Rapport från en läkare del 7: Omskolade doktorer blir nybörjare
Även läkare kan vara nervösa, chockade eller extra noggranna. Trots lång erfarenhet blir de noviser när vårdens struktur byggs om.
// Foto: Daan Stevens
Lyssna på artikeln
Även läkare kan vara nervösa, chockade eller extra noggranna. Trots lång erfarenhet blir de noviser när vårdens struktur byggs om.
Akutkliniken får numera hjälp av en stor mängd barnläkare och jag skolade in en av dem på akutvårdsavdelningen häromveckan. Lite udda eftersom hon är mycket mer erfaren än jag men samtidigt ovan vid att arbeta med vuxna patienter. Hon säger direkt att hon är väldigt nervös.
Strax efter att vi presenterat oss på morgonen kommer sköterskan och berättar om en dålig patient på sal 6. Förutom hjärtsvikt, njursvikt och en tidigare stroke verkar han nu ha fått ytterligare en stroke, det vill säga en propp eller blödning i hjärnan.
”Han är slö, mycket tröttare än igår. Dessutom sluddrar han när han pratar. Och han orkar inte lyfta vänster arm.”
Vi har fortfarande inte fått svar på hans covidtest och min inloggning på datorn dröjer som den kan göra ibland på morgnarna. Så jag tar på mig skyddsutrustningen och går in till patienten. Han är 84 år och kom till akuten kvällen innan med så kallat sänkt allmäntillstånd, vilket betyder att anhöriga eller boendepersonal tycker att en patient är tröttare än vanligt. Det kan bero på nästan vad som helst, allt ifrån att patienten ätit för dåligt till en livshotande infektion.
Mannen är visserligen pratbar men sluddrar när han lite förvånande säger att han mår prima och inte har ont någonstans. Jag gör några enkla tester och konstaterar att hans vänstra sida är svagare än den högra. Det var inget som noterades på akuten så sannolikt har han fått en stroke på avdelningen under morgonen.
Jag går tillbaka till barnläkaren på expeditionen. Hon ser chockad ut och jag ursäktar mig: ”Ledsen, det brukar inte vara såhär. Jag har aldrig sett någon få en stroke här på avdelningen tidigare.”
När specialisten som är ansvarig för alla patienter kommer till läkarexpeditionen tar hon över handläggningen av sal 6. Jag och barnläkaren tar tillsammans hand om våra övriga fem patienter.
Specialisten är också ny sedan någon vecka och arbetar i vanliga fall på en privatklinik i stan. Hon är väldigt noggrann och gör allt för att ta hand om patienten på bästa sätt. Vi gör en DT (en slags röntgen) av hjärnan som visar en infarkt. Hon ringer hjärtläkare, njurspecialist, medicinbakjour och IVA-läkare för att diskutera hur vi bäst ska hjälpa patienten. Efter lunch visar det sig att hjärtat inte längre orkar pumpa runt blodet och att njurarna inte längre orkar producera någon urin. Patienten är till synes opåverkad och har fortfarande inte ont någonstans, men det blir tydligt att vi inte kommer klara av att rädda honom.
Specialisten ringer patientens två barn. Trots pandemin tillåts de komma till sjukhuset för att träffa sin pappa en sista gång. De kommer till avdelningen på kvällen. Nästa morgon läser jag att han dött under natten. Hans covidprov kommer tillbaka negativt.
Eftersom nattläkaren inte sett patienten i livet måste jag identifiera kroppen. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett en död människa innan jag började på läkarlinjen. Nu har jag redan vant mig. Jag känner igen honom från dagen innan. Lite gråare i huden och helt stilla såklart. Och jag är väldigt tacksam över att hans familj fick ta farväl trots de hårda restriktionerna på sjukhuset.