Alltsedan Don Quijote är humor ett av de viktigaste stråken i seriös skönlitteratur. I Martin Engbergs senaste roman korsas komik med existentiell svärta. Vi:s litteraturkritiker Torbjörn Elensky läser Allätaren och förundras över människan.

Titel: Allätaren 
Författare: Martin Engberg
Förlag: Norstedts

Erik jobbar som snickare hemma på fädernegården på den västmanländska landsbygden. Han är en av de där männen som blivit över. Som har stannat hemma med sin krävande mamma, vilken bara drömmer om ett finare liv och minns sin ungdom i Paris. Nu har han fyllt 50, mamman har dött och Erik har inte ens skaffat en thaifru, som hans kompis Micke. Kompis förresten, alla relationer är rätt fjära, det verkar som om personerna i romanen mera accepterar varandra av nödtvång, för att de råkar vara grannar, än egentligen har något gemensamt. Erik har en halvbror, halvfransk, som dragit hemifrån och hamnat i kriminalitet. När brorsonen dyker upp på gården med hustru och barn och börjar predika veganism håller Erik först emot, men liksom utan att tänka på det, utan att vilja det, glider han in i veganism, deltar i aktioner och förbjuder sina gamla vänner och grannar att jaga på hans ägor, till allas förskräckelse.