Recension: Mer saga än verklighet i ”Synd”

Miljöerna i Andrew McMillans roman Synd är bekanta. Platsen är ett gruvsamhälle i norra England, tiden är Margaret Thatchers 1970-tal. Romanen är hajpad på förhand, men att berättelsen är så uttänkt blir ett problem, skriver Vi:s recensent.

  • 7 min
  • 22 apr 2024

// Foto: Press

Recension: Mer saga än verklighet i ”Synd”
Måns Wadensjö

Lyssna på artikeln

Miljöerna i Andrew McMillans roman Synd är bekanta. Platsen är ett gruvsamhälle i norra England, tiden är Margaret Thatchers 1970-tal. Romanen är hajpad på förhand, men att berättelsen är så uttänkt blir ett problem, skriver Vi:s recensent.

Synd
Roman
Författare: Andrew McMillan
Översättning: Eva Åsefeldt


I den nordengelska staden Barnsley gör en ung man ett första försök att upptäcka sin egen sexualitet med hjälp av en porrtidning, men hinner inte särskilt långt innan hans bror kommer på honom, slår honom i huvudet och kallar honom för pervo.

Det är 70-tal, i bakgrunden visar tv:n bilder från en läktarolycka. Den kolgruva som håller staden vid liv är ännu inte nedlagd, och på morgnarna promenerar arbetarna med sina matlådor till jobbet, hälsar på grannarna och tar med galghumoristiska skämt hissen ned i underjorden.

Så börjar den engelske poeten Andrew McMillans förhandshypade debutroman Synd, och om allt detta redan låter bekant, så är det för att det är det. 

Man behöver inte tänka efter länge för att räkna upp en handfull filmer, låtar och böcker som skildrar Thatcher-eran, strejkerna och – för all del – de stränga könsnormerna i den tidens England.

De engelska kolfältens undergång är kort sagt både väldokumenterad och välskildrad redan. Det är ett sår som ännu inte har läkt, och ibland får jag känslan av att engelska filmare och författare bearbetar – eller varför inte gräver i – det nästan lika målmedvetet som gruvbolagen vände upp och ned på jorden på jakt efter fossila drivmedel. 

Just Synd utspelar sig till större delen i vår egen tid, och låter bara 70-talet tjäna som en fond till berättelsen om vad nedläggningen gjort med Barnsley och med de människor som lever där i dag. 

Romanen följer fyra män som på olika sätt kämpar med både stadens och sin egen identitet – och vars berättelser gradvis knyts samman i en allt tätare väv. 

Här finns den homosexuelle säkerhetsvakten som sitter och tittar på en av sina egna dejter genom varuhuset Alhambras övervakningskameror, och den unga callcenterarbetaren som själv aldrig jobbat i gruvan men som drömmer om att göra en dragshow som Margaret Thatcher.

Här finns också den äldre generationen, vars aktiva liv på sätt och vis tycks ha slutat med gruvans nedläggning, och som på olika sätt försöker närma sig och förstå den nya värld de yngre lever i.

Här finns också de akademiker som kommer dit utifrån för att göra fältobservationer av stadens förfall, och som trots all sin skärpa, öppenhet och intelligens hela tiden tycks missa just det som faktiskt betyder någonting.

Männen möts och skiljs åt, och på det hela taget är Synd både en vacker skildring av en plats och en roman fylld av starka scener; av sådana ögonblick som ibland får en att tänka: ”Åh, den här situationen är nästan en samtidsskildring i sig själv.” 

Det är skickligt framskrivet och samvetsgrant realistiskt på en och samma gång – men ofta tar just skickligheten och det väl uttänkta överhanden, och tar liksom udden av det som faktiskt skildras.

Tillsammans med att den miljö som skildras är så välbekant att läsaren väldigt sällan blir överraskad eller behöver undra vad som kommer att ske härnäst, gör de att romanen får en något ihålig klang.

Alla spelpjäser står på rätt plats, flyttas i rätt ögonblick och spelar sina roller i ett drama som känns regisserat från början till slut – och varje karaktär bär på ett så starkt budskap om platsen och tiden de lever i att man ibland glömmer bort att de faktiskt ska föreställa människor också.

I stället blir de en sorts vandrande idéer som gestaltar allt det kloka författaren har tänkt ut. Det är på sätt och vis riskabelt att vilja säga så mycket om en tid och en plats; den författare som arbetar så hårt för att säga något om samhället som McMillan gör, säger i slutänden ofta mer om sig själv och de raster han själv betraktar det genom.

Det gäller dubbelt upp när både miljön och narrativet är så bekanta som de är i Synd, och därför stryker denna Barnsleyskildring – trots alla sina kvaliteter – till slut sin läsare medhårs så ofta att den mer liknar en saga än verkligheten.  

Det gör att den inte blir en verkligt närande måltid, utan snarare känns som snabba kalorier och comfort food för läsare som redan tänker, tycker och känner på precis samma sätt som dess författare gör. 


Ur tidningen Vi nummer 4 2024.

Läs fler litteraturrecensioner:

Lasse Bergs nyfikenhet är drivkraften

”David Norlin kan verkligen skriva om kärlek”

Fler utvalda artiklar