Rasism, mobbning och tårar – 10 fantastiska tacktal

  • 10 mar 2024
  • 31 min

// Foto: Andreas Bardell/Aftonbladet/TT/Ulf Palm

Rasism, mobbning och tårar – 10 fantastiska tacktal
Anna Charlotta Gunnarson

// Foto: Andreas Bardell/Aftonbladet/TT/Ulf Palm

Lyssna på artikeln

Tacktalen vid Oscarsgalan kan ibland vara lika laddade som själva filmerna. Anna Charlotta Gunnarson påminner om tio oförglömliga svenska och utländska ögonblick.

Natten till måndag är det dags för den 96:e Oscarsgalan. Tårar av lyckofnatt och sorg kommer trilla, kanske också någon av de prisade, med alldeles för höga klackar eller många stänkare innanför västen. Sådant har hänt förr. Sedan priset började delas ut 1929 har bättre karriärer solkats av fysiska eller verbala felsteg denna prestigefyllda afton. Men vi minns också gärna de alldeles förtjusande tacktalen som fått oss att smälta och kärleksfullt dö en smula. Vi längtar alltid efter att åter beröras av hjältarna från vita duken, fast här i rollen som sig själva. Kommer segrarna utbrista i ett solidariskt ”Utan er vore jag ingenting” eller kräva allt ljus på sig? Oavsett hur väl de tänkt använda sina hårt hållna 45 sekunder kan allt spolieras av en ofrivilligt parodisk eller upprörd situation. Vi vet inget på förhand, vilket gör allt extra spännande. Filmhistorien är fylld av minnesvärda tacktal och scener från prisutdelningar.

Här listar jag svenska och utländska ögonblick vi aldrig glömmer – eller kanske borde tänka på lite oftare.

10.  Ruth Gordon, Oscarsgalan 1969

Närhelst Ruth Gordon dyker upp i en film lyser hon upp varenda ruta med sin intelligenta, vaksamma blick, oavsett övriga karaktärsdrag. För den som vant sig vid hennes breda register är det lustigt att tänka på att hon i början av karriären, under stumfilmseran, faktiskt oftast spelar söt liten dumsnut. Med tiden får Gordon alltmer avancerade roller och börjar även skriva hyllade manus. På äldre dagar spelar hon gärna komplicerade karaktärer, mördare, eller värre än så. Hon är expert på att förklä sig till tant, det vill säga se ut precis som hon gör, men låta våra egna fördomar bedra oss. 1969 har hon redan varit Oscarsnominerad fyra gånger, och vinner nu slutligen för den milt rysansvärda birollen Minnie Castevet i thrillern Rosemary’s Baby. När Ruth Gordons namn läses upp av den kuvertsprättande Tony Curtis kliver hon med högburet huvud upp på podiet i en bländande rosenrosa klänning. Det här har hon väntat på! Första repliken i 73-åringens tacktal: ”Jag kan inte nog förklara hur uppmuntrande ett sådant här pris känns”. Den hjärtliga ironin går tydligt fram, skratten ekar, applåderna dånar. Den charmerande Gordon fortsätter på pillemariskt vis att berätta om att hon var med i sin första film 1915 och inte ser sig som bakåtsträvande, men tycker att det tog en jäkla tid att vinna just detta pris. Hon avrundar med att tacka teamet och alla som röstat på henne. Till dem som inte röstat på henne ber hon om ursäkt för att hon vann, varpå skrattsalvorna tar vid igen och hon stilfullt skrider ner med sin statyett. 39 sekunders briljant komisk leverans av en grand old lady som just belönats för sin kusliga insats i en skräckis.

9. Michelle Yeoh, Oscarsgalan 2023

Redan i den kommersiella filmens barndom uppstår fenomenet vittvätt, det vill säga att de tyngsta jobben slentrianmässigt och medvetet går till de mest normativa skådespelarna. Decennierna igenom ser sig fantastiska aktörer med afrikanskt, sydamerikanskt, arabiskt eller asiatiskt påbrå akterseglade av folk som passar in i den mall som skapats av filmens blekhyade makthavare. Blackface och yellowface är en vanlig ingrediens i det gamla Hollywood, men dyker inte sällan upp även på den här sidan millennieskiftet och förstärker påhittade, negativa särdrag hos hela befolkningsgrupper. Skådespelare som Anna May Wong får aldrig utforska hela sin potential utan blir från 1930-talet, på grund av det rasistiskt utarbetade regelverket, bortmotad från de stora rollerna och får konsekvent spela den ilskna satmaran eller sexuellt törstande läckerbiten som dör på slutet. När den malaysiska stjärnan Michelle Yeoh 2023 blir den första asiatiska kvinnan någonsin att föräras en Oscar som bästa kvinnliga skådespelare är det därför en anmärkningsvärd och extra viktig händelse. Hon spelar inte andrafiolen. Att Halle Berry överlämnar priset är i sig en markering som heter duga, något du kan läsa mer om längre fram i denna lista. När Michelle Yeoh skrider upp på scenen med ett lyckligt skimmer runt hela sig vill jublet aldrig ta slut, hon skrattar och lyfter darrande sin Oscar. ”Till alla små pojkar och flickor som ser ut som jag, och tittar i kväll, lyser detta pris som en fyr, ett hopp och möjligheter, ett bevis på att man ska drömma stort och att drömmar kan slå in. Och damer – tro aldrig på någon som säger att ni passerat bäst-före-datum.” Efter att ha hämtat andan dedicerar hon utmärkelsen till alla mödrar, som hon menar är världens riktiga superhjältar, och skickar en slängkyss till sin egen 84-åriga mamma som tittar hemma i Malaysia. En vacker hälsning från en superhjälte till en annan.

8. Helena Bergström, Guldbaggegalan 1995

Nils-Petter Sundgren och Helena Bergström. // Foto: Jonas Lemberg/TT
Nils-Petter Sundgren och Helena Bergström. // Foto: Jonas Lemberg/TT

I snart 30 år har Helena Bergström skämts för att hon vann den tyngsta utmärkelsen inom svensk film under 1900-talet. Jag lider med henne, för trots att hon hyllats på det mest glittrande vis blir hon inte kvitt tanken på att ha blivit felaktigt gynnad. 1995 ska tv-tittarna telefonrösta fram den mest framstående svenska kvinnan på vita duken, lagom till Guldbaggegalan. Man kan redan här fundera över varför makten förläggs till just TV4:s publik och inte en sakkunnig jury, men till slut återstår i alla fall tre namn på listan: Greta Garbo, Ingrid Bergman och Helena Bergström. Den sistnämnda är vid tiden landets hetaste aktris, efter två enorma framgångar med Änglagård. Allmänhetens minne brukar dock vara kort. Som när lyssnarna i radions Metropol skulle rösta fram 80-talets bästa låt från Sverige. Om mitt minne inte sviker mig skedde det hela i slutet av 1989, vilket dels betydde att samtliga av decenniets låtar inte hade chans att delta och dels att den låt som för tillfället var populärast låg bra tillhands för dem som hade tröttnat på – eller glömt – gammalt skräp som Öppna landskap (Ulf Lundell), The Winner Takes It All (Abba), Oh Mama (Lili & Susie), It Must Have Been Love (Roxette), Guldgrävarsång (Eva Dahlgren) eller The Final Countdown (Europe). Under den period som omröstningen genomfördes sopade Magnus Ugglas hit Jag mår illa rent med konkurrensen. Helt otippat var det därför inte att lyssnarna just röstade fram Jag mår illa till årtiondets bästa låt. Men helt genomtänkt var det kanske inte. När TV4:s tittare så väljer sin favorit 1995 bland de tre filmstjärnorna i slutspurten kanske samma fenomen inträffar, för det är Helena Bergström som kniper förstaplatsen, framför Hollywood-giganterna som förtrollat hela världen. Det är också lägligt för TV4 att segraren lever och kan ta emot utmärkelsen i egen hög person. I en Expressenintervju 2020 beskriver Bergström att hon självklart tror att någon av de andra ska knipa förstaplatsen, men under vinnarceremonin slussas hon chockad ut i kulissen, där filmkonnässören Nils-Petter Sundgren viskar till henne att Garbo eller Bergman ju inte själva skulle kunna hämta priset.

”Nils-Petter hade uttryckt i en recension att jag var en nutida Sickan Carlsson som lättar upp det medelmåttiga. Nu basunerar han ut: ’Århundradets skådespelare är … Helena Bergström!’ En kollega jag känner väl skriker rakt ut: ’Men vad fan är det här!”

Helena Bergström möts av provocerade hånskratt och tystnad, röd om kinderna ber hon hela församlingen om ursäkt, som om det vore hennes ansvar att branschkolleger inte tänkt på konsekvenserna av alltför uppenbar populärkulturell populism. I dag har Bergström skakat av sig de värsta skamkänslorna och placerat priset på en fin plats i sin bokhylla.

7. Brie Larson/Casey Affleck, Oscarsgalan 2017

Att erhålla priset som årets bästa manliga skådespelare på Oscarsgalan brukar betyda att man tar ett gigantiskt kliv framåt i karriären. I takt med de fysiska kliv man tar på väg upp mot scenen lär det kännas som om man vandrar längs en gyllene väg som bara lyser starkare för varje steg man tar. ”Nu är jag hågkommen för evigt, jag är den nya Alec Guinness, Robert de Niro, Tom Hanks …” Frågan är om vinnarpromenaden känns lika lustfylld för Casey Affleck 2017. När hans kollega Brie Larson öppnar kuvertet höjer hon förvånat på ögonbrynen och läser upp hans namn som om hon just fått in en jobbig nyhet. Med tillkämpad glädjeyttring kramar hon sedan om den flinande Affleck, som några år tidigare stämts av kvinnor i branschen för upprepade sexuella trakasserier. Han ska även ha drivit på andra män i filmproduktioner att delta i kvinnomobbningen och flera utsatta tjejer har lämnat inspelningar utan att våga återvända. Efter en hätsk domstolsprocess ska det hela vara löst, men Brie Larson är fortfarande illa berörd. När Affleck håller sitt tacktal står hon bakom honom, tyst och orörlig, med händerna längs sidorna, kämpandes med sin värdighet. Det är som om hon i den stunden tar på sig alla de övergrepp han anklagats för. I sitt tal tackar Affleck förebilden Denzel Washington, som sitter i salongen och grimaserar sammanbitet istället för att le. Alla vet. Man kan gissa att stegen ut från scenen inte känns lika lätta som vägen dit. Casey Affleck får fortsatt stora roller, men han kommer aldrig att bli den nya Alec Guinness, Robert de Niro, Tom Hanks, för samtidigt som han har sin största stund i rampljuset slocknar flera små spotlights runt honom och riktar fokus mot något helt annat än hans yrkesprestation. Året därpå är det tänkt att Casey Affleck ska dela ut en Oscar till bästa kvinnliga skådespelare, men av någon anledning drar han sig ur detta åtagande.

6. Marall Nasiri, Guldbaggegalan 2024

Glamour och vimmelklänningar i all ära, men ibland bränner det till på riktigt även under svenska galor. Filmen Motståndaren från 2023 får obönhörligt tittarna på fall när detaljer från då och nu sakta hopfogas till en helhet. Samma sak händer när huvudrollsinnehavaren Marall Nasiri tar emot pris på Guldbaggegalan; många av oss sitter och kisar för att försöka tyda vad det är för små svarta streck som pryder hennes dekolletage och bara axlar och armar. När vi tittar närmare blir strecken till bokstäver som blir till namn som Nasiri strax ger liv genom sitt högaktuella tacktal. ”Mina första månader i livet började i ett politiskt fängelse. Och fångarna där hungerstrejkade för min skull, för jag höll på att dö. Så därför står jag här.” För att uppmärksamma de fortsatta omänskliga villkoren i sitt gamla hemland bär hon nu fysiskt upp på scenen med sig namnen på 71 politiska fångar, vilka hon dessutom tillägnar sin Guldbagge. Där och då har Marall Nasiri åter lyckats sammanfoga detaljerna till en helhet. När insikten drabbar publiken fortplantas snart hennes ilska i de kraftfulla applåderna som utbryter, hon har effektfullt visat oss hur glödande aktivism kan dölja sig i de mest magnifika urringningar.

5. Birgitta Andersson/Gösta Ekman, Guldbaggegalan 2016

Gösta Ekman talar medan Birgitta Andersson tar emot Hedersguldbaggen. // Foto: Andreas Bardell/Aftonbladet/TT

Som en diamant strålar Birgitta Andersson vid mottagandet av hedersbaggen 2016, men efteråt handlar rubrikerna om hur hon blivit ”göstad”, det vill säga hamnat i skuggan av en man som istället för att hylla henne har stulit allt syre för att framhäva sig själv. Vi tar det från början. Birgitta Andersson får inledningsvis välförtjänta långa, varma ovationer från galapubliken, många generationer har växt upp med hennes unika komik och längtar efter att höra henne festligt formulera sig kring denna kröning av karriären. Men innan hon hinner säga ett enda ord, njuta av stunden, välkomnas också den gamla skämtaren Gösta Ekman in på scenen. Applåderna dånar även för honom. Med en kram lämnar han över priset till en överrumplad Andersson, som tycks undra vad som händer, men finner sig i situationen och backar ett par steg. Ekman kramar därpå sprättigt om Filminstitutets chef, ”ja, jag passar på att pussa på dig också”, sedan ställer han sig i centrum. Han berättar hur upphetsad han är över att få dela ut priset till sin vän, och klappar henne därefter en extra gång på kinden. Sedan mumlar han fram en kaskad av meningar, som ringar in att de känt varandra i 60 år och att han verkligen skulle kunna säga mycket fint om henne: ”Vad skulle jag säga, vad skulle jag säga?” Han verkar uppriktigt inte komma på något att säga, så han påpekar på nytt att de har känt varandra i 60 år. Artiga applåder. Så följer en utdragen historia om när de båda besökte ett varuhus 1956, en skröna som Ekman mest ägnar åt att härma en gammal dam i hatt, medan hederspristagaren Andersson blott utgör en perifer statist. Det kryper i kroppen på oss framför tv:n, kändisar i bild skruvar på sig, och efter fem (!) långa minuter av butiksbesök och hattantsimitationer avrundar Ekman med ett obetalbart: ”Ja, detta är vad vi har varit med om”. Det tar en stund för åhörarna att samla ihop tankar, känslor och anletsdrag. Vi har just bevittnat hur en legendar aningslöst har förnedrat en annan legendar och det är ytterst obekvämt. När Birgitta Andersson slutligen får ordet berättar hon om en annan gång när hon skulle tacka för ett pris och allt bara blev pinsamt. Jag önskar att landets roligaste kvinna snarast vinner ytterligare en statyett, vilken som helst, så att vi alla får chans att på riktigt applådera och gapskratta åt henne – och bara henne.

4. Halle Berry, Oscarsgalan 2002

Halle Berry, 2002.

Många pristagare har i galatider obehindrat låtit tårarna flöda längs sina välpudrade kinder. En av de mest känslosamma stunderna inträffar 1976 när Louise Fletcher från Gökboet hulkande tackar sina döva föräldrar genom att teckna till dem hur mycket hon älskar dem. Nästan 30 år senare gör Halle Berry ett ännu tydligare avtryck när hon storbölande breder ut sig i ett klassiskt tal. 2002 grabbar hon nämligen inte bara tag i sin första statyett, utan blir också den första afroamerikanska kvinna som vinner en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. När Berrys namn läses upp verkar hon inte alls begripa vad som verkligen händer, hon kippar efter andan, gråter häftigt redan på väg mot scenen och kysser den eftertraktade guldfiguren förblindad av tårar. Den första stunden vid podiet ser hon inte ens glad ut, ansiktet återspeglar ren chock, rösten bryts och hon upprepar ett skrovligt ”oh my god, oh my god”. När hon efter någon minut hämtat sig hjälpligt får hon äntligen fram sin numera ofta citerade fras ”Detta ögonblick är så mycket större än jag” och namnger därefter en lång rad afroamerikanska ikoner och mer osynliga kvinnor, som i en mindre rasistisk verklighet kunde ha varit föregångare istället för Berry själv. Men – poängterar hon – nu står även denna dörr på glänt för var och en av dessa medsystrar. På åskådarplats nickar Sidney Poitier stolt, medan familjen gråter ikapp med den snyftande pionjären, och i takt med att den stora stunden sjunker in ger hon fan i reglerna och pratar på så länge hon vill. ”Det här tog 74 år”, säger hon, ”jag har en del tid att ta igen”. Vilket hon gör rätt i. Ingen afroamerikansk skådespelerska har sedan dess belönats för en huvudroll. Må det inte gå 74 år till.

3. Sacheen Littlefeather/Marlon Brando, Oscarsgalan 1973

”Här för att ta emot Marlon Brandos pris för Gudfadern är Miss Sacheen Littlefeather!” Medan speakerrösten förkunnar faktum tar en ung skådespelerska målmedvetet sikte på scenen, avböjer vänligt när Roger Moore och Liv Ullmann överräcker statyetten och håller därefter filmhistoriens dittills mest politiska tacktal. Det Sacheen Littlefeather säger delar publiken i två läger och får konsekvenser för regelverket. Iförd traditionsenlig apache-klädsel meddelar hon att herr Brando visserligen är tacksam för den generösa utmärkelsen, men inte kan ta emot den på grund av branschens cyniska behandling av den nordamerikanska urbefolkningen. Mycket allvarsamt håller Littlefeather upp ett tjockt manifest som Brando har skrivit och förklarar att tiden inte räcker till för att läsa upp alltsammans, men att hon kommer att dela ut exklusiva exemplar till pressen efter sändning. När innebörden i hennes ord sjunker in hos den församlade festklädda skaran förändras stämningen i lokalen dramatiskt och de 85 miljoner tv-tittarna häpnar. Speakerrösten har ju haft fel, den här unga tjejen är inte alls där för att ta emot priset å Brandos vägnar, utan för att höja rösten – å bådas vägnar. Den bubblande, skimrande glamouren och lyxen är i ett slag borta. Applåder varvas med burop. Littlefeather verkar illa till mods av de negativa reaktionerna, men förstärker sitt budskap med referenser till aktuella urfolksprotester och avrundar med att dystert tacka för visad hänsyn. Krigsrubrikerna avlöser varandra dagarna efter, men oavsett var folk står i debatten lyfts varje gång ursprungsbefolkningens situation och filmindustrins förtryckande skildringar hamnar på dagordningen, vare sig man vill eller inte. Marlon Brando fortsätter att skörda framgångar, men för Sacheen Littlefeather hjälper knappast den korta protesten karriären framåt, snarare tvärtom. Anklagelser om fejkat ursprung förföljer henne livet igenom, men trots detta ger Oscarsakademien år 2022 Littlefeather en offentlig ursäkt. Efter hennes död samma år hävdar dock flera aktivister samt hennes egen familj öppet att hon inte alls var ”native american” utan av spansk-mexikansk härkomst, ett påstående som faktiskt inte har kunnat avfärdas av de grävreportrar som försökt. Kanske var alltså hela hennes pampiga yttre persona ren fejk, kanske spelade hon en roll till döds, men faktum kvarstår: Sacheen Littlefeather förändrar tillsammans med Brando det politiska samtalet. Efter deras brandfackla ändrar galan reglerna och förbjuder pristagare att lämna över stunden i rampljuset till en annan aktör. Men deras aktion inspirerar också framtida kulturarbetare till att använda sina korta monologer till att lyfta problem bortom den egna sfären. För detta kan vi bara tacka.

2. Alexandra Dahlström/Lukas Moodysson/Loa Falkman, Guldbaggegalan 1999

Rebecka Liljeberg, Loa Falkman, Lukas Moodysson, Ralph Carlsson och Alexandra Dahlström.

Vid Guldbaggegalans mikrofon står Alexandra Dahlström, hyllad för debuten som Elin i Fucking Åmål. Bakom henne gläds filmens övriga stjärnor bredvid regissören Lukas Moodysson, som iförd hundöron redan har tacktalat längre än stadgarna tillåter i en stenhård gissling av hela branschen. Men tonåriga Alexandra har också något viktigt att säga och låter sig inte begränsas av formalia: ”Jag tycker att det är lite tråkigt med all sexism och utseendefixering”, börjar hon, för att omedelbart stoppas av en mycket vuxen och oförstående Loa Falkman, som leder galan. Hans operaskolade mansröst bryter in som en projektil i Dahlströms feministiska protest: ”Du, mitt lilla hjärta, Fantomen, förstår du kommer att bli arg …” Han lutar sig farbroderligt över Dahlström, som blixtsnabbt replikerar att han inte ska förminska henne. I bakgrunden knyter Moodysson näven i luften. Men Falkman ser inte detta, han fokuserar på sändningstiden och har redan börjat tänka på nästa inslag i körschemat – att väva in musiken till Fantomen på operan i sitt värdskap. Samtidigt som han gör sin inövade teatrala övergång verkar han förbryllad över att den där unga tjejen fortfarande pratar i mun på honom, medan hon irriterat klappar honom på huvudet. Han börjar tala till sin ”maestro”. Hon gör fula miner bakom hans rygg. När den pampiga musikalmusiken avbryter debaclet vet redan tittarna något som Loa Falkman ännu inte anar. Att han, precis som operafantomen, i denna stund dömts till evig bespottning. En hel generation ser honom från denna stund som ”gubben som avbröt”. Endast rollen som Ica-Stig kommer att kunna tona ner detta bittra öde.

1. Hattie McDaniel, Oscarsgalan 1940

Radiostjärna, låtskrivare, sångerska, komedienn, filmikon! Hattie McDaniel kan med lätthet mäta sig med nutida multibegåvningar som Oprah Winfrey, men under 1900-talets första hälft räknar ingen afroamerikan med att komma annat än i andra hand. I det segregerade USA erbjuds den väl meriterade McDaniel först bara dunkla biroller, men som hon tar sig an dem! Folk får upp ögonen för det spexiga, vältaliga blickfånget och trots 30-talets konservativa kulturella raster ger hon allt oftare kontur åt centralare roller. Men den hierarkiska rangordningen lämnar framför allt fältet fritt åt karaktärer som tvätterskan och hushållerskan, och kungens lilla piga har som sig bör ett strålande humör. Men hon gör det så jävla bra att ingen undgår hennes geniala gestaltningskonst, så när Borta med vinden flyger fram över jorden 1939 gör hon succé. Men hon får inte gå på den enormt uppmärksammade premiären, där drar tidens biograflagar gränsen. Inte ens tungviktare får alltså delta om de har ”fel” hudfärg. Dock går inte Hattie McDaniels insats som filmens stöttande hembiträde ”Mammy” Oscarjuryn förbi. 1940 är hon nominerad för bästa kvinnliga biroll och sitter förmodligen som på nålar inför sprättandet av kuvertet. I salongen noterar vi, bland de prominenta gästerna, hennes motspelare och konkurrent om statyetten, Olivia de Havilland, pråligt skrudad i vitt. McDaniel själv är utom synhåll, förpassad till ett separat rum i de bakre domänerna. Men så händer något omvälvande: Rollen som stereotypen ”Mammy” har golvat juryn och brädat rivalerna, och när hon nu står som vinnare lösgör hon sig från skuggsidan och stegar fram med sitt allra bredaste leende, långklänningen touchar golvet och ljusa blomster runt hals och håruppsättning kontrasterar alla mörka kostymer. ”Det här är en av mitt livs lyckligaste stunder”, inleder hon med sprucken röst och gör därefter en elegant utvikning om ödmjukhet, rasifiering och framtidstro. När tårarna börjar rinna och grumla talet mäktar hon sånär med att vittna om hur fullt hennes hjärta är, sedan viker hon undan från mikrofonen med näsduken pressad mot ansiktet. Hon vet exakt hur märkvärdig utmärkelsen är och gissningsvis tror både hon och många andra att vinsten öppnar för en ny era av jämlikhet och hopp. Samtidigt visar själva galan McDaniel bevistar att utvecklingen endast tar myrsteg, för inte ens med Oscarspriset i handen kan hon slå sig ner bredvid de Havilland och kollegerna, utan går tillbaka till det angränsande rummet och firar vidare utan ryggdunkar och uppmuntrande närbilder. Det tar 51 år innan någon afroamerikan får uppleva samma lycka, när Whoopi Goldberg gör om bravuren och tar hem priset för bästa kvinnliga biroll. Hon är i dag en av Hattie McDaniels ivrigaste supportrar och påminner ofta och gärna om pionjärskapet, smärtsamt medveten om att vi behöver hålla liv i historien och skapa dokumentation även över dem som aldrig själva hade chansen att leva fullt ut. I dag är McDaniel förevigad såväl på frimärken som Hollywood Walk of Fame, inte bara med en utan två stjärnor.


Läs mer av Anna Charlotta Gunnarson:

Anna Charlotta Gunnarson: ”När döden blir slentrian är vi illa ute”

10 ögonblick då Eurovision blivit storpolitik

Fler utvalda artiklar