Recension: Ixelles av Johannes Anyuru

  • 10 okt 2022
  • 5 min

// Foto: Anders Rundberg

Recension: Ixelles av Johannes Anyuru
Therese Eriksson

// Foto: Anders Rundberg

Lyssna på artikeln

Johannes Anyuru – författare till Augustprisbelönade boken De kommer att drunkna i sina mödrars tårar – är tillbaka med en ny roman. IIxelles imponerar författaren med skimrande poetisk prosa.

Ur Vi #10 2022


Ixelles
Roman
Författare: Johannes Anyuru
Förlag:Norstedts

Om det är något Johannes Anyuru kan bättre än många andra, är det att suggerera fram en påtaglig, närmast påträngande stämning som balanserar på gränsen mellan brutal realism och undflyende fantasi. Så även i hans nya roman, Ixelles.

I denna brokiga berättelse, lagd som en mosaik av skärvor, rör sig Anyuru sömlöst i tid och rum. Liksom i Augustprisbelönade De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (2017), där flickan som deltar i ett terrorattentat talar inifrån framtiden, finns också här en röst som talar, om inte från en annan tid, så från ett slags parallell tillvaro. För läsaren innebär den här rösten en konstant osäkerhet om hur romanens verklighet är beskaffad.

Bokens grund, själva huvudstoryn, har däremot tydliga ramar. Den utspelar sig huvudsakligen i Belgiens västra delar, i trakterna kring Antwerpen, där Ruth ensam uppfostrar sonen Em. Pojkens far, Mio, dödades som ung tonårspojke utan att ha hunnit få veta att Ruth väntade deras barn. Hon har aldrig berättat för Em vad som hände hans pappa och inte heller att de båda växte upp i det så kallade utanförskapsområde som går under namnet ”tjugosjuttio”.

Ruth har lämnat området och gjort sig en bekväm tillvaro i och med sitt arbete på en hemlig agentur, där man skapar fiktiva röster och identiteter som används för en rad olika syften, däribland ­opinionsbildning. När hon får veta att det bland ungdomarna i ”tjugosjuttio” figurerar cd-skivor där en röst kommer med hemliga budskap om en plats som kallas för ”Avdelningen för ingenting”, flyter arbetet och det förflutna ihop. Och det sägs att det är Mio som talar på de guldskimrande cd-skivorna. Ruth fick aldrig se hans döda kropp. Lever han forfarande?

Mysteriet med rösten på skivan är romanens gäckande gåta, men även om Johannes Anyuru aldrig låter läsaren släppa den med blicken tar han en slingrig väg, full av utvikningar, mot målet. Om jag kunde irritera mig på de lätt forcerade scifi-elementen i De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, är jag desto mer förtjust i den mer lågmälda dystopin i Ixelles.

Kanske är det att fåglarna, och deras skimrande fjädrar, spelar en så väsentlig roll i Ixelles som gör att jag här mer än någonsin tidigare i Anyuru ser en litterär bror till Sara Stridsberg. De delar det drömska draget, tendensen att skildra en hård och våldsam tillvaro på skimrande poetisk prosa. Deras berättelser slutar aldrig att säga relevanta saker om människan och vår tid, men det är själva stämningen som tar en i besittning.

Fler utvalda artiklar