Repar upp tills trösten kommer

Vi lever i en allt mer fientlig värld, där relationer till dem vi älskar är av största vikt för att vi ska hålla oss flytande, orka hantera omvärlden. Vi befinner oss i ett tillstånd av ständig förlust, där inget är som det varit och där allt förändras. Stickning har alltmer blivit ett verktyg som kan hjälpa oss att stå ut med denna förändring.

En amerikansk kvinna började sticka när hennes far, som hon stod mycket nära, dog. Hon gjorde det för att hålla hans minne levande. Han var ursprungligen från Norge, ett land känt för sina stickmönster och sina många traditioner. Att lära sig sticka som en norrman föreföll vara det bästa sättet att fortsätta ha fadern nära, att bygga en stadig bro mellan det förflutna, nuet och framtiden.

Kvinnan köpte rundstickor, garn och ett norskt mössmönster, sedan sökte hon på Youtube för att lära sig sticka. Hon började lägga upp maskor. Det tog ett tag att lära sig, hon fick titta på instruktionerna om och om igen. När hon äntligen förstod hur det fungerade blev maskorna ojämna. En del var för lösa, andra för hårda, men hon fortsatte tills hon efter några rader insåg att hon stickade en ihopsnurrad röra. Hon hade inte tagit maskorna från samma håll, och det blev inte en mössa utan en knölig spiral. Så hon repade upp allt och började om.

Hon tillbringade dagar med att sticka och sedan repa upp det hon gjort, varje gång upptäckte hon nya misstag. Ändå fortsatte hon att lägga upp maskor med samma övertygelse och engagemang som första gången. Hon kände inte frustration, tvärt om. Medan hon blev allt bättre på att påbörja det norska mönstret i svart och vitt med aviga och räta maskor, var hon hela tiden förberedd på att repa upp och börja om från början.

När det billiga akrylgarnet hon köpt började falla sönder, beställde hon ett i bättre kvalitet. Ett garn som kunde klara den ritual av sticka-repa upp som hon ägnade sig åt likt en Penelope som väntar på sin Odysseus. När hon till slut blev klar med något som hon tyckte var en rimlig rundstickad mössa som faktiskt gick att bära, kändes den som en gammal vän. En vän som under de värsta sorgeveckorna hade hållit hennes skakiga händer.

Att lära sig sticka blev den tröst hon behövde för att kunna sörja sin far. Garnet hade strukit hennes hand och varit ett tyst och inkännande sällskap i de allra mörkaste stunderna. Inte en enda gång hade frustrationen tagit över, möjligheten att alltid kunna börja om hade i stället skänkt hopp om att livet kunde fortsätta även utan hennes älskade far. Att sticka och sedan repa upp det hon gjort var vad hon behövde för att vänja sig vid förändringen. Det blev ett sätt att omfamna det nya livet.