Rebecca F. Kuang: ”Jag avskyr att bli placerad i ett fack”

När hon var fyra flyttade familjen från Guangzhou till Dallas. Vid tio, efter att hennes pappa läst Stolthet och fördom för henne, visste hon att hon ville bli författare. Ett drygt decennium senare tar hon bokvärlden med storm – i tre olika genrer.

Om jag var debutant, hade jag aldrig vågat skriva den här boken, säger Rebecca F. Kuang.

Å andra sidan hade hon inte ens haft möjligheten. Hennes roman Yellowface – förlaget kallar det en thriller – kunde bara ha skrivits av en författare som är väl bekant med förlagsbranschen och alla dess egenheter: illviljan, det småaktiga spelet, där även de bästa intentionerna ofta går fullständigt snett, inte sällan med tragikomisk utgång. 

I romanen, som berättar historien om en vit författare som hävdar att en död kinesisk väns bokmanus är hennes eget, satiriseras förlagsbranschens mörka sida med elegant cynism: hur författare tvivelaktigt paketeras och marknadsförs; hur bästsäljare ofta väljs ut i förväg och pumpas fulla med pengar långt innan de når bokhandlarnas hyllor; och hur marginaliserade författare och anställda ignoreras, förringas och underbetalas.

I ett inlägg på Instagram från 2023 syns den då 26-­åriga författaren hålla upp en tidig utgåva av boken, där det iögonfallande citrongula omslaget syns. ”2023 blir vi galna och avslöjar hemligheter utan att bry oss”, lyder texten till inlägget. 

Kuang slog igenom med The Poppy War-trilogin, en prisbelönt fantasy-serie som utforskar idén, som Kuang uttrycker det, ”om Mao hade varit en tonårsflicka”. Den utspelar sig i ett land som påminner om ett medeltida Kina, och berättar historien om Rin, en ambitiös flicka från ett litet bondesamhälle som börjar i landets mest prestigefyllda militärakademi. Många händelser i trilogin har inspirerats av kinesisk 1900-talshistoria: Rin strider mot ockupanter från en grannö i öster; startar ett gerilla-bondeuppror, inklusive en lång marsch genom landet; och slåss mot en mer etablerad fiende som backas upp av västmakten. 

Trilogin följdes av bästsäljaren och Booktok-hiten Babel, som följer en grupp språkstudenter vid Oxford University under den viktorianska eran, och hur de dras in i Första opiumkriget. Magi, intriger, det imperialistiska England; storslaget, glittrande och alltmer bekymmersamt för några av studenterna, som kämpar hårt för att bara få gå på bal och sippa champagne. 

Rebecca F. Kuang skrev Yellowface sommaren 2021, under lockdown, då all isolering, desperation och depression nådde sin kulmen. Till skillnad från hennes tidigare historiska fantasier är den slående aktuell och inkluderar känslighetsläsare, Twitter-påhopp och avundsjuka förklädd till (illa dold) socialt inriktad kritik.  

–Jag blir uttråkad väldigt lätt, säger Rebecca F. Kuang, där hon sitter i sitt arbetsrum med en stor samling böcker i hyllan bakom henne, bredvid vad som ser ut som en fluffig leksakskatt. 

–Jag skulle aldrig skriva i samma genre två gånger, det finns alldeles för många former av berättande som jag vill experimentera med, och inte tillräckligt många år i mitt liv. 

Yellowface skrevs strax efter att hon hade kommit ut med Babel, som hon beskriver som en ”fullspäckad, utforskande Dickensk bildungsroman”. På jakt efter ett helt annorlunda projekt fastnade hon för en rapp satir om sociala medier-eran. Den litterära världens draman verkade vara en perfekt skådeplats. 

–Förlagsbranschen är, precis som många andra grenar inom underhållningsbranschen, så full av drama. Jag tycker att författare är synnerligen ­duktiga på att blåsa upp småsaker till något ­oproportionerligt stort, säger hon.

Bokbranschen gjorde vid den här tiden upp med sin historia gällande ras, en gnista som tänts i samband med Black Lives Matter-protesterna: det diskuterades vilka historier som berättades, vem som fick mest betalt, vem som blev befordrad och inte. 

Huvudpersonen i Yellowface är June Hayward från Philadelphia, som beskriver sig själv som en trist, brunögd, brunhårig tjej. Hon är extremt avundsjuk på författaren Athena Liu, en vacker, Yaleutbildad, tvetydigt queer kvinna, vars utbildning från brittiska internatskolor har utrustat henne med en förnäm, oplacerbar utländsk accent. När bokbranschen utser en vinnare, tänker June, är Athena, med hennes rad av bästsäljare ”den utvalda”. När Athena plötsligt dör, hittar June ett bokmanus som Athena har påbörjat, om den 95 000 man starka kåren av kinesiska arbetare som stödde England under första världskriget. Manuset visar sig vara skrämmande bra. När June putsar till manuset och skickar in det som sitt eget, blir det boken som sedermera gör henne till en stjärnförfattare. 

Kritikerna diskuterar sedan Junes rätt att berätta historien, som ett eko av välkända debatter om huruvida författare får skriva om romanfigurer och händelser utanför deras egen rastillhörighet eller deras egna upplevelser. I Yellowface leder den ursprungliga frågeställningen till alltmer bisarra motreaktioner, och allt som en gång var sammanhängande och proportionerligt försvinner under ett berg av tweets. 

Rebecca F. Kuangs egen åsikt är dock mer tydlig. 

–Jag gillar verkligen inte de här bestämda ramarna, säger hon. Vem som har rätt att berätta de här historierna eller vem som är kvalificerad känns som fel frågor att ställa. Vi är historieberättare, och poängen med det är, bland annat, att kunna föreställa sig själv utanför sina upplevda erfarenheter och att kunna känna med människor som inte är som du, och att skriva sant och med medkänsla om en rad olika karaktärer. Annars skulle det enda som kunde publiceras vara memoarer och självbiografier, och det vill nog ingen. 

Jag avskyr det. Det blir en typ av gatekeeping

För Rebecca F. Kuang är det mer intressant hur författare närmar sig dessa berättelser. 

–Ger de sig i kast med troper och stereotyper som redan finns i genren? Eller upprepar de dem bara? Vad är deras eget förhållande till de människor som representeras? Och viktigast av allt, berättas något intressant? Är det bra?  

Önskan att ge en röst till författare från underrepresenterade grupper kan, enligt Kuang, vara ett tveeggat svärd. Det finns en risk att författarna placeras i ett fack och bara förväntas skriva om sina upplevelser av att tillhöra en marginaliserad grupp. 

–Jag avskyr det. Det blir en typ av gatekeeping. 

Dessutom är Athena Liu –en förmögen författare med berömda vänner, som skriver på en specialtillverkad skrivmaskin i sin glamourösa New York-lägenhet – en udda representant och talesperson för den kinesiska arbetarkåren, många av dem utfattiga lantarbetare som senare osynliggjordes i historieskrivningen om den internationella krigsinsatsen. Athena Lius romanfigur komplicerar det ytliga förhållningssättet till mångfald i branschen, påpekar Rebecca F. Kuang. 

–Det finns en välspridd uppfattning just nu att de mest överrepresenterade amerikanerna med asiatiskt ursprung tenderar att vara östasiater; ljushyade ­kinesiska amerikaner vars föräldrar är professorer som gått på Harvard, Yale, Princeton och så vidare, säger hon och nämner kurslitteratur i Asian American studies – Lisa Lowes Immigrant Acts och Kandice Chuhs Imagine Otherwise – som i stället visar på en mångfald av upplevelser. 

–Det finns inte en enskild erfarenhet av att vara amerikan med asiatiskt ursprung. Att försöka förstå dem innebär att studera alla olika migrationsvågor. Min romanfigur Athena är helt omedveten om sina klassprivilegier, säger Rebecca F. Kuang och beskriver henne som en amerikan med asiatiskt ursprung som tror att hon är representativ för alla.

Kuang inkluderar medvetet en scen där Athena uttrycker sin motvilja att vara mentor för yngre amerikanska författare med asiatiskt ursprung.

–Athena har insett att hennes värde i den litterära världen är att kunna förklara för alla andra vad en asiat är, vilket delvis förklarar varför hon känner sig så hotad av yngre författare och ogillar dem som försöker kontakta henne.

Rebecca F. Kuang tackar sina egna mentorer för att ha lärt henne hur man överlever på nätet, och sin familj för att ha uppmuntrat hennes tidiga kärlek till ­historieberättande. 

Hon föddes i staden Guangzhou i södra Kina av föräldrar som immigrerade till Dallas, Texas, när hon var fyra år gammal. Hon växte upp i ett, som hon säger, ”väldigt litterärt hem”. Hennes pappa, en glupsk läsare, brukade skriva ut kopior av romaner, häfta ihop sidorna, och läsa dem för henne.

–Vi brukade sitta ner tillsammans och läsa Stolthet och fördom. Det var så jag lärde mig engelska, säger hon. 

Vid 11 års ålder introducerades hon för Djurfarmen av George Orwell.

–Jag tyckte det var en rolig godnattsaga om ett gäng lustiga djur på en bondgård.

Därefter följde Orwells 1984.

–Jag hade ingen aning om vad den handlade om. 

Samtidigt hade hennes skola ett årligt skrivprojekt, där föräldrarna hjälpte till att skriva ut elevernas berättelser, och sätta ihop dem till manus. Kuang tyckte det var ”otroligt spännande”. Som 10-åring skrev hon en tiosidig berättelse om en soldat som slåss mot britterna under den amerikanska revolutionen. 

–Titeln var Frihet eller död. Den säger allt.

Historieberättandet började som ett sätt att ­assimilera sig, att lära sig engelska, och att förstå sitt nya hemland.  

–Jag tänkte inte på det då, men så här i efterhand kan jag se att det fanns ett behov att upptäcka det mytologiska landskap som vita amerikaner, eller vita Texasbor, levde i. 

Hon drogs, och dras fortfarande, mest till fantasy-böcker.

–När du är barn tänker du inte riktigt på uppdelningen i olika genrer. Världen i Percy Jackson-böckerna och världen i Kitty-böckerna var båda lika främmande för mig och lika roliga att leka runt i. 

Begrepp som ”skönlitteratur” och ”spekulativ fiktion” är båda konstgjorda etiketter, enligt Rebecca F. Kuang. 

–Det är verkligen inte meningsfullt att kategorisera böcker på det sättet. Som med Kazuo Ishiguro till exempel, du skulle aldrig hitta hans böcker på scifi-hyllan. Men Begravd jätte är ju tydligt fantasy. Och Never Let Me Go är dystopisk science fiction. 

Rebecca F. Kuang började skriva The Poppy War-trilogin som 19-åring, under ett års uppehåll från studierna i kinesisk historia på Georgetown ­University. Hon var i Beijing, undervisade ­studenter i debatt­eknik på dagarna, och behövde något för att fördriva tiden på kvällarna. Under det året började hon lära sig mer om sin familjehistoria. Kuangs farföräldrar överlevde det andra kinesisk-japanska kriget; och hennes pappa var en av alla studenter som demonstrerade på Himmelska fridens torg 1989 och som såg vänner dö. 

Visste du mycket om kinesisk historia innan du studerade vid universitetet?

–Nej, jag visste ingenting, säger hon, annat än att jag var lite svagt medveten om att ordförande Mao var en person, och att kulturrevolutionen hade ägt rum. Men vi hade ingen förståelse för vad det egent­ligen betydde, eller vilken djup inverkan det hade haft inte bara på vår familj, utan på i stort sett varje kinesisk-amerikansk immigrantfamilj. 

Hon fortsätter:

–En del kinesisk-amerikanska familjer försöker lämna sina spöken bakom sig, och resan till USA blir en tydlig brytpunkt. Det finns en känsla av att från och med nu är vi kinesiska amerikaner, vi är inte kineser längre, all den historian, allt det bagaget, behöver inte påverka oss längre. Och jag förstår den impulsen, vem vill inte ha en nystart? Men som ett resultat av det finns det många unga kinesisk-amerikanska läsare som inte har en aning om vad som har hänt med deras familjer, eftersom deras föräldrar inte vill prata om det med dem. Men det betyder inte att traumat försvinner. Det existerar fortfarande, det är bara outtalat. 

Hon övervägde att utforska sin familjs historia genom en självbiografi men insåg att det hade inneburit att behöva få folk att återuppleva sin smärta. Fantasy, å andra sidan, ger tanken mer utrymme att vandra fritt, och skapar ett välkänt men ändå distanserat universum med dess egna logik, hierarkier och möjligheter.  

–Jag har träffat många läsare som tyckte att det var en förlösande upplevelse att läsa The Poppy War-trilogin. Och att många sedan fortsatte med att läsa facklitteratur om kinesisk historia värmer mitt nördiga hjärta, säger hon. 

Just nu doktorerar Rebecca F. Kuang i kinesisk litteratur på Yale, hon delar sin tid mellan New Haven och Boston. Tidigare studerade hon vid Cambridge, därefter Oxford, där hennes studier avbröts på grund av pandemin. 

–Jag fick aldrig något riktigt avslut med Oxford, och jag tänker att det är därför som jag har skrivit om det oavbrutet sedan dess, säger hon angående Babel. 

Hon tvivlade på att den skulle bli populär.

–Så mycket av den boken är bara språkhistoriska föreläsningar, säger hon.

Men boken omfamnades snabbt av Tiktok, speciellt av entusiaster från dark academia, subkulturen på sociala medier som kretsar kring knästrumpor och svarta klänningar, gotisk arkitektur och att läsa Keats i skenet av ett stearinljus.  

–Universitetet är en väldigt speciell tid, då du formar din egen identitet som en självständig vuxen. Och samtidigt är du i den här väldigt artificiella, slutna miljön tillsammans med andra formlösa själar som också försöker förstå saker och ting. Det är den där speciella platsen där vänskapens magiska alkemi utspelar sig. 

Jag hoppas att alla organiserar sig fackligt

I Yellowface läser June igenom berättelserna hon skrev som tonåring och minns en tid då skrivandet var fyllt av glädje och frihet, i stället för att domineras av konkurrens, skvaller och egenreklam. 

–Vi talar inte tillräckligt om vad den nutida litterära världen gör med författares mentala hälsa, säger Rebecca F. Kuang. Vi lever i den här speciella tiden där alla är mer sammankopplade än någonsin, men samtidigt mer isolerade än någonsin. Du kan när som helst gå in på nätet och läsa vad tusentals personer tycker om dig och ditt arbete. Där finns allt; jämförelser av bedömningar på Goodreads, marknadsföringsbudgeten som ditt förlag har avsatt för dig, hur många inlägg de har lagt upp om din bok på Instagram. Att författare förutsätts gå igenom den processen och förbli oberörda är ett skrattretande krav. Det är själskrossande att få ditt jag, din identitet och något som du lagt ner flera år på, och lagt in hela din själ och hela ditt hjärta i, dissekerat och kritiserat online på sätt som du aldrig hade avsett. 

Rebecca F. Kuang förblir cynisk till förlags­branschen, och pekar på hur löftena om att stötta mångfald har misslyckats.

–I slutänden har det varit mycket snack men inget väsentligt stöd för dessa författare. Det finns heller inget verkligt engagemang för att diversifiera utgivningen eller skapa större mångfald bland de människor som arbetar i andra delar av bok­branschen.

De anställda på HarperCollins, Kuangs förlag, strejkade för högre löner och bättre arbetsvillkor medan hennes roman var under produktion – Kuang har varit med och anordnat strejkmöten med facket. När jag frågar henne om hennes förhoppningar för förlagsbranschen, och för hennes eget skrivande framöver, är hennes svar om det förstnämnda omedelbart:

–Jag hoppas att alla organiserar sig fackligt. 

Och när det gäller henne själv? Just nu skriver hon på ännu en bok, som hon kallar ”Katabasis”. Hon berättar att hon tänker på ”nonsenslitteratur”, Alice i Underlandet-liknande berättelser som utspelar sig i världar som inte är ”riktigt kloka”. 

–Jag är intresserad av de paradoxer som finns kring rationella val och beslutsfattande, hur du kan fatta en rad beslut och under varje steg på vägen tro att du är på väg mot en förbättring, för att sedan finna dig själv i en sämre situation än tidigare. Vilket för övrigt är en bra metafor för högre studier. 

Och slutligen, makt, relationer och övergrepp inom akademin. 

–Universitetsväsendet är en bisarr, sluten värld, där en enda konflikt med fel person kan förstöra resten av ditt liv. 

Frågan om vad man ska göra när man har blivit nedbruten av den världen utgör ”romanens bultande hjärta”.

Hon avslöjar inte mycket om dess handling, men medger, i motsats till vissa diskussioner på nätet, att det inte är någon feelgood. Men det är tydligt att hennes nästa verk blir ett dramatiskt avsteg från Yellowface. 

–Så länge jag är passionerat nyfiken på ett ämne, kommer åtminstone en annan person följa med mig ner i det där kaninhålet. 

Om det är svårt att svara på vad hon kommer göra härnäst, så är det meningen, säger hon. 

–Det kommer bara bli mer besynnerligt från och med nu.

Ur Vi Läser #3 2024. Intervjun är översatt av Lisen Hönig. 

Läs mer:

Marie Ndiaye skriver om människans mörker

Så hamnade ryska och ukrainska exilförfattare på Österlen