Recension: Ny bok om Sverige, Sven Hedin och Hitler

Måndagen den 30 april 1945 stod Nazityskland inför undergången och Adolf Hitler förde pistolen mot huvudet. Två dagar efter självmordet publicerade Dagens Nyheter ett idolporträtt av ”Den store Ledaren”.

Det är möjligen den märkligaste artikel som någonsin publicerats i en anständig svensk tidning. DN valde att anlita en nazist, den världsberömde svenske upptäcktsresanden Sven Hedin (1865–1952), som författare av nekrologen. Hans hyllning av Adolf Hitler, det stridande tyska folket och Nazityskland avslutades med orden:

”Nu är han död. Men hans verk skall leva. Han gjorde Tyskland till en världsmakt. Nu står detta Tyskland vid randen av en avgrund, därför att dess vedersakare icke kunde fördra dess växande styrka och makt. Men ett folk på 80 miljoner, som i sex år hållit stånd mot hela världen – med undantag av Japan – och som kämpat en mot 25, kan aldrig utplånas. Den store Ledarens minne skall leva i det tyska folket under årtusenden.”

Publiceringen möttes av raseri och Sven Hedin befäste sin status som en av Sveriges mest hatade män. Han ansträngde sig verkligen för att hamna i denna position.

Några dagar tidigare hade Expressen publicerat ett helt uppslag med fruktansvärda bilder från koncentrationslägren Buchenwald och Mittelbau-Dora, vilket tidningen följde upp med ännu värre bilder från Bergen-Belsen. Tidningen visade illustrationerna för Sven Hedin under rubriken ”Hur reagerar ni för denna bild?”. Men Hedin vägrade att ens titta utan fällde lakoniskt kommentaren:

– Man bör vara mycket skeptisk mot sådana bilder.

Det har passerat under Sveriges litterära radar, men äventyraren Sven Hedin är ämne för en ständig ström av böcker – och nu utkommer ännu ett verk; antologin Sven Hedin och hans tid med bidrag av skribenter som Svante Nordin, Axel Odelberg, Staffan Thorsell och Nils Uddenberg. Odelberg har tidigare skrivit den utmärkta boken Vi som beundrade varandra så mycket om Hedins vänskap med Adolf Hitler. Odelberg påpekar att när andra världskriget vände efter den sovjetiska segern i Stalingrad januari 1943 så föredrog majoriteten av tidigare protyska svenskar (som exempelvis Dagens Nyheters chefredaktör Sten Dehlgren – möjligen en ledtråd till det mystiska valet av Hedin som skribent våren 1945) att vända kappan efter vinden.

Så icke Sven Hedin.

Han fortsatte sin bromance med Adolf Hitler till det bittra slutet. Hitlers propagandaminister Goebbels skrev beundrande att ”Sven Hedin är en tapper kämpe för vår sak. Det måste resas ett monument över honom i Tyskland efter hans död”.

Faktum är att Hedins nazism verkar ha intensifierats ju sämre det gick för Tyskland. Även angående Förintelsen. Från att tidigare ha beklagat den nazistiska judepolitiken påstod han sensommaren 1943 – då utrotningen av Europas judar var välkänd – att kriget i själva verket var ”judarnas krig för världsherraväldet”. Vilket även var vännen Adolf Hitlers syn på saken.

Antologin Sven Hedin och hans tid försöker hantera Hedins extremism genom att fokusera på annat än ”en av många ifrågasatt vänskapsrelation som kommit att överskugga Sven Hedins eftermäle”. Så kan man också formulera saken.

Bokens tyngdpunkt ligger istället på Hedin som upptäckare. Förordet är skrivet av läkaren och Hedin-kännaren Nils Uddenberg (som 2023 utkom med Hedin-biografin Drömmaren). Uddenberg presenterar Sven Hedin som ”en av världens mest berömda svenskar”; global megakändis via halsbrytande resor och fantasiväckande upptäckter i Centralasien. När Hedin 1909 återvände från sin tredje expedition togs han emot med pompa och ståt. ”Han hade lyckats att bli den nationalhjälte som han ända sedan tonåren hade strävat efter att bli”, skriver Uddenberg.

Hitler dolde inte sin beundran för svensken

Efter denna triumf engagerade sig Hedin politiskt i försvarsstriden mot liberaler och arbetarrörelsen, i deras kamp för allmän och lika rösträtt. Han skrev kung Gustaf V:s ökända borggårdstal 1914. Via Hedin hävdade majestätet den antidemokratiska personliga konungamakten genom att tala om Sveriges krigsmakt som ”min armé” och ”min flotta”. Hedins ord orsakade regeringskris och Sveriges liberala regering tvingades avgå.

Kort därpå utbröt första världskriget och Hedins aktivism blev ”till en häftig propaganda för Tysklands sak i kriget, manifesterad i reportage från krigets fronter”, skriver idéhistorikern Svante Nordin. Det dröjde till Tysklands kollaps 1918 innan Sveriges konservativa höger – med revolutionshot hängande över sig – tvingades att motvilligt ge efter för demokratin, trots stödet från Sven Hedin. Därefter gled den före detta nationalhjälten sakta in i rollen som föredetting och småningom avskydd hitlerist.

Nordin söker framställa Hedins insats i försvarsstriden 1914 som en framsynt och befogad varning för ett aggressivt och expansionistiskt Ryssland. ”Hans idé att Sverige skulle behöva stöd av Tyskland mot hotet från Ryssland ligger i linje med vad som numera blivit allmänt accepterad svensk politik”, skriver Nordin.

Idén att Sven Hedin – via övernaturlig klärvoajans – år 1914 förutsåg Putins invasion av Ukraina år 2022 får dock tillskrivas Nordins fantasi (lika dumt vore påståendet att svenska tsaristiska ryssvänner 1914 förutsåg att Sverige 1941–1945 behövde stöd av Sovjetunionen mot hotet från Tyskland). Hedin agerade 1914 i sin samtid som aktivist inom den svenska högern, varken mer eller mindre.

Antologins kapitel om Sven Hedin och andra världskriget – kallat ”Diplomatin och nazismen i Sverige” – fokuserar på Hedins världsunika vänskap med Hitler. De bägge männen möttes första gången i Berlin 1935 och Hitler dolde inte sin beundran för svensken. ”Han tog emot mig som om vi vore gamla bekanta”, skrev Hedin i dagboken, citerar kapitelförfattaren och journalisten Staffan Thorsell och tillägger att ”det var kärlek vid första ögonkastet”. Vänskapen Hitler-Hedin kunde därefter utnyttjas som informationskälla av svenska UD, samtidigt som diplomater föraktade Sven Hedin. Hedin var ”en oförbätterlig narr” skrev exempelvis UD-tjänstemannen Sven Grafström. Den gamle upptäcktsresanden försökte inte dölja sin bruna politiska hemvist utan deltog ivrigt i nazistiska Svensk-tyska föreningens sammankomster. Var han därmed en potentiell landsförrädare om Tyskland skulle anfalla Sverige? ”Säkerhetstjänsten höll ögonen på Hedin och hans telefon var avlyssnad”, skriver Thorsell.

Men antologin innehåller mer än upptäcktsresor och nazism. Nils Uddenberg skriver om Sven Hedins imponerande författarskap (han valdes 1913 in i Svenska akademien), Håkan Wahlqvist berättar om Hedin som fotograf och tecknare, medan Axel Odelberg har författat kapitlet ”Sven Hedins landskap då och nu”.

Mycket är spännande läsning.

Samtidigt märks det att det är män som skriver – mestadels beundrande – om en maskulin man. En riktig karl! Eller ”En svensk hjältesaga”, som Svante Nordins kapitel lyder. Nordin sammanfattar antologins patos:

”När Hedin avled i Stockholm 1952 och begravdes på Adolf Fredriks kyrkogård blev han ihågkommen som en av de sista från en gången storhetstid, men också som en ifrågasatt politisk figur. Det käcka gosselynnet, naiviteten, den klara blicken för det omedelbart synliga får oss i efterhand att tycka om och på något vis överse med Sven Hedin.”

Sverige är ett land som älskar att lyfta fram ”vår mörka historia” och eftergifterna som gjordes gentemot Nazityskland under andra världskriget. Det nationella fördömandet av Sveriges agerande 1939–1945 gör dock oftast det märkliga undantaget att frikänna de flesta svenskar som under krigsåren engagerade sig för Adolf Hitler, nazismen och Nazityskland; exempelvis sångerskan Zarah Leander, blivande möbelföretagaren Ingvar Kamprad och – i detta fall – Sven Hedin. Dessa svenskar ursäktas vanligen med att ha varit politiskt naiva. Jag ifrågasätter om detta är sant eller ens rimligt.

Sven Hedin var intelligent – och vid sina sinnens fulla bruk.

Varför vill antologin att vi skall ”i efterhand att tycka om” honom? Varför bör jag ”på något vis överse” med Hedin?

Man måste inte alls skilja mellan äventyraren Sven Hedins ”käcka gosselynne” respektive nazisten Sven Hedin. Hedin kan ha varit hur käck som helst. Det minskar inte hans medlöperi, ansvar och skuld angående Nazitysklands brott mot mänskligheten. Vilket Sverige begrep – med undantag av Dagens Nyheters chefredaktör – redan på 1940-talet.

Läs mer:

Kalle Lind om revykungen och nazismen

Älskad och avskydd – 100 år med fascismen