss hybris i att göra allt för att rädda en 88-årig multisjuk man med blodförgiftning – men jag skymtar också något annat. En omtänksamhet om patienterna. En känsla av att göra skillnad. Viljan att hjälpa. En vilja som försvåras av att det bästa för patienten ibland är att avstå behandling.

Och samtidigt, vid de tillfällen som vi lyckas rädda någon av alla patienter med dåliga odds kanske en släng av hybris inte är hela världen.