Det är mycket som händer på akuten, som inte har direkt med corona att göra. Som att övriga patienter verkar ha försvunnit, och att läkarna plötsligt har nyrakade kinder varje morgon.

En måndag när jag kommer till akuten finns det inga patienter att ta hand om. I alla fall inte på den sidan av akutmottagningen där jag är idag, nämligen med patienter som inte har feber, halsont, hosta eller andningsbesvär. Jag går till fikarummet och tar en kaffe. Pratar med några kollegor om att smittan tycks verka avskräckande på dem som kommer till sjukhuset trots att de kanske inte behöver. Och att akuten för en gångs skull fungerar som den ska, med lagom många patienter så att ingen behöver vänta på läkare i flera timmar.

Det kan såklart också vara så att en del patienter inte vågar komma till oss trots att de kanske borde? Var är till exempel alla de vanliga patienterna med blindtarmsinflammation? Jag läser att i New York finns det statistik på att fler än vanligt dött i hemmet sedan pandemin började.

En kollega berättar om gasmaskerna de hade i lumpen. Maskerna skulle testas genom att de värnpliktiga gick in i ett rum som fylldes med tårgas. På de stackare som inte dragit åt banden bakom huvudet tillräckligt hårt sipprade det in tårgas och de började kräkas, men maskerna måste sitta kvar ändå.

Vi har fått instruktioner om att skägg och skäggstubb försämrar effekten av både munskydd och skyddsmasker så därför har många rakat av sig skäggen och skaffat mustasch istället. Jag har ingen mustasch än, men kommer på mig själv med att ha glömt raka av skäggstubben.

Går tillbaka till akutdisken och tar rapport på en 82-årig man som ska läggas in för att hans stomi behöver justeras. Stomier är olika anordningar för att få ut urin eller avföring ur kroppen och därmed avlasta njurar eller tarmar. De krånglar ibland och då kommer patienterna till oss. Patienten har också svår KOL, en lungsjukdom som framförallt drabbar rökare.

Eftersom hans puls är förhöjd behöver han övervakas och han ligger i ett bås bredvid läkardisken. Efter någon timme börjar han hosta och alla blir nervösa. ”Varför ligger han inte på coronasidan?” ”Hur länge har han hostat?” frågar sköterskorna. Hmm. Jag tänker att med hans dåliga lungfunktion överlever han aldrig covid-19.

Strax innan hostattacken pratade jag med hans fru i telefon och berättade om vår plan för patienten. Han behöver läggas in och få en ny stomi nästa dag, därefter kan han troligtvis åka hem. Hon berättar att de varit försiktiga och hållit sig hemma i karantän på grund av smittorisken.

Patienten flyttas över till ett isolerat rum på coronasidan och får därefter inhalationer med KOL-läkemedel innan han provtas. Nästa dag läser jag journalen och ser att provet var negativt. Hostan berodde med största sannolikhet på patientens KOL och inte coronaviruset. Tyvärr visade han sig också ha bakterier i blodet och han behöver antibiotika i ett par dagar. Men sen får han sin nya stomi och kan åka hem till hustrun och den fortsatta karantänen.