Recension: Intelligent om tröskeln mellan ungdom och medelålder

Kräver vuxenblivande att man omvandlas till en kliché? Med en satirisk underton skildrar danska Linea Maja Ernst den intensiva övergångsperioden mellan ungdom och medelålder.

Bara till naveln
Roman
Författare: Linea Maja Ernst
Förlag: Albert Bonniers
Översättning: Felicia Stenroth

Finns det något mer förföriskt än den nordiska försommaren? Så intensiv i all sin sprittande fortplantningsenergi, så bedövande vacker att den är fullt kapabel att förvrida huvudet på vem som helst. Det är något overkligt över den, som ett skådespel. Kanske också för att man vet att den varar så väldigt kort tid, att den bär bud om ett slags förgänglighet. 

Danska Linea Maja Ernst lyckas fånga allt det här och lite till i sin debutroman Bara till naveln, en lika sensuell som satirisk parafras på Shakespeares En midsommarnattsdröm placerad i högst samtida miljö. 

Ett gäng vänner i trettioplusåldern har samlats i ett sommarhus. De hade en intensiv vänskap under de formerande universitetsåren, nu har de i varierande grad trätt in i vuxenlivet.

Det är den omhändertagande Gry, som har två barn med den dryga Tesla-körande Adam, en av de få som inte ingått i gänget från början. Det är Karen och Esben, det lyckade värdparet, som blev ihop redan under universitetstiden; Esben är nu framgångsrik författare och Karen gör universitetskarriär. Så är det den dramatiska och självupptagna Sylvia, som hela tiden ifrågasätter de andras normativitet, samtidigt som hon i hemlighet sedan många år trånar efter Esben. Sylvias flickvän Charlie är hennes raka motsats: trygg, stabil och vill inget hellre än att leva ett harmoniskt liv i tvåsamhet. Slutligen är det den androgyna väsenliknande Kvitten, som just har genomgått en transition och försöker navigera i en maskulinitet som inte överensstämmer med samtida förväntningar och värderingar. 

Det geniala med den här boken är att den hela tiden nästan omärkligt verkar på två plan. Vi vet naturligtvis att dessa vackra, genomlyckade och lagom alternativa personer är klichéer, det finns en satirisk underton i beskrivningarna av de överdådiga måltiderna, den smakfulla omgivningen och den ofta rätt pretentiösa dialogen. De är hur öppna och toleranta som helst tills något hotar dem personligen. Varenda samtidsmarkör sitter som en smäck. 

Men det stannar inte vid satir. Bara till naveln skapar en drömsk och osäkrad stämning som landar i grundläggande existentiella frågor. Kanske sådana frågor som är extra aktuella när man står precis på tröskeln mellan ungdom och medelålder. När vännerna runtomkring en börjar göra livsval som skiljer sig från ens egna. När några vaggas in i bekväm trygghet medan andra känner hur osäkerheten bara tilltar. När man tycker att ens vänner förvandlas till klichéer medan man själv är den enda som fortfarande vågar gå sin egen väg. Att queertemat är högst närvarande förstärker förstås frågeställningarna.

Jag läser den här intelligenta, sinnligt gestaltade (lyhört översatt av Felicia Stenroth) och tankeutmanande romanen med en känsla av lättnad över att den där jobbiga tiden i livet är bakom mig. Men också med ett uns av saknad. För den intensiteten, den där känslan av att alla möjligheter ligger framför en som bara en nordisk försommarnatt kan ge, den kommer inte tillbaka.

Ur Tidningen Vi #7 2025.

Läs fler recensioner:

Miriam Toews visar att självmordet är ett etiskt dilemma utan svar

”Han fångar läsarens uppmärksamhet redan med de första raderna”