Recension: Hon lämnar sin man och bilar genom Danmark

Den kritikerhyllade författaren Helle Helle fortsätter att vrida och vända på romanens form. Hafni berättar är en on the road-berättelse där huvudpersonen lämnar ett medelklassliv som aldrig har varit meningsfullt.

Hafni berättar
Roman
Författare: Helle Helle
Översättning: Ninni Holmqvist
Förlag: Norstedts

Känslan av lösryckthet finns med redan i första raden i  Helle Helles nya roman Hafni berättar, där de inledande orden utgör en förlängning av titeln: ”att hon ska skilja sig.”. Att starta en roman med ett fragment av en mening försätter läsaren i en stämning av att ta del av något ofullständigt, skissartat, taget ur ett större sammanhang.

Den abrupta starten på Hafni berättar är också symtomatisk för en bok som jagar sin egen form. Till ytan är det ett slags dagboksanteckningar om Hafni, en 48-årig kvinna som är på väg att lämna sitt äktenskap och befinner sig på en ensam bilresa genom Danmark. Det är förverkligandet av en gammal dröm, ett slags rödvit pilgrimsfärd ”från Frederikssund via Roskilde, Ringsted, Korsør, Nyborg, Svendborg, Faaborg, Bøjden-Fynshav och slutligen den stora sönderjylländska kakbuffén i Gråsten med tre gånger sju sorters kakor”.

Snarare än något egentligt drama (här finns ingen mystisk liftare, ingen bilkapning, trots alla snapsar inte ens någon dikeskörning) ligger nerven i språket, i Helle Helles lakoniskt humoristiska betraktelser över livet on the road. Huvudpersonens vistelser på små landsbygdshotell, sorglustiga möten med främlingar, måltider där lyx och fest blandas med tristess och torftighet – allting i denna roman viner av ensamhet:

”Hav och himmel gick inte att skilja åt i färjehamnen. Rutorna immade igen. Hon letade efter sin stålkam i  handväskan men utan framgång, så hon fick dela avokadon med hjälp av bilnyckeln. Hon satte på motorn några gånger för att få upp värmen, skickade ett sms till sig själv för att se om det fanns uppkoppling. Hon såg färjan dyka upp ur tomma intet och lät den försvinna i tomma intet.”

Av det danska mottagandet framgår att Hafni berättar ska läsas som en pendang till Helles senaste två romaner, de (2019) och BOB (2022), där Hafni är en bifigur som i den nya romanen tar form. Som enskild läsupplevelse känns den bitvis rörig och svårbegriplig när Hafnis alla sinnesintryck och pregnanta iakttagelser staplas huller om buller.

Bäst är det när mörkret sticker fram i den lekfulla danska odyssén. Hafni lämnar ett äktenskap som aldrig har fungerat, ett medelklassliv som aldrig har varit meningsfullt. Nu, när barnen är utflugna, ålderdomen närmar sig och allting är försent, vilar något sorgset och platt över hennes flyktförsök, över parkeringsplatserna, rastplatserna, campingplatserna. När Hafni berättar är som bäst närmar den sig ett slags galghumoristisk vardagspoesi där kasten och de drastiska bilderna får det att svindla till:

”Satsa inte allt på första bästa gemensamma hem, säger Hafni, absolut inte ett med dålig planlösning. Hon minns hur hon låg med vitt uppspärrade ögon hela natten innan handpenningen förföll till betalning. Ett långt nej borde ha undsluppit henne, också vid frieriet. Det ägde rum på trottoaren utanför Imperial. De såg ’Alien 3’ av misstag, allt det där slemmet. Under hela filmen satt hon med sitt ja, som snarare var ett jo.”

Ur Tidningen Vi #2 2025.

Läs mer:

Suzanne Brøgger: ”Jag var gammal redan som barn”

Olga Ravn: ”Rädslan att leva på fel sätt finns kvar”