Recensioner: Svårt att göra belarusiska till öländska

Eva Vezjnavets roman Vad söker du, varg? är den första att ges ut på Svetlana Aleksijevitjs nya förlag. Romanen har en elegant inledning, men de olika östeuropeiska språken som används är svåröversatta. Här recenseras den tillsammans med Madeleine Hessérus Kristallpalatset.

Vad söker du, varg?
Roman
Författare: Eva Vezjnavets
Översättning: Krystsina Banduryna och Mikael Nydahl
Förlag: Ersatz

Det händer inte ofta, men ibland inleds en roman så elegant att den tål att citeras i sin helhet – som belarusiska Eva Vezjnavets Vad söker du, varg.

”När man korkar upp en flaska vin på en offentlig toalett med en nyckel som man sedan slickar av för att inte en droppe ska gå förlorad, då har man inte längre någonting att frukta. I synnerhet om nyckeln inte längre leder någonstans.”

Den som öppnar flaskan är Ryna, på väg från Tyskland (där hon på grund av supandet fått sparken från sitt jobb på ett äldreboende) till hembyn i Belarus. Där ska hon begrava sin farmor, som uråldrig gått hädan, den sista i en släktrad av vrånga ”lövjerskor”, vars kunskaper i naturmagi byborna både behövt och fruktat.

Ryna är uppvuxen med farmodern. Själv tvär och udda tycktes hon vara den naturmagiska arvtagerska som ödet utsett, men de urgamla kunskaperna har förlorat sitt värde, viktiga växter försvunnit ur det exploaterade landskapet. I romanen blandas Rynas minnen av farmodern med farmoderns egen berättelse om tidigare släktled. Det blir en krönika över en plats, som förhärjats av både natur och människor. Där krigen rasat fram och åter, medan invånarna antingen hukat eller själva svepts med av olika våldsamma ideologier. Att romanen blev den första att utges på Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs eget förlag förvånar inte – det här är Aleksijevitjs litterära landskap.

Eva Vezjnavets prosa svingar sig oförväget mellan olika stilistiska nivåer, präglas av talspråk och arkaiska formuleringar. Men i originalversionen består den också av olika belarusiska dialekter, av traśianka (som är en blandning av belarusiska och ryska) och ideliga ukrainismer, polonismer, russicismer och jiddisch.

Att överföra en sådan text till svenska är naturligtvis ogörligt, vilket översättarna vidgår i sitt efterord.

De har försökt lösa dilemmat genom att skapa ett slags generiskt svenskt bygdemål, med inslag från Sveriges alla hörn. Det är en svår sak att få till, eftersom läsaren ena stunden tycker sig höra Sara Lidmans västerbottniska, i den nästa Astrid Lindgrens småländska.

På så sätt återges en nivå av ursprungstextens polyfoni. Men hur snillrikt den är konstruerad så kan den inte återge den polyfoni av lidande, övergrepp, klasskillnader och så vidare som ursprungstexten också förkroppsligar. Den belarusiska historien präglas av pogromer, av ockupation och dödande, där de etniska grupper som vid vissa tider haft makten och begått illdåd vid andra har varit de förföljda och förtryckta.

Den erfarenheten kan ingen svensk översättning återge eftersom vårt språk saknar den klangbotten – västgötska associeras ju inte till historisk judeförföljelse, öländska är inte bödlarnas dialekt.

Slutintrycket blir därför ambivalent – jag är inte övertygad av översättarna hittepå-mål, men jag har å andra sidan inte något bättre förslag på hur de skulle ha löst dilemmat. Och jag är i alla händelser tacksam över att fått möjlighet att ta del av Eva Vezjnavets fascinerande litterära universum.

Peter Fröberg Idling

Kristallpalatset
Roman
Författare: Madeleine Hessérus
Förlag: Natur & Kultur

Mitt första ”wow” i marginalen kommer redan i romanens allra första stycke, när Madeleine Hessérus på sin vackra och precisa prosa beskriver hur mangårdsbyggnaden Vändesta reser sig ur landskapet. Hon skriver om fruktträdgårdarna och odlingsmarkerna bortom gårdens inhägnad, hur de bildar ”liksom en fotsid klänning med släp runt den imposanta byggnaden”. Vilken bild!

Harriet Blom är arton år när hon i 1960-talets början kommer till Vändesta. Det är vinter. Snön faller ymnigt och i ljuset från byggnadens många fönster gnistrar snöflingorna som kristaller. Men något palats är det förstås inte, istället rör det sig om en vid det här laget rätt nedgången gammal gård som sedan några decennier tillbaka utgör hem för unga, ogifta gravida kvinnor. Detta hem, Vändesta, är spelplatsen för Hessérus nya roman Kristallpalatset. Och när romanen är slut ska det imponerande skimmer som inledningsvis fyllde Harriet med respekt och rädsla, ha borstats bort till förmån för en mer socialrealistisk bild av platsen. 

Däremellan hinner det hända mycket. Harriet, som ytterst motvilligt låtit sig föras till Vändesta i sällskap med sin kommunala barnavårdskvinna, är romanens huvudperson men Madeleine Hessérus persongalleri är rikt och livfullt. Här finns så många karaktärer av oförglömligt snitt; Harriets lite hemliga rumskamrat Sylvia med italienskt och katolskt ursprung, sextonåriga raggarbruden Mona från Värmland, den strama och lite oförmögna föreståndarinnan Inez är några. Barnsköterskan Beth och den tvära köksan Ester är två andra, vars öden fängslar lika mycket som de de unga kvinnornas. Hessérus tecknar var och en av dem omsorgsfullt och nyfiket. 

Riktigt bra romaner skapar en värld där läsaren kan göra sig hemmastadd och med Kristallpalatset känns det nästan som att jag får ett eget rum på Vändesta. Närheten till människorna och allt som sker, beror förstås på författarens förmåga att låta en komma nära, men det beror också på att Vändesta är en så tydlig egen liten värld: ett slutet rum med sin särskilda logik. Det är också ett av romanens stora teman, upplevelsen av den relativa fångenskap som Vändesta – men också graviditeten – innebär för dessa flickor och kvinnor med osäker framtid. Hessérus gestaltar fint dubbelheten i att känna sig förvisad och isolerad, men samtidigt djupt förbunden med och nära de andra som delar denna belägenhet. 

Kristallpalatset utspelar sig i en brytningstid. Riktigt än är inte den stora frigörelsen här, men det rör på sig i undervegetationerna och det skapar friktion mellan dem som har svårt att släppa taget om vad Vändesta varit och dem som ser hela idén med mödrahem för obemedlade, ogifta gravida kvinnor som förlegad. Hessérus bryter även dessa skiftande perspektiv mot varandra med stor varsamhet och ett slags författarens lojalitet och omtanke med alla sina figurer. 

Närmast oklanderlig är den här romanen. Enda gruset i maskineriet är hur Hessérus överdrivet ofta låter sina figurer ”titta oavvänt” på varandra; ett sätt att uttrycka sig som bara återfinns i skönlitteraturen och som därmed varje gång den dyker upp rycker mig lite ur stämning med sin påminnelse om att Vändestavärlden jag befinner mig i inte är verklig. Annars är Kristallpalatset faktiskt helt perfekt. 

Therese Eriksson 

Ur Vi nr 5, 2024

Läs mer:

Sofi Oksanen: ”Ryssland följer samma manual som tidigare”

Här är de bästa böckerna om otrohet