Recension: ”Stjärna 111” av Lutz Seiler

  • 21 nov 2022
  • 5 min

// Foto: Jürgen Bauer

Recension: ”Stjärna 111” av Lutz Seiler
Oline Stig

// Foto: Jürgen Bauer

Lyssna på artikeln

Den tyska, till viss del svenskboende, författaren Lutz Seiler är tillbaka med en roman döpt efter en radioapparat. Livet efter Berlinmurens fall skildras pregnant, men kanske lite väl detaljrikt.

Stjärna 111
Roman
Författare:Lutz Seiler
Översättare: Aimée Delblanc
Förlag: Norstedts

Stjärna 111 inleds två dagar efter murens fall 1989. Vi befinner oss i den östtyska småstaden Gera, där Inge och Walter Bischoff just bestämt sig för att ge sig av till väst. Kvar i hemmet lämnar de den vuxne sonen Carl, som ombeds ta hand om huset. I stället packar han sina väskor och beger sig till Berlin, där han snart kommer i lag med en brokig skara av konstnärer, husockupanter och aktivister och får jobb på en källarbar. I växelvisa avsnitt får vi följa Carl i hans sökande efter en identitet och föräldrarnas kamp för ett drägligt liv i väst. Titeln är namnet på den radioapparat som var familjens käraste ägodel under Carls barndom.

Lutz Seiler, som också har skrivit poesi och noveller, delar sin tid mellan Willhemshorst i Tyskland och Stockholm, där han bor med sin svenska hustru. Hans första roman, ”Kruso”, som också den utspelar sig strax efter murens fall, tilldelades Deutcher Buchpreis, motsvarigheten till vårt Augustpris.

Seiler skriver en tät och sinnlig prosa, förtjänstfullt översatt av Aimée Delblanc, som i pregnanta och detaljrika bilder tecknar Carls vingliga och bitvis ångestfyllda tillvaro i Berlins bohemkretsar. Det är en intressant skildring av en turbulent tid – och enskilda passager är lysande – men gestaltningen fastnar ofta i ett mångordigt och alltför detaljrikt återgivande av händelser och känslolägen. Jag tappar tråden och texten sluter sig. Bättre fungerar avsnitten om föräldrarna, som har ett tydligare driv med ett mer distanserat berättande som låter läsaren vara medskapare. Det är spännande att följa dem på deras resa genom Tyskland och Schweiz, pappa Walter med ett ackordeon på ryggen och mamma Inge med sina praktiska promenadskor och sin uppfinningsrikedom – och hur de slutligen helt otippat hamnar i Los Angeles. De ständiga krockarna med det väst de så länge drömt om, förnedringarna de tvingas utstå men också deras okuvliga envishet skildras ömsint och inkännande. Här finns också en gåta som är romanens själva brännpunkt. Varför lämnade de sin son i Gera? Vilken slags frihet är det egentligen de drömmer om? Deras berättelse hade gärna fått ta större plats i romanen, till förmån för Carls introspektiva utläggningar.

Fler utvalda artiklar