Rebecka Hemse: Tålamod kräver mod
Tålamod kräver mod, menar skådespelaren och regissören Rebecka Hemse. Mod att tåla sig, våga låta tiden ha sin gång.
Lyssna på artikeln
Tålamod kräver mod, menar skådespelaren och regissören Rebecka Hemse. Mod att tåla sig, våga låta tiden ha sin gång.
Rebecka Hemse ligger däckad när vi hörs på telefon. Det finns inget annat att göra än att vänta ut febern och hostan. Teaterrepetitionerna har fått läggas åt sidan, möten ställas in. Influensa prövar verkligen tålamodet.
”Vi testar ändå”, säger hon kraxande.
Tålamod är det ord hon valt, det första som dök upp när hon fick frågan. Dels för att ordet är, som hon säger, så fiffigt hopsnickrat. Dels för att varje människa kommer att behöva utmana detta mod. Några mer än andra – Rebecka Hemse är en av dem.
– Jag har varit ganska otålig. Eller kanske snarare, så länge jag kan minnas har jag fått brottas med att inte vara för snabb med kommentarer, att låta andra dra egna erfarenheter i stället för att gå före och visa.
Vad betyder ordet för dig?
– Att orka stå ut med oro, jobbiga processer, med människor som irriterar, barn som ibland är för långsamma … Att våga hysa tillförsikt till att allt blir bättre.
Rebecka Hemse regisserar för närvarande en nyskriven pjäs av Sara Stridsberg, Sårad ängel; nu väntar äntligen urpremiär på Dramaten.
– Snacka om tålamod! Pandemin har verkligen ställt till det. Vi hade en jättelång förberedelsetid, tio veckor med visir, munskydd, stora hänsyn som skulle tas. Sedan skulle vi spela för åtta personer i salongen … Och nu …
Hur känns det?
– Det är så klart inte något positivt med en pandemi, men jag har försökt att tänka på vad jag kan lära mig. För teatern som helhet har det nog varit nyttigt att träna sig i flexibilitet. Det vanliga maskineriet har inte kunnat tuffa på, vi har fått uppfinna nya sätt och lösningar, hitta en ny tideräkning.
Rebecka Hemse spelar också en av huvudrollerna i Lars Noréns Tiden är vårt hem som Stadsteatern sätter upp.
– Pjäsen blev fyra timmar lång. Det kräver en tålmodig publik. Å andra sidan, skulle man korta pjäsen skulle den bli ointressant. Även för publiken handlar det alltså om ett slags väntan.
En bra regissör, säger hon, ska ha tålamod.
– Man måste stå ut med att skådespelare är dåliga i början, osäkra, prövande. Som skådespelare känner du direkt om regissören inte har förtroende för din arbetsprocess, eller inte har tålamod att vänta in den.
Hon menar att tålamod kanske behövs extra mycket i hennes yrke. Det finns en långsamhet inom teatern, säger hon, som inte bara är strukturell.
– Själva arbetet går ut på att nöta, det är en upprepandets konst, för att nå ett bra resultat. Ofta arbetar vi med gammalt material, pjäser skrivna för länge sedan som ska tolkas igen och igen.
– Och konkret ska du utsätta dig för en massa märkliga saker på scenen, känslor som kanske känns farliga, utlämnande. Med lite erfarenhet lär du dig att om man bara står kvar i det svåra, kommer något gott ur det.
Och tålamodet utanför yrkeslivet, när prövas det?
– Alla som har fött barn vet att den processen har sin egen gång, man måste vänta ut. Och när man drabbas av katastrofer i livet. Jag tror att det var Niklas Rådström som sa att när man drabbas av en depression första gången vet man inte hur det ska sluta. Andra gången, kanske tredje, kan man påminna sig om att de tidigare katastroferna var smärtsamma men också att de faktiskt gick över. Tid och tålamod hänger alltså ihop.