Recension: ”Skivbacken fick Guns N’ Roses gitarrist att snacka”

Rockstjärnor brukar vara måttligt roade av journalisters frågor. Men vad händer om man tar med sig en back LP-skivor till intervjun? Johan Norberg läser en ful, men fantastisk, bok om rock.

Skivbacken
Förlag: Karneval förlag
Med bland andra: Alice Cooper, Sweet, Status Quo, Suzi Quatro, John Holm och Eldkvarn.

En fantastisk bok. Rakt igenom hopplöst ful i design och utformning, och helt utan ambition till fördjupning men samtidigt: Den sannaste boken om rock ’n’ roll jag någonsin läst.

Boken heter Skivbacken och här intervjuas bandmedlemmar från bland annat Thin Lizzy, Europe, ZZ Top, Uriah Heep, Status Quo, Deep Purple, Motörhead, Hep Stars, Tages, Iron Maiden, Nationalteatern och Hellacopters.

Det började när journalisten Jörgen Holmstedt skulle göra en intervju med Guns N’ Roses gitarrist ”Slash”, och tog med sig en back fylld med gamla, för artisten speciellt utvalda, LP-skivor som Jörgen tänkte skulle bryta isen och få igång samtalet. Han hade rätt. ”Det ser ut att vara en massa bra plattor”, sa Slash och sedan kunde han inte sluta bläddra, och prata. Intervjutiden förlängdes tills han hade kommenterat varje album och avslutade med att säga: ”Dagens bästa intervju”.

Jörgen förstod att han hade hittat den trojanska häst som skulle få igång rockstjärnor när de får prata om sådant de gillar att prata om mest av allt: musik och gamla plattor. När samtalen väl hade kommit igång följde allt annat med på köpet; turnéminnen, fräckt skarvande och rena lögner. När exempelvis tre av originalmedlemmarna i Uriah Heep kommer igång och sågar Ozzy Osbourne är det skitsnack av klassiskt bittert och missunnsamt snitt mellan gamla bandmedlemmar: ”Han har gjort sig en karriär på att vara undermålig.” Och: ”Ingen talang alls”. Gamla oförrätter från 70-talet hänger i, och hur mycket sanning det ligger i historierna vet jag inte, men det spelar inte så stor roll. Boken fångar hur det låter när den generationens rockmusiker går igång. Det är i stort sett bara män, av förklarliga skäl givet hur musikbranschen såg ut på 60-70-talen och de flesta i boken har sina bästa år bakom sig (och även de bästa pengarna.)

Det är trivsamt och med en försonande inställning till årens gång, det tunna håret och bukfetman, något som inte photoshoppats för att framställa någon i bättre dager. Om fotografen Stefan Boman kommit från ett prestigemagasin av typen Rolling Stone hade det här materialet aldrig godkänts av skivbolag för publicering. Här saknas de tillrättalagda pressbildernas poserande och retusch – de flesta ser ut som glada gamla tanter som det ju blir med rockmusiker 65 + med sina permanenter och pagefrisyrer.

Här saknas också försök till att komplicera rockmusiken och inget devot beundrande eller klyftiga analyser. Jörgen Holmstedt har bara ställt fram en back LP-skivor och låtit musikerna prata. Resultatet pendlar mellan charmigt underhållande till lite sorgligt men sammantaget rakt igenom helt och hållet äkta.

Läs mer av Johan Norberg:

Johan Norberg: Därför lämnar jag Spotify

Johan Norberg: Musiker bojkottar – utan effekt