Recension: ”Knutar” av Gunnhild Øyehaug

Gunnhild Øyehaug skildrar vanlig norsk vardag med en känslig och lätt prosa. I på ytan enkla noveller står det enskilda ögonblicket av liv alltid i centrum, och bakom orden finns så mycket mer.

Knutar
Noveller
Författare: Gunnhild Øyehaug
Översättare: Marie Lundquist
Förlag: Nirstedt/litteratur

”Ibland är det så, när man läser, att enstaka meningar träffar en motståndslöst. Det är som om de säger allt man någonsin har försökt säga, eller försökt få till, eller allt man rätt och slätt är.” Så heter det i en av novellerna i Gunnhild Øyehaugs novellsamling ”Knutar” – och det står klart att det är just sådana meningar författaren själv hela tiden är på jakt efter att skriva.

På ytan är många av novellerna enkla. De utspelar sig i en vanlig norsk vardag, bland enkla människor med drömmar om kärlek, lycka och om att äntligen få höra till.

De gör sitt bästa, och om de inte får vad de önskar beror det inte på att de kräver någonting orimligt av tillvaron, utan på att den här världen när allt kommer omkring inte alltid är en rimlig plats.

Den orimligheten sätter Øyehaug gång på gång fingret vid och skriver fram. Hon gör det med en prosa som är både känslig och lätt, ibland på gränsen till överkänslig, och söker sig till de platser där vardagen och det absurda träffas, ofta utan att känna igen varann.

Så förvandlas ett kort och oavsiktligt möte på IKEA till skildringen av vad det egentligen innebär att känna sig hemma i ett äktenskap, eller en sparsmakad beskrivning av ett samlag till biografin över en hel relation.

Det är eländigt och komiskt.

Att det lyckas beror delvis på att Øyehaug arbetar flitigt och påhittigt med perspektivskiften och litterära referenser. Men ännu mer imponerande är egentligen att det efter många noveller dröjer kvar en känsla av att det bakom orden finns så mycket mer, som kunde ha blivit sagt.

Det händer också att trådar ur de olika novellerna vävs samman – sådant kan vara ett högt spel för en författare, som får slutprodukten att kännas konstruerad eller uttänkt på förhand.

Så blir inte fallet i ”Knutar”. Här sker allting osökt, naturligt och associativt, som om det inte hade kunnat vara på något annat sätt. Det som står i centrum är nämligen aldrig helheten, utan alltid ett enskilt ögonblick av liv i all dess osäkerhet, mångtydighet och vikt.

Det är eländigt och det är komiskt – och det uttrycks inte sällan med just sådana meningar som kanske varje författare strävar efter att skriva, men som man annars kan längta efter i en hel bok utan att stöta på.