Recension: Iida Turpeinen sätter den utrotningshotade sjökon i centrum

Att en roman med en sjöko som huvudkaraktär skulle nå internationell framgång skulle få gissa. Men De levande av finska Iida Turpeinen skrivs fram med en säregen ömhet och rafflande dramatik.

De levande
Roman
Författare: Iida Turpeinen
Översättning: Janina Orlov
Förlag: Albert Bonniers förlag
248 sidor

Mitt i det väldiga, oformliga ansiktet: en vänlig, lite bekymrad uppsyn. Ett synnerligen mänskligt uttryck, i alla fall i bemärkelsen att ansiktet är lätt för oss människor att relatera till. Jag bildgooglar sjökor. Det vill säga det fåtal som finns kvar av arten sirener idag. Det är i nuläget bara dugonger och manater, och båda är kraftigt utrotningshotade – vid en googling hamnar man genast på ett antal alarmerande naturvårdssidor. Den rödlistade sjökon, ett väldigt vattendjur, hotas av människans jakt och miljömässiga skövlingar som gör att dess levnadsområden försvinner i allt högre grad. Dess förfader, den så kallade Stellers sjöko, utrotades redan på 1700-talet. Det är om den som den finska författaren Iida Turpeinens debutroman De levande handlar.

Det är lätt att se det stora djuret med den oskyldigt vänliga uppsynen som en symbol för människans ambivalenta förhållande till naturen. Mänsklighetens egoistiska, okänsliga och vårdslösa hantering av djur och natur genom tiderna har skördat oändligt många offer i faunan. Iida Turpeinen har baserat sin roman på den bilden och hon gör det bitvis mycket fängslande. Jag hade aldrig föreställt mig att jag skulle ägna flera dagar åt att fundera intensivt över ett utdött, nio meter långt, vattenlevande däggdjur och dess öde. Att jag är långt ifrån ensam om det visar dessutom de enorma internationella framgångarna för Turpeinens roman. Den har redan översatts till en lång rad språk, och fått entusiastiska recensioner i tidningar som New York Times och Guardian. Nu finns den också i svensk översättning av den alltid lika kompetenta Janina Orlov.

De levande är en roman med verklighetsbaserad och populärvetenskaplig grund, men Iida Turpeinen använder sig i hög grad av fiktionens verktyg. Hon zoomar in på några människor under tre århundraden, vars liv på olika sätt påverkas av sjökon. Helt följdriktigt inleds den med Steller själv. Han var en tysk läkare och naturforskare som under 1740-talet följde med upptäcktsresanden Vitus Bering på en expedition till Alaska. När expeditionen havererade och skeppet förliste blev vetenskapsmännen fast på den ryska klippö som numera heter Berings ö. Hungersnöd utbröt, men man upptäckte snart att de gigantiska och fredliga sälliknande sirendjuren som levde i havet runt dem var utmärkt föda. Steller var den första europeiska vetenskapsman som nedtecknade och beskrev arten, och den har därför fått sitt namn efter honom. Därefter fanns den inte mer än i tre decennier – den utrotades snabbt av sjömän, säljägare och pälshandlare.

Den inledande delen, den om Steller och expeditionen, är den tätaste och tveklöst bästa. Med sitt dramatiska skeende är den förvisso mest tacksam att beskriva, men den är också avgörande för läsarens fortsatta engagemang. Resten av romanen innehåller flera mer eller mindre minnesvärda personporträtt, men det är ingen tvekan om att det är sjökon som är romanens verkliga huvudperson. Turpeinen skildrar djuren med en subtil ömhet som imponerar. Utan att ge dem alltför människoliknande egenskaper – de får förbli djur med sin egenart – väcker de en sorg hos läsaren som fortsätter in i de efterföljande romandelarna när sjökon bara existerar som dekonstruerat skelett. Hon driver konsekvent och målmedvetet sitt tema: människans giriga intresse för att exploatera naturen som leder till djurarternas undergång. I bokens slut räknar hon upp en lång rad djur som alla utrotats av mänsklig hand. Det är ingen tvekan om att det här är deras bok.

Vetenskapen och den komplicerade relationen mellan människa och natur har medvind i litteraturen under dessa klimatkrisens dagar, både i fiktion och sakprosa. Hos Turpeinen ser jag ett släktskap med Bea Uusmas böcker om ingenjör Andrées polarexpedition, norska Maja Lundes romankvartett om klimatförändringarna som inleds med den bästsäljande Binas historia, eller Patrik Svenssons Ålevangeliet. Men hennes grepp är eget, och det är många med mig som kommer att ha den vänliga, bekymrade sjökon på näthinnan en lång tid efter avslutad läsning. 

Läs mer:

Samanta Schweblin: ”Jag söker främlingskapet”

16 böcker vi ser fram emot i vår