Recension: Jag blir lite besviken när jag läser Zadie Smiths nya

  • 17 nov 2023
  • 4 min
Recension: Jag blir lite besviken när jag läser Zadie Smiths nya
Oline Stig

Lyssna på artikeln

Zadie Smiths nya roman har redan hyllats utomlands. Men Vi:s recensent Oline Stig är mindre imponerad och tycker att detaljerna tar över i berättelsen om en 1800-talssvindlare.

Bedragaren
Författare: Zadie Smith
Förlag: Albert Bonniers förlag
Översättare: Niclas Nilsson


Man kan inte säga annat än att den brittiska författaren Zadie Smith ständigt överraskar sina läsare. Efter debuten med Vita tänder för drygt två decennier sedan har hon laborerat med olika stilar, alltifrån den episka Forsterpastischen Om skönhet till den lyxigt underhållande samtidsromanen Swing time. Därtill har hon skrivit noveller och personliga essäer. Oavsett stilgrepp brukar det mest slående kriteriet för hennes böcker vara drivet och den litterära skärpan. Man försvinner i en berättelse man inte vill lämna, drabbad av akut läshunger.

Därför måste jag erkänna att jag blir lite besviken när jag läser Bedragaren, som är Smiths första renodlat historiska roman. Det är en 1800-talspastisch som baserar sig på verkliga händelser, där så väl Charles Dickens som George Eliot har en plats i handlingen, liksom den inte så namnkunnige författaren William Ainsworth. Den som berättar historien är hans skarpögda hushållerska, Eliza Touchet, och i centrum för den här myllrande skrönan står bedrägerirättegången ”The Tichhborne Trial”, där en man från folket utgav sig för att vara adelsman.

För den litterärt intresserade finns här massor av referenser och blinkningar, till exempel är romanen uppdelad i åtta volymer, precis som George Eliots Middlemarch. Korta kapitel med årtalsangivelser kastar läsaren växelvis mellan 1830- och 1870-tal. Och visst finns det guldkorn – i vissa avsnitt briljerar Smith med sin sedvanliga espri och människokännedom. Problemet är att romanen dukar under av sin detaljrikedom – och av den lätt ålderdomliga prosan, som gör att romanen – tillsammans med de många tidshoppen och de otaliga personerna – känns tungrodd. Det tar en evighet innan berättelsen väl tar fart, när den sluge bedragaren kliver in på scenen och rättegången tar sin början. Här bränner det till – liksom i skildringen av Elizas udda vänskap med bedragarens svarta tjänare, Mr Bogle. Men sammanfattningsvis känns det som om författaren har roat sig mer med sin litterära konstruktion än vad läsaren faktiskt gör.


Ur tidningen Vi:s decembernummer 2023.

Fler utvalda artiklar