Recension: ”Klasskillnaden är hela tiden närvarande”

Anneli Jordahl har sedan debuten skildrat klass på drabbande vis. Så även i hennes nya roman Kallet som utspelar sig vid den norsk-svenska gränsen under andra världskriget. Men tyvärr håller inte romanbygget, skriver Vi:s recensent.

Kallet
Roman
Författare: Anneli Jordahl
Förlag: Norstedts
331 sidor

Ända sedan Anneli Jordahl slog igenom med intervjuboken Klass: Är du fin nog? för drygt tjugo år sedan har just klass varit ett genomgående tema i hennes verk – men i vitt skilda former. Hon är en författare som ständigt överraskar. Hennes förra roman, Björnjägarens döttrar, inspirerades av Aleksis Kivis dito, Sju bröder från 1870, och var en ljuvligt rå och frimodig skröna om en skara vilda och oborstade systrar i den finska vildmarken. Nu samlar hon ihop tyglarna och återkommer med en mer klassiskt berättad historisk roman. Kallet utspelar sig vid den norsk-svenska gränsen vid Stora Blåsjön i Jämtland vid tiden för andra världskriget. I efterordet skriver Jordahl att boken bygger på flera års research men inte är att betrakta som en dokumentärroman: hon har tagit sig en del friheter i fiktionsbygget. Berättelsens huvudpersoner har dock verkliga förlagor: Provinsialläkaren David Hummel, som hjälpte norska flyktingar och samarbetade med motståndsrörelsen, Henry Rinnan, en av Norges mest ökända massmördare, som kollaborerade med nazisterna under kriget, samt Jordahls egen farmor som arbetade på fjällpensionatet vid Stora Blåsjön, där man gömde flyktingar, och som inspirerat till romanens Karolina. 

Jordahl låter oss följa sina tre protagonister i nära tredjeperson. Karolina, som är fembarnsmor med ett sjätte på väg, och som strävar på med sitt arbete på pensionatet, samtidigt som hon assisterar doktor Hummel i hans arbete med de gömda, utsvultna och skadade flyktingarna. Doktor Hummel, som riskerar livet genom att korsa gränsen med portföljen full av motståndsrörelsens illegala skrifter och så Henry Rinnan, som pöser av stolthet över sin nyvunna position som Gestapo-agent och torterar och dödar norska ”jössingar” på löpande band. 

Här finns definitivt scener som berör. Klasskillnaden är hela tiden närvarande i relationen mellan Hummel och Karolina, trots att de kämpar för samma goda sak. Avsnitten med Rinnan när han torterar sina landsmän, är bitvis ohyggliga att läsa. 

Ändå blir jag inte övertygad av romanbygget. Det är som om Jordahl denna gång klamrat sig alltför ängsligt fast i sitt researchmaterial. Berättelsen rör sig från 1940 till 1945 – och romanen har inga andra egentliga konfliktytor än kriget självt och ockupationen med alla dess förvecklingar. Romanen blir mer illustrativ med nogsamt återgivna fakta än levande gestaltat romanstoff. Trots att hon har bemödat sig om att gå nära sina romanfigurer framstår de som tämligen endimensionella och ospännande att läsa om, de blir mer representanter för sina olika hållningar än människor av kött och blod. Rinnan framställs till exempel som en streber och en ynkrygg helt utan samvete, vilket kanske stämmer med verkligheten, men som romanfigur blir han en kliché för ondskan.

Tyvärr, måste jag säga. Jag hade gärna blivit golvad av den här romanen för dess folkbildande syfte – och för att jag misstänker att många, särskilt yngre personer, bara har en vag aning om vår nordiska krigshistoria och vad som utspelade sig vid landets gränser.

Ur tidningen Vi nr 1 2026.

Läs mer:

Gun-Britt Sundström: ”Jane Austen är ytlig och ensidig”

Elizabeth Strout: ”Vi håller långsamt på att freaka ur”