Recension: ”Alla måste söderut” av Marie Lundström

  • 16 feb 2023
  • 5 min
Recension: ”Alla måste söderut” av Marie Lundström
Marie Peterson

Lyssna på artikeln

Nu är Marie Lundström tillbaka med en ny roman efter succén med debuten Sanningens kalas. Marie Peterson har läst Alla måste söderut och är inte helt övertygad.

Alla måste söderut
Roman
Författare: Marie Lundström
Förlag: Albert Bonniers förlag


Enligt författarmytologin är den andra romanen den svåraste att skriva. Antingen ska man komma igen efter en dålig start, eller upprepa den framgång som följde med debuten.

Påståendet dyker upp i minnet under läsningen av Alla måste söderut, som är Marie Lundströms andra roman. Den handlar om Eva som måste ta sig igenom prövningar som hör livet till. En förälder mister livet och hon ställs inför en separation som är absolut och en frånvaro som kan vara mycket smärtsam. Döden har också en prosaisk sida där arv, bohag och ting ska fördelas och tas om hand. Här finns en släktgård, men vem har egentligen ansvaret för att sköta om den? Och hur ska Eva göra med Larsa som hon mycket väl kan bli förälskad i om hon vill? Där kan det eventuellt förhålla sig tvärtom, så att hon vill bli kär men kan inte. Larsa har redan en fru och hon är svartsjuk.

För att någonting alls ska hända måste Eva resa norrut igen, till trakter hon en gång lämnat, lika mycket av personliga skäl som av politiskt dikterade villkor. Att vända åter har under de senare åren utvecklats till en egen genre, förutsatt att återvändandet beskriver resan från staden till landet. Det omvända är betydligt mer ovanligt.

Så här långt är jag med i Lundströms roman. Jag känner igen berättarrösten som tar stor plats men också har ett brett register. Känner också igen kasten mellan sorg, ilska och humor från debutromanen, men där mer ömtåliga känslolägen som vemod och melankoli ändå fick plats. De har det betydligt trängre den här gången och det är synd. Dels för nyansrikedomens skull, men mest för att det var där, paradoxalt nog, som Lundströms energiska berättarröst fungerade så bra. Jag tror att det beror på att hon behärskade sig och fick orden att vibrera.

Lite större återhållsamhet hade också intrigen mått väl av. För många saker står på spel samtidigt och allt ska finna sin lösning inom ramen för en roman. En historia kan naturligtvis vara innehållsrik. Den kan röra sig hit och dit över olika ämnen och den kan, som i Lundströms roman, byta stilnivåer fortare än man hinner säga skumbilar. Som läsare är man med på allt bara man känner att någon har koll. Denna någon bör vara författaren. Men författaren är inte ensam om romantexten. Det finns en redaktör. En förläggare. De hade kunnat vara till större hjälp här för att lugna ner en roman som inte riktigt hittat sin form.

Fler utvalda artiklar