Rapport från ett utsatt område – i kläm mellan onda och goda krafter

  • 30 mar 2023
  • 34 min

// Foto: Meli Petersson Ellafi

Rapport från ett utsatt område – i kläm mellan onda och goda krafter
Emil Arvidson

// Foto: Meli Petersson Ellafi

Lyssna på artikeln

Bokaktuella musikjournalisten Emil Arvidson bor i ett utsatt område. Här pågår blodiga gängkrig samtidigt som lokalpatriotismen glöder. Unga pojkar som ena stunden hjälper gamla med matkassarna säljer i nästa stund droger. Följ med till en vardag där gränsen mellan onda och goda krafter inte alltid är glasklar.

Fotbollsplanen

Hallå, hej, hallå, du, grabben, hej hej. Hallå? Kan du komma hit?

Jag går över fotbollsplanen i Bredäng, på väg hem från min arbetslokal i ett av områdets höghus. Det är lunch. Jag är trött.

Killarna som ropar på mig sitter på läktaren.

Fotbollsplanen har blivit en naturlig samlingsplats här, precis som i många av Stockholms förorter. Hit kommer områdets unga för att spela, brottas, leka och umgås. Ibland sitter en ensam mamma på läktaren och väntar på sina barn. En äldre man motionerar längs planens sidlinjer. En familj står och skjuter bollar mot ett av målen.

Men främst är det barnens plats. Vissa kommer hit med snörade fotbollsskor och några plastkoner varje dag. De nöter dribblingar och skott i timmar. Andra vill hänga i en målställning och stöka med sina kompisar.

Jag tillbringar själv timmar i sträck på planen med min egen son, som är besatt av fotboll. Ibland bryter jag upp ett bråk. Ibland spelar vi med någon av ungarna som under sommaren nästan verkar ha bosatt sig här.

Killarna som ropar på mig borde nog vara i skolan. Det verkar vara en del av spänningen. Det lilla gänget fnissar och breder ut sig över läktaren som att de äger den.

När jag kommer närmare syns deras fotbollströjor, Adidasbyxor, Louis Vuitton-kepsar – äkta eller ­kopior – och sneakers från Nike eller Adidas.

Det är svårt att bedöma hur gamla de är. Jag brukar alltid gissa fel. Kanske 11–12? Men de pratar som att de vore äldre.

En av killarna ställer sig upp. Det är honom de andra tittar på.

– Grabben. Min kompis säger att du är civvare. Är du det?

Jag skrattar.

Civilpolis? Sedan tittar jag ned på mig själv. Grön Fjäll­rävenjacka. Ryggsäck. Nikeskor som är lite lagom svåra att få tag på. Shorts. Gråsprängt hår och skägg.

Han har ju rätt. Jag ser verkligen ut som någon som försöker smälta in. Som en civvare.

Det skolkande gänget på läktaren skulle nog tycka att det vore spännande. Tänk om de var föremål för uppmärksamhet inte bara från de uniformerade ­poliser som brukar krypköra med sina bilar på cykelbanorna i området.

– Vad menar du, försöker jag. Jag är inte polis. Jag är journalist. Jag bor här. Jag skriver om musik. Vad gör ni? Vilka är ni? Varför är ni inte i skolan?

Gruppen bryter ut i flera olika berättelser samtidigt. Ledaren anklagar mig för att ljuga. Han anser att det är dags att jag ”visar brickan” och uppmanar sina kompisar att ”sluta snitcha”. Men en annan har redan hunnit berätta om sin kommande fotbollskarriär. En tredje ropar om var han bor och undrar om jag bor nära.

– Jag skriver på en bok om hiphop, säger jag.  Jag sitter borta i det där huset och jobbar. Det är därför jag går här varje dag.

Ledaren är fortfarande misstänksam.

– Vem har du intervjuat?

Och det känns som att det är nu det gäller.

Foto på Bredäng.

Jag tänker efter. Bläddrar bland luddiga minnen av stela telefonintervjuer och möten på anonyma hotellrum. En gång i London ledde mina invecklade frågor till att stjärnproducenten Pharrell Williams ­somnade. Men killarna på läktaren skulle nog ändå inte känna igen en producent. Jag hade en rolig kväll med J Dilla. Men de gillar nog inte indierap. Souldrottningen Mary J Blige är kanske för ­gammal. Rapparen Ison Glasgow som jag har skrivit en bok tillsammans med har i decennier varit det närmaste man kommer en lokal legend här i Bredäng. Alltid omringad av just sådana här ungar. Men honom vill jag ju inte utsätta för risken att kopplas ihop med en civvare.

Och de flesta svenska hiphopstjärnor jag intervjuar för min bok har fått löfte om att vara anonyma. I dag vill de sällan vara med i medier, utan kommunicerar helst direkt med fansen via sociala plattformar.

– Jay-Z, säger jag. Jag har pratat ganska länge med Jay-Z på ett hotellrum.

Ingen reagerar.

Så jag försöker berätta om jobbet i stället. En journalist träffar massor av artister. Lyssnar på musik och skriver om den. Det är världens bästa jobb.

Nu börjar blickarna flacka. Någon säger att de kanske borde gå till centrum.

– 50 Cent, försöker jag. Honom intervjuade jag innan han blev världsstjärna.

Ett par av killarna nickar. De ser ut att försöka bedöma om det jag säger kan vara sant. Eller om det bara är exakt vad en polis som jobbar under täckmantel skulle säga. Det är ändå tydligt att de skulle föredra det scenariot.

– Vad lyssnar ni på, frågar jag.

– Bara på Benji, säger en av killarna.

Här nämner han en lokal rappare som egentligen kallar sig något annat. I den här texten får han heta Benji.

– Det är bara Benji hära. Vi är från Bredäng, fattar du inte det?

– Vad är det ni gillar med honom?

– Han är härifrån. Han tar alltid hand om alla. Och han är snäll mot mig, säger en av killarna som hittills mest suttit tyst.

– Han bjuder på saker. Hjälper mig med grejer. Till och med läxorna, en gång.

Av trakten, för trakten

Rapparen Benji har gjort ett ganska litet avtryck på den svenska rapscenen. Trots att jag bor här och skriver om svensk hiphop tog det tid för mig att upptäcka Benjis musik. Ofta läser jag mer om honom i polisens förundersökningar än i tidningar eller på sociala medier.

Förra sommaren häktades han, ­åtalades för grovt vapenbrott och narkotikabrott, och dömdes till ett år och fyra månader i fängelse. I ett av höghusen precis bakom mig och gänget på fotbollsplanen hittade polisen en väska med nästan fem kilo cannabis och femton gram kokain. Den kunde de koppla till Benji.

I en av sina musikvideos riktade Benji också ett vapen mot kameran. Polisen kunde visa att det är samma vapen som användes i en dödsskjutning vid en uteservering i Sätra, en tunnelbanestation bort. Ingen har dömts för mordet, men Benji dömdes alltså för grovt vapenbrott baserat på bevisning från musikvideon.

Enligt polisen är Benji kopplad till det som kommit att kallas Bredängsnätverket, ett av Stockholms våldsammaste gäng. De är de som gör att polisen i sina underrättelserapporter definierar Bredäng som ett ”utsatt område”. Efter en lång konflikt med medlemmar i det som kallas Östberganätverket har runt tio personer dött. Konflikten är väldokumenterad i kvällspressen. En dödsskjutning skedde mitt på en bilväg, där beväpnade män hängde ut ur gasande bilar och sköt med automatvapen.

I sina videos rappar Benji på lekplatsen där mitt barn har växt upp. I tunneln nära har någon skrivit ”Av trakten, för trakten”. Texten används i Benjis videos. Jag brukar se småbarnsföräldrar peka mot texten och le när de går förbi med sina barnvagnar. Det finns en sådan lokal sammanhållning här, säger de. Av trakten, för trakten.

Foto på Emil Arvidson.

I snart tjugo år har jag bott i Bredäng. Och jag älskar verkligen den här platsen. Det är ett miljonprogram som långsamt gentrifieras av personer som mig. Jag har länge varit en av de där småbarnsföräldrarna: en som röstar med eftertanke, köper ekologisk mat och läser Dagens Nyheter. Nu för tiden sväller de lokala Bredängsgrupperna på Facebook och nya, dyra bostadsrätter byggs på vad som känns som varje tom yta i området.

Nära mitt kontor bor några av mina bästa vänner. De är precis som jag: gravt kulturintresserad medel­klass. De har – som jag – kulturarbetarnas ­svajande inkomster, men högt kulturellt kapital. I huset bredvid deras bodde en person som polisen menar är medlem i Bredängsnätverket. En dag började någon skjuta efter honom, in i den breda ingången till det stora hyreshuset. Rakt in i den hall som är samlingspunkten för alla som går ut ur och in i huset. Här springer barn med sparkcyklar och fotbollar, här går äldre med rullatorer, här baxar familjer dagligen matkassar eller gamla möbler in och ut genom de stora portarna. Mannen skadades men överlevde. Ingen annan träffades. Men de som bor i huset pratar fortfarande om det. En familj med tonårskillar valde att flytta för att barnen inte ska dras in i något.

Nätverket från Bredäng har varit inblandat i flera andra konflikter. När man bläddrar igenom förundersökningar och tidningsartiklar fulla med automatvapen och handgranater kan det nästan kännas absurt.

För mig är våldet svårt att relatera till. Som att det pågår i en annan värld. Många grannar blir chockade när jag berättar om det. Ofta säger de att de inte hade en aning.

De allra flesta brotten har självklart ingen direkt koppling till områdets lokala artister. Men det är den här sortens händelser som fyller verserna i dagens svenska gangsterrap.

Kontrollzoner

Den svenska hiphopen kommer i dag ofta från områden som ­polisen kallar ”utsatta”.

I Stockholm sorteras rapparna utifrån de tunnelbanestopp där de växt upp. Det är musik från en plats. En stad, ett kvarter eller en förort.

När man bedömer ett område som ”utsatt” syftar polisen ofta på vilket inflytande kriminella personer har. Hur de påverkar vardagen för invånarna. Att de har en ”inverkan på lokalsamhället”. Att de ­fostrar en ”tystnadskultur” och att området liknar ett ”parallellsamhälle”. Både vi journalister och polisen talar ibland om hur gängen ”kontrollerar” eller ”styr” vissa områden.

Det här talar gärna även de kriminella om. ­Beskrivningarna visar att deras självbild stämmer. Att de märks och syns.

Allt detta är självklart ganska provocerande för resten av samhället.

När ett kriminellt nätverk i Göteborg för några år sedan satte upp vägspärrar för att ”kontrollera” personer som passerade in och ut ur ett område var det en nyhetshändelse som upprörde många och pågick i ­veckor. Det ansågs vara ännu en gräns som överträtts.

Men frågar man folk som levt i den kriminella världen ett tag, så är inte det här ett helt ovanligt beteende. Det händer att man förhör, kontrollerar, hotar och skrämmer bort okända ansikten från ett område medan man har en konflikt med ett annat gäng. För att inte riskera att själva råka illa ut.

Samma sommar som vägspärrarna i Göteborg debatterades hördes rapparen Havals låt Kontrollzon överallt. Singeln fungerade som ett genombrott. I dag är den en mindre klassiker inom den svenska gangsterrappen. Texten handlar om hur Haval och hans gäng kontrollerar sina kvarter.

Man tror vi är poliser när vi utvisar personer
Vi gör narr av grisen när de kommer med pistoler

I videon viftar han och några maskerade vänner med automatvapen. De åker lite motorcykel.

Vi gjorde allting rätt, vi ville va som er
Allting vi har gett, var fattig, inte lätt, det är ni som gjort oss fel
Så vi tar över platsen vi bor, yeah, kontrollerar våra zoner
Tublinjens sista stationer, kontrollerar våra zoner

Området som Haval påstår sig kontrollera heter Skarpnäck. En sömnig tegelförort i södra Stockholm.

Är alltså den här låten, och spridningen och ­hyllningarna av den, ett tecken på att det egentligen är några tonåringar med automatvapen som ­bestämmer i Skarpnäck?

För många är det lätt att skratta åt den idén.

I Skarpnäck bestämmer väl kommunpolitiker som träffas i syrelösa lokaler och debatterar utformningen på en kommande parklek? Så tänker vi som står hyfsat tryggt någonstans i mitten av ­samhället. Vi som sätter våra barn i de bästa skolorna och kräver den bästa vården. Vi som använder ord som ­”samhällskontrakt”.

Men för många jag intervjuar om hiphop och ­kriminalitet är bilden av både kommunpolitiker och ett ”samhällskontrakt” något väldigt diffust.

Å ena sidan är det inget som berör en själv, på något plan. Å andra sidan är det ett språk som man inte litar på. Den sorts ord som kan signalera att man själv, längst ned på samhällsstegen, är på väg att bli blåst på något sätt. Misstänkliggjord, missförstådd, bortsorterad eller bara lurad.

Politikerna eller journalisterna som säger de här orden ser man sällan, för de bor ofta på andra platser. Så vad är samhället? Det är vad man ser i sin vardag.

Saker som alltid funnits där och därför är svåra att ifrågasätta. Faktorer som smyger sig in i en vardag av fotboll, lågbetalda jobb eller skolluncher. Finns det någon form av kriminalitet i närheten, så behöver man inte själv drabbas av brott för att ändå tvingas förhålla sig till den.

Säg att det finns några personer som man känt från området sedan man var liten, som man växt upp med och levt med i hela sitt liv. Nu har de plötsligt någon sorts status. Inte en ekonomisk eller politisk makt, men ändå ett inflytande. Lokala kriminella som är trevliga mot alla. Det är de som håller upp dörrar och bär gamla damers matkassar om det behövs. Det är de som bjuder yngre på mat. Eller helt enkelt bara står där på torget och hälsar.

Att de skulle styra ett område känns fortfarande absurt. Några få kriminella, mot tiotusentals ärliga människor som mest sliter för att få livet att gå ihop.

Men de finns ju i alla fall där, varje dag. Och de syns. Till skillnad från resten av samhället.

Foto på Emil Arvidson.

Många unga som växer upp i utsatta områden känner väl till sina lokala kriminella. Vissa följer gängstrider som andra följer fotbollsmatcher. I Järvaområdet i norra Stockholm berättar skolpersonal om hur barnen leker ”Shottaz” eller ”Dödspatrullen” – lokala gäng – på rasterna.

Moa Lindunger, tillförordnad chef på den förebyggande verksamheten vid socialtjänsten i Skärholmen, har berättat för Dagens Nyheter om hur hon träffar sjuåringar i Skärholmen som säger till henne att de absolut inte kan åka till Bredäng, två stationer bort, på grund av kriminella konflikter som barnen själva inte har något med att göra, men som de ändå tar hänsyn till.

Hon menar att barnen ”internaliserar ett väldigt starkt identitetsskapande utan att föräldrar eller vuxna ser det eller säger ifrån”. Att det är vardag för många som växer upp här att ha koll på vem som har status i de kriminella nätverken och att förhålla sig till deras närvaro.

Den kollen håller man på sociala nätverk som Snapchat och Tiktok. Och genom att lyssna på och avkoda musiken.

När en artist som Haval, Yasin eller Benji gör en låt om det här lyssnar ibland hela Sverige, men åtminstone alltid de unga i artistens egna kvarter.

För i videon ser ju ditt eget deppiga förortstorg plötsligt … bra ut.

Allt är bättre än i verkligheten: torget, kläderna, bilarna. Men det är ändå så att man känner igen sig. Allt är på riktigt. Men det skimrar.

I Havals video till Kontrollzon lyser solen. Alla är beväpnade. Men glada. På ett sätt är det som att Haval är den enda som verkligen står upp för just det här lilla bortglömda tunnelbanestoppet. Vem annars har gjort något sånt?

För någon som växt upp här, som långsamt tvingas förhålla sig till delvis annorlunda strukturer, kan det ändå betyda något när Haval säger att han kontrollerar delar av Skarpnäck. Då spelar det egentligen mindre roll hur han gör det.

När jag försöker förstå Stockholms gängstrider fastnar jag ibland vid hiphopvideos. Precis som polisen börjat göra i sina utredningar – som den mot Benji. Det handlar inte alltid om musiken eller texten, utan om att identifiera personer som är med i bild. Ofta någon som står i bakgrunden och lånar ut sitt rykte på gatan till just den här artisten. Eller lånar artistens stjärnglans till sitt eget liv.

Framför en video av en av Sveriges största rapstjärnor sätter jag mig ned och räknar. Två år efter att videon släppts tror jag mig kunna identifiera tre unga killar – de ser ut som barn – som inte lever längre. Alla har skjutits till döds.

Polisen som lyssnar på gangsterrap

Hur påverkar då kriminaliteten vardagen för en person som mig? Inte mycket, i jämförelse. Den kanske bidrar till att min bostads värde inte stiger fullt lika snabbt som för mina kompisar i Aspudden eller på Södermalm. Eller att jag oroar mig mer för mitt barn.

Men för mig är det självklart att det inte är ­kriminella som styr i Bredäng. Tanken känns ­barock. Bredäng är en trygg, kärleksfull, vacker plats. Jag känner massor med personer som bor och jobbar här. Det är de – vi tillsammans – som styr den här platsen på riktigt.

De två världarna finns helt nära varandra.

Polisen David Sund jobbar mest med den mörka världen. Ibland ringer jag honom för att fråga om den. Sund brukar följa snacket i olika granngrupper på Facebook och har noterat att många andra stadsdelar i Stockholm, som saknar den sorts gängkriminalitet som finns i Bredäng, ändå ganska ofta har långa diskussioner om elände och brott i sitt närområde. Medan vi i Bredängs Facebookgrupp glatt fortsätter att prata om loppisar, dragspelsklubbar och den översociala, nästan tama, räv som brukar stryka omkring här.

Varför är det så? Är vi för naiva? För lokalpatriotiska? Sund föreslår i stället att det kanske är något positivt. Kanske är det ett tecken på att brottsligheten inte är så synlig och samhällspåverkande som polisen utgått ifrån, i det här området som man ju klassar som ”utsatt”.

En varm sommardag 2022 träffar jag David Sund i ett mötesrum på Skärholmens polishus. Jag ­frågar vilken musik han har lyssnat på i bilen den här ­veckan. Han suckar.

– Det kanske man inte ska säga i min position, men det har ju faktiskt varit ganska mycket på hela den här gänggrejen.

Han tittar ned i bordet.

– Alltså inte det nya. Utan ”Crips” och ”Bloods”. Gängen från Los Angeles. Nittiotalet. Jag har lyssnat på Biggie och Tupac.

Foto på hak i Bredäng.

I ett tidigare liv var David Sund musiker, trummis. I dag är han operativ chef vid Skärholmens lokalpolis­område. Här har han jobbat i tio år med inriktning på gängkriminalitet. Sund har varit inblandad i utredningarna av kidnappningen och sedan mordet av rapparen Einár, i det gigantiska målet mot Vårbynätverket och i en stor utredning i Vårberg, där åklagaren försökte pröva centrala gängmedlemmar även för människohandel, genom att tillsammans med David och hans kollegor visa hur man systematiskt använde barn i drogförsäljningen i Vårbergs centrum.

Och det är Sund som har lett utredningen mot Bredängsrapparen Benji. Sund är en av många poliser som under de­ senaste åren börjat titta mycket mer på hiphopvideos. Inte för att koppla musiken till ­kriminalitet, är han noga med att understryka. Utan för att många av de gäng­kriminella han jobbar mot helt enkelt levererar bilder på intressanta ­personer och skarpa vapen i sina videos och poster på Instagram och Tiktok.

Sund menar att det här en naturlig utveckling för polisen, med tanke på hur samhället förändrats av sociala medier. I sin förundersökning om Benji och hans vän som senare ska bli dömda för brotten, ­skriver han om ett relativt nytt begrepp som den svenska polisen lanserat: ”krimfluencer”.

”I korta drag handlar det i de allra flesta fall om en rappare med stark lokal förankring som ­driver nätverkens propaganda genom rapvideos som ­publiceras online. I rapvideorna förekommer ofta ­vapen, narkotika, snabba bilar och andra attribut som finns med för att locka yngre personer till nätverket men till viss del även för att marknadsföra nätverkets våldskapacitet.”

Efter mordet på Einár var det många som sa att det är nog. Att hiphopscenen måste vända nu. Att gangsterrappen är över. Men när jag och David Sund träffas nio månader senare är känslan nästan tvärtom: låtarna har blivit ännu mörkare. Och samhället – från medier och politiker till fritidsgårdar och skolor – tar allt oftare avstånd från den våldsamma musiken.

Sund ser ingen vändning på den utvecklingen.

– Det lär ju inte bli folkdans i stället, säger han.

Sedan talar han ändå länge om alla delar av hiphopen som är positiva, som fungerar som en motkraft. Och riskerna som finns med att koppla en musikstil till problemen i ett specifikt område.

– Det finns också väldigt mycket kärlek och fokus på att inte framställa sitt område som skit. Sådant kommer alltid vara en motvikt till att resten av ­musiken inte helt spårar ur.

Skotten på pizzerian

Ungefär femtio meter söderut från fotbollsplanen i Bredäng ligger restaurangen Ortens Favorit. ­Tidigt förra året hördes flera rundor av höga skottsalvor härifrån.

Det kubformade träskjulet ligger precis under tunnelbanespåret, bakom centrum. Här kan man köpa hamburgare, pizza, kebab, eller slushies ur en maskin. Det finns en uteservering på byggnadens tak. Där uppe tar vinden från tågen på den röda tunnelbanelinjen tag i hår och servetter ungefär var tionde minut.

Restaurangen verkar ofta byta ägare. Men den behåller sitt namn, inspirerat av gruppen Labyrints svenska hiphopklassiker Ortens favoriter, där rapparen Aki förklarar att han ”skiter i era recensioner och priser” – att kärleken från Sveriges förorter är det enda som betyder något.

När skotten hördes vid Ortens Favorit startade en vanlig rutin. Nyfikna barn vid fotbollsplanen började röra sig mot ljudet. Äldre personer rörde sig åt andra hållet. Någon postade en orolig fråga på Facebook.

Men den här gången var det ingen fara.

Även nu handlade skotten visserligen om en gänguppgörelse. Men den här filmades.

Snabba cash, Netflix succéserie, baseras på Jens Lapidus böcker. Man har jobbat hårt med att ­nyansera porträtten av livet i gängkriminalitet, samtidigt som man gärna vill behålla böckernas tempo och mörker.

Serien har blivit föremål för en rad debatter. Vissa menar att människorna bakom den och vi som tittar fungerar som en slags kulturella vampyrer. Som suger spänning och dramatik ur verkliga personers liv och död.

Men Snabba cash-inspelningen i Bredäng leder inte till några nya debatter.

Området används ofta för allt från drama- till reklamfilm, när man söker en kuliss av betonghus. Folk har vant sig vid filmteamen. Få verkade nämnvärt upprörda över skjutningsscenen vid Ortens Favorit. När lokaltidningen Mitt i intervjuar några förbipasserande får man positiva svar. Någon menar att det är bra för området. Bra att man visar vad som händer, eftersom ”det är många unga här som inte har jobb och flera som säljer knark”. Någon annan påpekar att detta är bra för ungdomarna som har svårt att få jobb. Nu kan de i alla fall jobba som ­statister en dag i den fiktiva berättelsen om Stockholms gängkrig. I stället för att engagera sig ännu djupare i den verkliga versionen.

Pojkarna på parkeringen

När jag tittar på ­Bredängsrapparen Benjis videos känner jag igen flera av de unga pojkarna i ­bakgrunden. De står och gör gängtecken tillsammans med några beväpnade och maskerade killar i en trappuppgång.

Killarna kommer från en större grupp kompisar. De är lite äldre än killarna på fotbollsplanen, men har samma lösa, glada energi när de driver runt i området. En av dem minns jag speciellt. Jag har träffat honom ute under många år. Första gången vi sågs gick jag med min son i barnvagn. Killen och hans kompisar stod och smällde smällare på gatan utanför mitt hus.

När jag frågade vad de höll på med steg killen snabbt fram och hälsade på mig med utsträckt hand. En artig ledare, runt nio år gammal. Han lovade att hålla koll på sina grabbar i fortsättningen. Det är ingen fara, sa jag, jag ville bara se att ni inte gör illa er.

Om jag hade några problem i fortsättningen, sa ­nioåringen, så kunde jag bara komma till honom. Han sträckte fram handen igen.

– Bara säg till mig.

Sedan den dagen brukade jag träffa killen och hans kompisar i lekparkerna, på fotbollsplanerna och i centrum. Ibland kom han fram för att höra att allt var bra. Behövde jag någon hjälp? Ibland frågade jag om inte han, nioåringen, kanske behövde någon hjälp av mig? En vuxen.

– Bror, det är bra med mig. Ingen fara, svarade han.

Foto på Bredäng.

Åtta år senare träffar jag fortfarande den här killen och hans vänner, på ungefär samma platser. I dag står de på parkeringar, stängda förskolor och basketplaner. De susar förbi på elcyklar genom den lummiga och bilfria bebyggelsen, genom den funktionella stadsplanering som gör att stadsdelen Bredäng brukar få priser av olika arkitektursällskap.

En dag har jag och min son varit och handlat. Vi bär kassar från bilen på parkeringen. Killen och hans vänner är genast framme och frågar om de ska hjälpa till. De hittar ett kvitto jag har tappat på marken och rusar efter för att jag ska få det med mig.

Min son är elva år gammal. Han har just börjat ­tänka på sin omgivning och fundera på vad det innebär att bo i Bredäng. Alla i hans klass delar självklart och snabbt upp olika människor och klädstilar utifrån om de är ”orten” eller inte. Och han tycker att de här killarna på parkeringen är toppen. Han börjar berätta för mig om hur förbannad han är på alla som säger att vi härifrån är otrevliga. Det är ju precis tvärtom, utbrister min son. Alla i orten är mycket trevligare mot varandra än vad folk är inne i stan. Där är de sura och störiga. Snobbar.

I dag hänger killen som i nioårsåldern smällde smällare ute med sina vänner mest hela dagarna.

Ibland väntar de på personer som är lite mer finklädda och vars flackande blickar visar att de är någonstans där de inte känner sig hemma. De möts, skakar hand och skiljs sedan snabbt åt.

Ibland möter killen några tjejer på bänken utanför min dörr, lämnar något i handen och åker vidare.

Han fortsätter att vara den artigaste och mest glada person jag träffar utanför min lägenhet.

Det är tydligt hur väl den här killen håller sig med alla i området. Han tar sig tid med vem som helst. Hälsar och snackar, skämtar och skrattar. En självklar mittpunkt i varje samtal. En ljuspunkt i en ofta ganska grå förort.

Och de yngre verkar avguda honom.

På sista tiden har jag sett hur han har börjat hänga med några av killarna jag träffade på fotbollsplanen.


Ur Tidningen Vi #4 2023

Fler utvalda artiklar