Recension: Keegan väljer detaljer som Tjechov

Hyllade Claire Keegan utkommer på nytt på svenska med novellsamlingen Genom blå hagar. Vi:s recensent Marie Peterson tycker inte om att rangordna litteratur, men är villig att göra ett undantag.

Genom blå hagar
Författare: Claire Keegan
Översättning: Erik Andersson
Förlag: Wahlström & Widstrand

Jag hade av en slump just läst om en novell av Tjechov när jag fick Claire Keegans nya novellsamling i händerna. Kön, samhälle, stil; på ytan är allting olika, men trots det sekellånga avståndet delar de blicken för detaljer. Och ett handlag, eller angreppsmetod, som går ut på att strunta i upptakter. Det finns inga inledningar, vi faller in i en händelse och ofta med en känsla av slump och överraskning. Se här en rysk kvinna som råkar promenera förbi med en hund.

Och här en dörr som öppnas och vi tittar på en man som sover med kläderna på och drömmer om sin hustru som stuckit. Vi sitter i baksätet när en kvinna mitt i natten kör till ett hus hon fått låna och hon är klarvaken och väldigt glad. Efter en stund är jag också det. Allting har redan börjat och som läsare svarar vi med skarp uppmärksamhet.

Keegans historier utspelas ofta på den irländska landsbygden. Där är hon uppvuxen och den egna erfarenheten kan ytterst sällan ersättas med googlade kunskaper. Inte heller finns det mycket som mäter sig med förmågan att välja den specifika detaljen. Något jag hett önskar att fler författare lärde sig nu när så mycket av den samtida, svenska prosan sväller av helt opåkallad detaljrikedom, som om allt ska med. Men det ska det inte. Detaljer ska sovras. Då får de en konstnärlig funktion vid sidan av den rent informativa.

Keegan behärskar konsten att välja och därför är hennes noveller korta och koncentrerade. Hon behöver inte säga mer och framför allt inte förklara. Den talande detaljen, som att mannen här ovanför sover med stövlarna på, fungerar som en lins där ljuset samlas och bryts. Keegan får läsaren då att se mer än vad som står skrivet. Hennes medkänsla med de fattiga, ledsna, utnyttjade. Där återställer hon det mänskliga värdet.

Jag tycker inte om listor och rangordningar, men om jag ändå skulle bli tvingad skulle jag säga: Claire Keegan är bäst. Och inte glömma att nämna Erik Anderssons översättning, som också är bäst.

Den här texten publicerades i Vi:s oktobernummer 2023.