Kontrasten mellan en akutmottagning full av coronasjuka patienter och hemliv med två små barn, är stor. För att klara den mentala belastningen lämnar Kuba Rose oron för arbetet på pendeltåget. Det fungerar, konstigt nog.

Förra veckan hade barnen påsklov och för oss är vardagen sig ganska lik trots allt. Fast det är klart, i vanliga fall hämtar våra föräldrar barnen två-tre gånger i veckan och förutom att det blivit krångligare logistik så saknar båda generationerna varandra väldigt mycket.

Å andra sidan har både mormor, farfar och babcia (polsk-judisk farmor) mycket energi över när de inte får umgås med barnbarnen. Vi har redan fått flera leveranser av soppa, paj, ratatouille, melanzane alla parmigiana och hemgjorda gnocchi.

När jag kommer hem från jobbet har jag så lätt att glömma mina patienter samtidigt som jag har svårt att förstå hur det går till. Det är som att den kvartslånga resan med pendeltåget rensar hjärnan. Jag sitter ofta och bara stirrar ut genom tågfönstret och när jag går av lämnar jag tankarna på tåget. Det känns hemskt men underlättar samtidigt för att inte drunkna i alla öden jag stöter på som läkare.

Hur kunde jag till exempel släppa tankarna på tidigare friska patienten i min egen ålder som blev den första jag skickade iväg till intensivvårdsavdelningen? Han hade sökt akuten med feber och andningsbesvär som så många andra nuförtiden. Men trots att sjuksköterskorna höjde syrgasen så sjönk hela tiden syremättnaden i blodet. Jag ringde medicinbakjouren och IVA-jouren som båda kom direkt. De skämtade lite om att vi alla snart ligger i respirator och jag tänkte att så länge de är lugna, så behöver jag inte stressa upp mig.

Men patienten fortsatte att bli allt sämre och jag behövde ta en blodgas för att få ett exakt värde på syrehalten i blodet. Provet ska tas i en artär med syresatt blod och är i stort sett det enda prov som inte tas av sjuksköterskorna. Jag tog på mig munskydd, visir, förkläde, handskar och gick in till patienten. Han andades snabbt, ungefär trettio andetag per minut, och han var tydligt trött och påverkad.

Med fingrarna hittade jag artären i handleden, det brukar vara ganska lätt på unga patienter. Jag stack en gång och missade – inget blod kom i sprutan. Jag började svettas. Stack igen och missade en gång till. Jag hade bara med mig två sprutor så var tvungen att gå ut för att hämta mer provtagningsutrustning. Tog av skyddsutrustningen och spritade händerna mellan varje moment.

Tog på hela skyddsutrustningen igen och försökte en tredje gång. Fortfarande kom inget blod i den jävla sprutan. Patienten var trött och låg på sidan för att lättare kunna andas. Till skillnad från de vanliga venösa proverna så gör artärprover ganska ont på patienten. Och jag tänkte att så länge han reagerar när jag sticker honom, är han i alla fall inte medvetslös. På fjärde försöket lyckades jag. Hans syremättnad var sämre än för bara några timmar sedan, trots maximal mängd syrgas. Då flyttades patienten över till intensivvårdsavdelningen där han lades i respirator.

Sen var passet slut och jag tog tåget hem till min familj. Klockan är halv elva när jag kommer fram och eftersom barnen alltid går till sängs tidigt sover de redan. Karin sitter som vanligt uppe och läser. Innan jag går och lägger mig pratar vi om artikeln hon just läst.

Morgonen efter går jag som vanligt upp vid sex för att hinna äta frukost och läsa tidningen innan barnen vaknar. Vi går till förskolan tillsammans och sen sätter jag mig på pendeltåget. Där hinner jag samla tankarna och förbereda mig på arbetet som väntar.