Oro i samhället skapar ohälsa. När både livet och inkomsten plötsligt hotas av ett virus, är det viktigt att hålla fast om lugnet och hoppet. Kuba Rose gör så gott han kan.

En tisdag i mitten av mars kommer plötsligt en tidigare frisk man med bröstsmärta och hjärtklappning. Konstigt. Jag har knappt träffat den typen av patienter förut och nu är det två 35-åriga män med bara någon timmes mellanrum som båda verkar ha panikångest. Patienten berättar hur han satt på tunnelbanan med sin flickvän och plötsligt vid Medborgarplatsen kan han inte längre få luft. Det trycker i bröstet. Han börjar andas snabbare och hjärtat känns som att det slår hårdare än nånsin.

De går av vid nästa station och flickvännen ringer 112. När ambulansen kommer har smärtan minskat något men det känns fortfarande obehagligt i bröstet. De kommer till akuten och smärtan har försvunnit även om han fortfarande är väldigt orolig. Hans flickvän är lugnare men kan det vara en hjärtinfarkt? Vi tar blodprover och EKG. Jag undersöker patienten, men hittar inget avvikande.

Medan vi väntar på provsvar pratar jag som alltid med patienten om vad som har hänt och vad det kan bero på. Han röker inte. Dricker sällan alkohol. Bor med sin flickvän. Inga barn. Ingen ärftlighet för hjärtsjukdomar. Men han har varit stressad på jobbet. Flera av hans kollegor blev varslade tidigare i veckan på grund av corona. Han oroar sig för hur det ska bli.

Efter en timme kommer proverna som är helt normala. EKG är helt normalt. Det var nog en panikattack. Han skäms för att han tar tid från ”riktiga patienter”. Jag förklarar att det inte är något att skämmas för. Panikattacker är en hemsk upplevelse och många tror att de ska dö när attacken kommer. Det brukar beskrivas som en kroppsligt riktig reaktion som kommer vid fel tillfälle. Han får med sig information om vad han ska göra om attackerna kommer igen. Andas lugnt. Minnas att det kommer gå över. Veta om att det inte är farligt.

Vid den här tiden kommer många rädda patienter till akuten, och jag förstår dem. En till stora delar okänd sjukdom sprider sig bland människor och samhället stänger ned som om vi vore i krig. Dessutom är det offentliga samtalet ännu mer emotionellt präglat än vanligt. Till och med den annars förnuftige Peter Wolodarski sätter sitt namn på spel genom att upprört vifta bort Folkhälsomyndighetens rekommendationer i en av sina ledare[Läs Wolodarskis ledare](http://www.dn.se/ledare/peter-wolodarski-ursakta-maste-vi-vara-plagsamt-langsamma/) i Dagens Nyheter. Rekommendationer som ändå accepteras av de allra flesta läkare jag träffar på sjukhuset, både akutläkare, infektionsläkare och intensivvårdsläkare.

Jag börjar läsa på om nästa patient. Det är ytterligare en skör 84-åring med feber och hosta och jag tänker på den nyutexaminerade läkaren Karin Ströms artikel[Läs Ströms artikel](http://www.svd.se/min-favoritepidemiolog-lugnar-mig–finns-hopp) i Svenska Dagbladet. Precis som de flesta av oss försöker hon hantera oron inför pandemin och återfinna hoppet. Därför kontaktar hon sin favoritlärare från Karolinska institutet, epidemiologen och barnläkaren Jonas Ludvigsson. Han resonerar lugnt och pedagogiskt (precis som han gjorde under våra föreläsningar) om varför han tror att vi kommer klara även denna kris. Bland annat pekar han på att svenskar i hög utsträckning brukar följa rekommendationer. Vi tvättar händerna, håller avstånd och stannar hemma när vi är sjuka. Dessutom satsas väldigt mycket pengar på att öka både kunskapen om covid-19 och beredskapen för framtida pandemier. Karin Ström blir stärkt, kavlar upp ärmarna och fortsätter jobba. Precis som alla andra städare, undersköterskor, sjuksköterskor och läkare i sjukvården gör runtom i Sverige just nu.